”Malla skällde – då vände tjuven om”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-05

Familjen låg och sov när någon bröt sig in i huset genom garaget...

Septembernatt och storm i Gudö, söder om Stockholm.

I skydd av ovädrets oljud tar sig en inbrottstjuv in i källaren till en röd villa. Men där tar det stopp – dova, aggressiva, hundskall mullrar genom huset.

Hunden Malla räddade matte Camilla och hennes tre döttrar från den ovälkomne gästen.

Malla möter oss i dörren till den mysiga tvåplansvillan från 20-talet. Den 47 kilo tunga muskelstinna tiken är en två och ett halvt år gammal cane corso – en italiensk hundras som i århundraden använts som gårdvar. Hon hälsar glatt, piskar upp någonting som närmast liknar en orkan med sin viftande svans och välter nästan fotografen på kuppen.

– Det var en ren slump att vi köpte en cane corso, berättar matte Camilla Lindén över en kanna svart kaffe och kakor.

Hon pratar snabbt och verkar vara full av energi. Malla vippar i upphetsningen omkull en kopp, som lyckligtvis är tom.

– Ni får servera er själva, jag har en hund att hålla efter, säger hon och mutar Malla med lite hundgodis.

Massor av muskler

Efter ett tag vänjer sig hunden vid de nya besökarna och lägger sig under vardagsrumsbordet. Hon ryms med nöd och näppe. Hon är en mäktig uppenbarelse: muskulös, proportionerlig, med vackra bruna ögon och en grå päls med stråk av silver – brindle – kallas den tigerrandiga teckningen.

– Vi visste inte att hon skulle bli så stor! När hon var valp var hon liten och skrynklig, men hade enorma tassar, förklarar Camilla.

Nu har Malla vuxit i sina labbar. Och sin roll som husvakt. Det visade sig natten mellan den 4 och 5 september. Det var en kulen höstkväll med hård blåst. Trädens lövverk rasslade, grenar klickade mot husfasader och fönster. Camillas make Anders hade åkt på scoutläger med sonen – det var första gången sonen skulle sova borta – varför Camilla lämnade lamporna tända på nedervåningen, utifall de skulle komma hem mitt i natten.

Någon gång efter 02.00 börjar Malla att skälla. Inte som vanligt, utan mer aggresivt – stridslystet. Camilla, som sover på övervåningen tillsammans med sina döttrar och hunden, vaknar och går upp. Först tror hon att det är maken och sonen som återvänt från lägret. Men så är inte fallet.

– När jag kommer ut från sovrummet ser jag Malla stå vid trappan till nedervåningen. Hon skäller ihärdigt. När jag ska gå nerför trapporna lägger hon sig dessutom framför och blockerar vägen ned.

Camilla tycker att Malla beter sig märkligt. Hon kliver över henne, går ned för trappan och in i vardagsrummet för att släcka – ingen är där. Malla väntar i hallen där endast en tunn innerdörr skiljer våningsplanet från källaren. Hon morrar ilsket. Efter att ha försäkrat sig om att allt står rätt till går matte upp till övervåningen och motar hunden med sig. Malla springer till fönstret, som vetter mot gatan, och skäller igen. Camilla tittar ut och ser en smärt, svartklädd yngling korsa vägen i kurs mot granntomten på motsatta sidan.

På morgonen kommer Anders och sonen hem. Anders undrar häpet vad som har hänt under natten. Garageporten står vidöppen, bilen är genomsökt och saker ligger slängda på hela uppfarten. Allt är en enda röra. Dessutom står grinden till gården, som de alltid stänger, vidöppen.

– Har du kollat källaren? frågar Anders.

– Nej, men där tror jag verkligen inte att någon har varit, svarar Camilla.

Han stod bakom dörren

Det första de noterar när de kommer in i källaren är att lyset är tänt. Därefter ser de fotspåren. Leriga steg som leder hela väggen uppför trappan. De stannar först utanför dörren mot hallen.

– Då förstod jag plötsligt varför Malla inte ville att jag skulle gå ned och varför hon väntade i hallen när jag var i vardagsrummet. Hon visste att han stod där bakom dörren. Hon ville skydda mig och barnen.

Första känslan efter upptäckten: obehag. Att endast en tunn dörr separerade Camilla från en konfrontation med den potentielle inbrottstjuven var ett faktum lika läskigt som chockerande.

– Efteråt var jag skitskakis. Det var så uppenbart att han stått i trappan när jag gick ned.

Att ha en inkräktare i sitt hus och att befinna sig blott några meter ifrån denne är en otäck upplevelse. Men Camilla känner sig trygg, mer nu än tidigare, då Malla visade sig vara en så pålitlig vakthund.

– Jag är så otroligt stolt över henne, säger Camilla entusiastiskt. Hon är med hundmått mätt bara en tonåring, men instinkterna gjorde att hon inte tvekade att skydda oss.

Cane corso, som fritt översatt betyder ”den som vaktar gården”, har egenskapen nedärvd sedan 1500-talet. Tidigare användes den bland annat till att vakta fångar på fängelser. Camilla har dragit lärdom av incidenten. Numera lyssnar hon mycket mer uppmärksamt på Mallas skällande.

– När hon varslar går jag och kollar vad det är frågan om. Polisen sa också att ett bättre inbrottslarm inte finns att köpa för pengar.

Från början var Camillas man Anders skeptisk till hund. Han hade aldrig varit hundägare tidigare – och misstänkte dessutom att han var allergisk. I dag är tveksamheterna bortblåsta.

– Efter att Malla skrämt bort inbrottstjuven har jag inte hört några fler nysningar, säger Camilla skämtsamt och ger sin hund en kärleksfull klapp på baken.