”Varför vågar vi inte göra slut med våra vänner?”
Åsa Erlandson vill slippa undanflykter och luncher som aldrig blir av
Först kommer några svävande ”vi kan väl ta en lunch nån dag?”. Sedan
kommer ingenting. Då blir det bara tyst och plötsligt inser man att det har gått ett år sedan man sågs och den där lunchen blev aldrig av. Varför fegar vi ur när en vänskap spricker? Varför vågar vi inte göra slut på ett rakryggat sätt? Jag tror att det skulle vara så mycket jobbigare, men så mycket schysstare.
I kärleksrelationer fungerar det ju så. När allt går på tomgång och man inte längre har något att säga varandra tar den ena ett djupt andetag, sätter sig vid köksbordet och säger ”Du, vi måste prata.” Man
planerar inte någon lunch som aldrig blir av, man gör slut. Men när det gäller en vänskap som kan vara nästan lika gammal som en själv och som kan ha varit betydligt viktigare i livet ska det spelas teater: Låtas bli att svara i mobilen. Skyllas på jobbet. Snackas om luncher. Smitas undan. Sakta låter man det som var fint sippra undan tills inget är kvar. Tills den dumpade kompisen fattar själv och äntligen slutar hoppas.
Jag vet, för jag har varit hon. En nära vän försvann men det tog flera år innan jag förstod det. Först skrev jag in de där luncherna i almanackan: ”Vecka 32 ev. lunch med P” för jag kunde bara inte förstå vad som var på gång. Vi som hade varit så viktiga för varandra! Så länge! Som fnissande gått till ungdomsmottagningen tillsammans och skojat om att vår vänskap var vårt första parförhållande ”för det har allt utom sex”. Och när det var dags att skriva uppsats i skolan på ämnet ”den viktigaste personen i mitt liv” valde hon inte att skriva om sin mamma eller sin pojkvän. Hon skrev om mig.
Visst hade det varit hårdare att få höra ”Vi har inget gemensamt längre”, men jag inbillar mig att det åtminstone inte hade varit lika plågsamt. Lika utdraget, lika fyllt av brustna förhoppningar.
Många år senare var rollerna ombytta, fast med en annan kompis. Då var det jag som kollade mobilens display när det ringde och lät bli att svara och när vi möttes på stan, började jag mumla om ”att ta en lunch nån dag”. Plötsligt hade jag blivit sån själv: En fegis, en som dumpar kompisar i smyg och som försöker lura sig själv att det är ett skonsammare sätt att göra det på. Så till slut stod jag inte ut längre utan lyfte luren och gjorde slut, sade som det var att nu finns det inget kvar. Rösten i andra änden var inte ledsen utan arg och det, det tror jag är en lättare känsla.