”Han låg livlös på marken, jag var tvungen att ingripa”

Hanna, 26, stoppade två våldsbrott

Skulle du våga ingripa om du såg någon bli misshandlad?

Hanna Karlsson, 26, har stoppat inte mindre än två våldsbrott.

– Jag skulle vilja att någon gjorde samma sak för mig, säger hon.

Första gången jag stoppade en misshandel var i maj förra året. Jag hade varit på middag med jobbet och haft en väldigt trevlig kväll. Jag tog tunnelbanan från Östermalm till Gamla stan för att möta min vän Philip och avsluta kvällen med en öl.

När baren stängde klockan tre på natten var det dags att bege sig hemåt och eftersom vi bor åt samma håll gjorde vi sällskap mot tunnelbanan, stationen Gamla stan. När vi gick nerför trapporna till gången som leder bort till spärrarna stannade vi till. Jag fick syn på en massa rörelse och stök borta vid Pressbyrån.

Jag insåg snart att något inte stod rätt till och såg att flera killar, upp till fem personer, hoppade på en kille som låg livlös på marken intill Pressbyrån. De sparkade mot hans kropp samtidigt som de hoppade på hans huvud. Allt gick så snabbt, men jag minns att jag tänkte att den killen kan ju inte leva. Han rörde sig inte på grund av alla slag och hopp som han fick utstå. Han var alldeles blodig i ansiktet, det kunde jag se trots avståndet.

Killarna hade ingen empati

Plötsligt slutade de misshandla honom och jag såg en ensam kille komma springande mot oss, efter sig hade han de fem killarna som just slagit den andra killen medvetslös vid Pressbyrån.

Det slog mig då att det måste vara en kompis till den misshandlade som sprang för sitt liv. Jag blev så jäkla arg. Uppenbarligen hade dessa killar ingen gräns eller empati. Jag kunde inte se på, nu hade jag världens chans att göra något.

Jag blev så arg att jag var tvungen att ingripa, även om min kompis Philip försökte hålla i mig. Han är uppvuxen i Manchester och är van vid att det sker våld med knivar inblandade. Han var så rädd att jag skulle råka illa ut, men med hjälp av min ilska slet jag mig loss från hans grepp och fick tag i en kille.

Just då var de i färd med att hopp-sparka ner nästa offer. När jag slet tag i honom frågade jag vad fan håller du på med. Han svarade att jag inte skulle lägga mig i, att jag inte hade med saken att göra. Men jag envisades med att säga att det har jag visst och skrek ser ni inte vad ni har gjort?

Ledaren, den mest pådrivande, började gå tillbaka till platsen där de en gång startade misshandeln. Jag kände att han och gänget inte ska få komma undan så jag gick efter och sa stanna, nu tar ni och reder upp det här, fattar ni inte vad ni har gjort?

Killarna gick vidare mot spärrarna och tog sig igenom. Men jag ville inte ge upp, så jag sprang efter, hoppade över spärrarna och slet tag i ledaren igen men denna gång vid trapporna som leder upp till tågen. Han tittade argt på mig och sa till mig att släppa honom, men jag svarade att jag inte tänkte göra det förrän polisen kom.

Höll kvar våldsmannen

’Ring efter en ambulans, han ligger där och blöder, ser ni inte det?’, skrek jag och försökte få dem att fatta vad de hade gjort. Men han bara skakade av sig det. Jag ställde mig framför honom och sa att jag tänkte stoppa tunnelbanan så att de inte kunde ta sig därifrån. Då hoppade en tjej fram och hotade mig genom att säga att jag inte hade något med saken att göra. ’Lägg dig inte i det här, lilla gumman’, sa hon – då blev jag ännu mer arg. Att hon såg upp till dessa idioter.

Jag knuffade undan henne och samtidigt kom det sex väktare springande. De grep killen som hade varit mest drivande i misshandeln. För mig var det viktigast att de fick fast en av dem, då skulle det bli lätt att hitta de andra. Vi gick nerför trapporna där vi mötte ambulans och polis. Jag fick vittna på plats, men jag hann inte se hur det hade gått för killarna eftersom ambulans körde iväg dem till sjukhus precis när jag hade fått lämna vittnesuppgifter.

Philip, min vän, hade hållit sig undan på grund av sin rädsla, att något skulle hända honom eller mig. Men han var mycket stolt över mig, trots allt.

Ena killen fick ett år och tre månaders fängelse för grov misshandel. Den andre fick samhällstjänst.

”Matade slag som i boxning”

Den andra misshandeln jag stoppade var ungefär en månad senare, också efter en varm dag och natt. Märkligt nog började allt på precis samma sätt som förra gången. Jag och några vänner hade varit på en klubb vid Hötorget. Vi kom återigen till Gamla stan, när jag såg en misshandel pågå vid en återvinningscentral. En tjej skrek ’Sluta, sluta!’, men inget hände. Jag tänkte direkt: ’Det är inte sant att det här händer igen, jag måste ingripa.’

Den här gången var det två killar mot en. Jag sprang dit medan mina vänner pratade om vad de skulle göra. Jag knuffade undan den ena killen och skrek ’Vad fan håller ni på med?’ Samtidigt höll jag på att få ett slag av den ena misshandlaren, han var så aggressiv.

Killarna matade slag som i en ren boxningsmatch. Offret hade inte en chans, han föll omkull på marken. De två killarna som slagit sprang därifrån och offret reste sig upp. Han var chockad, men behövde inte uppsöka sjukhus.

Hann aldrig bli rädd

Jag tycker självklart att jag gjorde rätt som grep in. Jag vill att rättvisan ska segra. Samtidigt kan man tycka att det var dumt att ge sig in i två så farliga situationer, men jag hann aldrig bli rädd. Poliserna vad nöjda med min insats, men ingen annan sa något, inte en enda av de som stod och tittade på den pågående misshandeln utan att våga ingripa.

Var finns empatin för våra medmänniskor? Ju fler som vågar visa mod och ju mer sådant här uppmärksammas i medierna, desto fler vågar göra något.

Jag jobbade själv med mobbningsfrågor när jag gick i skolan, så för mig finns det djupt rotat att jag inte bara kan stå och se på, att jag inte kan tolerera kränkning. Jag jobbar ju med detta dagligen i mitt jobb också, respekten gentemot andra människor. Vi lär barnen att man ska respektera varandra, men vi måste också vara bra förebilder.

”Jag skulle göra det igen”

Nu efteråt har jag fått jättefin respons från släkt, vänner och kollegor, men också från okända människor som har bloggat om mig och om min insats.

Jag skulle göra det igen – förlåt, mamma. Jag hade lovat att inte göra om det, men det gjorde jag. Jag är envis. Men kan jag hjälpa någon som är i nöd, så gör jag det.”

Kan bli straffbart att inte ingripa

Just nu utreder regeringen en ny lag om civilkurage som ska göra det straffbart att inte ingripa om man blir vittne till ett våldsdåd. Tanken är att den ska träda i kraft under 2010.

Den nya lagen är flitigt omdebatterad och bloggad om — såväl för som emot.

I svensk rätt finns ingen allmän skyldighet att avslöja eller hindra brott. Det finns heller ingen plikt att anmäla ett brott som redan har begåtts eller att bistå personer som befinner sig i livsfara eller i allvarlig fara för sin hälsa.

Enligt en undersökning gjord av Novus Opinion för TV4 skulle 39 procent av de tillfrågade svenskarna våga ingripa vid ett våldsbrott. 42 procent vet inte hur de skulle agera och 19 procent skulle inte våga gå emellan. Enligt undersökningen hade över 50 procent ingripit när de har sett någon utsättas för våld.