”I simhallen hjälper ingen push up-behå"
Publicerad 2015-01-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”Om vi ska vara helt ärliga om idealen, så är det ju vi som är the
outcasts. Det är vi som är aliens, liksom, för det är inte normalt som
vi ser ut.” Så inleds teveserien ”Modellflickor” som just nu går på
SVT och handlar om åtta, svenska toppmodeller och deras absurda
vardag.
Överjordiska, eller ska vi säga utomjordiska, Lina Sandbergs kommentar sätter fingret på något som vi alla egentligen vet. Men som vi hela tiden tränger undan i jakten på en perfektion som inte finns. Därför måste vi prata högt med oss själva när vi likt förbaskat står där och bländas av photoshoppade gudinnor på ytterligare ett tidningsomslag: ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal.”
Glöm aldrig det. Påminn dig själv när självförtroendet sjunker och
tankarna skenar, ”tänk om jag gick ner lite till…”. Påminn dina
väninnor. Och påminn dina tonårsdöttrar.
Själv får jag numera en påminnelse tre gånger i veckan. Jag har börjat simträna och den största effekten är inte det som nyfrälsta motionärer brukar vittna om – att de har blivit gladare, piggare och sover bättre.
Nej, min stora aha-upplevelse är insikten om hur kvinnors kroppar
faktiskt ser ut. Att massduscha tillsammans är en brutalrealistisk upplevelse som får en att glömma allt vad perfektion heter. Inte en enda av oss ser ut som man ”ska”. Och jag älskar det.
Är någon smal så har hon också små bröst (de flesta av oss har
fortfarande fett i brösten, inte silikon). Har hon istället stora meloner, är rumpan en jättepumpa. Ett slätt ansikte sitter ovan gropiga lår. Och vice versa. Vi har korta, långa, smala och tjocka på alla längder och bredder – utom enligt idealmallen. Någon enstaka gång kommer det in en tjej som är ganska nära, men då har hon å andra sidan ”carpe diem” tatuerat i svanken. Poff! Så försvann den perfektionen.
Här är vi nakna i lysrör och ingen kan gömma sig bakom smink, push up-behå eller strumpbyxor som formar. Det är så kravlöst och befriande att jag nästan blir Kay Pollak-rusig och vill springa ut naken på parkeringsplatsen utanför och skrika ”Kolla vad härligt operfekta vi är!” Sedan brukar jag skruva på kallvattnet och skärpa mig.
Att stå där näck inför varandra är samtidigt ett konkret kvitto på hur sjukt det är att bara det ouppnåeliga, ”the aliens”, visas upp i offentligheten. För som forna supermodellen Cindy Crawford en gång sade: ”Inte ens jag ser ut som Cindy Crawford.