Lise-Lotte var polisfru – blev rånare

Hennes nye man var kriminell: Han fick mig att tro att jag var likadan

helskärm

Hur går man från att vara en vanlig trebarnsmamma och gift med en polis – till att bli tillsammans med en tungt kriminell man och utföra ett rån?

– Jag är inte stolt, men jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Det är helt och hållet mitt val, säger Lise-Lotte Divelli, 42 år.

helskärm

Bilen kändes som Antarktis när de satt och väntade på att genomföra rånet.

Några kvällar tidigare hade paret åkt runt och funderat på vilken butik som var bäst att slå till mot, och nu satt de där med huvor och tjocka jackor utanför 7-Eleven i centrala Stockholm.

Tysta. Målmedvetna.

Några minuter före midnatt, strax innan stängningsdags, klev de ut. Kramades en sista gång.

Ove tog fram pistolen, Lise-Lotte höll vakt. Adrenalinet rann till. Magen pirrade. Ett skrik i chock från expediten följt av ett iskallt ”hit med pengarna” från Ove.

– Jag stod med ryggen mot disken och tittade ner i golvet. I rättegången framstod det som jag höll vakt, men det gjorde jag inte. Jag var bara rädd, säger Lise-Lotte Divelli.

Bytte efternamn

Hennes efternamn är taget och betyder ”slå sig fri” på latin. Det är precis det hon försöker göra i dag, nio år efter det rån som skulle kasta omkull hennes liv och ge själen permanenta blåmärken.

För hur går man egentligen från att vara en vanlig trebarnsmamma och gift med en polis – till att bli tillsammans med en kriminell man, råna en butik och hamna i fängelse?

– Jag har funderat mycket i ”tänk om”-banor nu efteråt, säger Lise-Lotte.

Hon bjuder på scones med egenplockade blåbär i lägenheten i Åkersberga norr om Stockholm.

Stereon spelar Coldplay tyst i bakgrunden och de två hundarna

Lilia och Clara hälsar innan de kliver upp i soffan. Lise-Lottes tre söner, i dag 19, 17 och 16 år gamla är ute och förutom barnen är djuren hennes allt.

– Jag har försökt träffa en karl nu efter fängelset, men det är svårt. Om jag ska träffa någon måste han veta vad jag har gått igenom och ha insikt att förstå, men han får inte ha samma bakgrund och han får inte tycka synd om mig. Det blir nog väldigt svårt.

Levde ett tryggt liv

Hon är en alldeles vanlig 42-årig kvinna med en högst ovanlig historia. Född i Rättvik, flyttade till Stockholm, levde ett tryggt liv i villa tillsammans med sin make som var polis. De fick tre söner tillsammans, men Lise-

Lotte beskriver sig själv som ”ständigt arg” under den här perioden, trots att hon inte visste varför. Ilskan ledde till skilsmässa – och 1998 började våldtäktsminnena från barndomen, det hemska och onämnbara som morfar gjorde, komma fram.

Familjen vände ryggen

Lise-Lottes föräldrar och syskon vände henne ryggen, vill inte tro att det var sant. I samma veva träffade hon Ove, han som bara skulle laga hennes bil.

– Men han bestämde sig för mig och jag var ett villigt villebråd. Han gjorde mig trygg. Falskt trygg, kan jag se nu i efterhand.

Snart började det krypa fram att Ove var involverad i grov organiserad brottslighet. Lise-Lotte hängde på, kände spänningen ila i kroppen.

– Han fick mig att tro att jag var likadan. Jag var väldig destruktiv men samtidigt var min relation med Ove det bästa förhållandet jag någonsin haft. Utan honom hade jag aldrig orkat bearbeta min barndom.

Levde ett dubbelliv

Paret levde ett på ytan helt vanligt ”varannanveckasliv”. Varannan vecka med tre barn, varannan vecka ett tuffare liv, där de då och då planerade brottet de skulle komma att begå. Barnen anade aldrig någonting.

– Det tyckte Ove var roligt eftersom barnens pappa är polis. Jag ställde krav på att ingenting fick hända min ex-man och barnen.

Lise-Lotte och Ove blev tillsammans i maj och genomförde sitt första rån i februari året därpå. Hon var helt medveten om vad de gjorde, planeringen var perfekt. Vad de inte visste var att polisen hade full koll på dem hela tiden – och klev in i butiken som de höll på att råna.

– Polisen blev så besvikna efteråt när de insåg att hans pistol inte var laddad så att han inte kunde fällas för grovt rån. Jag tänker mest på den stackars expediten som blev utsatt för rånet, uppenbarligen visste polisen om att vi skulle råna men de gjorde ingenting för att förhindra det. Tänk om hon visste att polisen utsatte henne för det?

En polis som hon hade dejtat några år tidigare satte på Lise-Lotte handbojorna.

– Det var så pinsamt, som att få en stor sten i huvudet. Samtidigt var jag lättad. Jag visste att om jag inte åkt fast då skulle det ha blivit något ännu större.

I mars startade rättegången.

– Det var en fars. De pressade mig så hårt för att jag skulle bryta ihop och ange Ove. Jag höll tyst.

Både Lise-Lotte och Ove fick ett och ett halvt år vardera, vilket betyder ett år inom fängelsemurarna totalt. Lise-Lotte åtalades för medhjälp till rån, men vid rättegången dömdes hon för planering, stämpling och pådrivande, Ove för utförande.

– Jag ville in i fängelset så fort som möjligt för att ha det gjort. Samtidigt flydde jag nog in dit också. Det var mitt sätt att komma loss från Ove.

Lise-Lotte kunde ha avtjänat sitt straff i Sundsvall men valde den hårdare anstalten Färingsö på Ekerö för att kunna vara närmare barnen.

Barnen reagerade olika

För barnen förklarade hon frankt hur det var. När det hände var de tre sönerna nio, sju och sex år.

– De reagerade på olika sätt. Min äldste son blev arg på mig. Min yngsta son blev väldigt orolig och ledsen av att se bilden på mig från polisen medan mellanpojken försökte att inte reagera. Min före detta man tog det bäst, han kom varje helg med ungarna till anstalten. Det var väldigt jobbigt att ha barnen där, men jag var inställd på att avhandla allt på en gång. Vi bråkade klart, sörjde klart, pratade klart om det. Nu är de stolta över mig.

Fängelset som ett dagis

I fängelset försökte Lise-Lotte få tiden att gå i den så kallade ”hallen”, med arbete som hon beskriver som ”ren dagisverksamhet”.

Hon målade lite, slipade lådor, sågade figurer till barnen, försökte att ignorera de andra intagna som låg i sofforna och knarkade.

– Det går nog inte att föreställa sig hur tråkigt och nedvärderande det är i fängelset. Personalen tror att man knarkar och tv:n får man betala för. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag hamnar därinne. Jag var arg i 365 dagar. Sedan var jag arg när jag inte hade någonstans att bo efteråt.

Åtta månader senare fick hon sin första lägenhet.

– Det var fantastiskt att kunna ha barnen varannan vecka igen.

– Att skadade människor tystnar när man ger dem en kram. Och att kräva bättre hjälp. Psykvården är fruktansvärt dålig.

I dag har hon väldigt starka åsikter om kriminalvården.

– Det skulle vara bra med insyn, det är ingen som vet hur det är därinne. De tyckte nog att jag var väldigt krävande. Jag ville att personalen skulle höra på mig när jag sa att jag inte var narkoman, de bara förutsatte att jag var det. Sedan önskar jag att det fanns en gemensam bas för konsekvenser så att alla i personalen är likadana, att man inte kan utnyttja en i personalen. Man lär sig fort vilka man kan köra med. Jag valde att inte göra det.

– Ja, men jag vill ha mer terapi i fängelserna. Om man är narkoman får man komma till ett behandlingshem, men för alla som inte är narkomaner finns det inte så mycket. Jag vill att man ska kunna få hjälp och ordentlig utbildning där inne. Man måste se att det finns en anledning till varför folk gör som de gör – även om det absolut inte är någon ursäkt. Det borde vara bra mycket strängare straff på våldtäkt på barn. Det är som att döda en själ.

Bearbetat med en bok

Lise-Lotte säger att hon blev hård inne i fängelset. Att den sista charmen försvann. Pekar på pannrynkorna och säger att de blev permanenta där.

– Innan jag skulle mucka kände jag bara stress, jag hade magsår. Jag ringde mitt förra jobb, de som hade hand om uthyrningsservitriser, och berättade allt. Jag slet som ett djur efteråt för att komma tillbaka till ett bra liv. Men jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Allt är ett medvetet val från min sida.

I dag har Lise-Lotte skrivit en bok om tiden i fängelset och gett ut själv. Den heter ”Kampen om kaos” och hon säger att det kändes nödvändigt att skriva den för att bearbeta allt.

– Nu drömmer jag om att bo i ett hus på landet och få rå om mig själv. Om tio år vill jag kunna slappna av, känslomässigt och ekonomiskt.