”Det finns annat än barn”

Pernilla Ericson

Designern Camilla Thulin om uppväxten, kärleken – och om att slå sönder en teater

Hon skapade scenkläderna till Army of lovers och gav Lars Leijonborg en folklig look.

Möt klädskaparen och teaterkostymören Camilla Thulin bakom kulisserna på hennes senaste arbetsplats – årets stora musikalsatsning i Stockholm, ”My fair lady”.

Kapellmästaren Joakim Hallin sitter ensam i orkesterdiket och plinkar på tangenterna. Vackra melodislingor svävar ut över de tomma publikraderna, som sträcker sig sammetsröda högt över våra huvuden. Det är tre timmar kvar till föreställning. Camilla Thulin står ledigt med ena handen på höften, i mitten av scenen, och ler mot kameran. Hon passar bra där, vacker hållning och allt. Jag är tvungen att fråga. Men svaret är nej.

– Jag har aldrig varit frestad att stå på scenen. Nej, nej, nej. Folk ska vara tacksamma att de slipper se mig spela teater. Det finns andra som gör det så fantastiskt bra.

Vi rör oss bakom kulisserna på Oscarsteatern, där ”My Fair Lady” spelas för utsålda hus, i kostymer designade av Camilla Thulin och hennes team. Det är brittisk tweed, siden och spetsar i dova pasteller. Jag nickar mot en plansch föreställande huvudrollsinnehavaren Helen Sjöholm, leende under ett hattbrätte dignande av pioner. Camilla Thulin ställer sig med armarna i kors bredvid mig.

– Helen Sjöholm är så söt och fin i kroppen, och lätt att sy till. Och hon är extremt musikalisk och sjunger så vackert att man dör. Man kan inte styra ut henne för mycket, då ser man inte skogen för alla träd. Jag ville få fram Helens exklusivitet. Hon fick absolut inte bli en gräddbakelse, som Audrey Hepburn var i filmen ”My fair lady”. Jag är jättenöjd med hur det blev.

Camilla Thulin har ett fullkomligt bländande CV. Efter ­examen från designskolan Beckmans skapade hon scendräkterna och looken till den dekadenta gruppen Army of lovers. Sedan många år designar hon underkläder för Miss Mary of Sweden. Inför valet 2002 gav hon Lars Leijonborg en ny ”folklig image”. Hon har gett ut böckerna ”Stil” och ”Karlar med stil”. Hon är svenska opera- och musikalvärldens okrönta kostymördrottning. Men mer än något annat har hon blivit en stilmässig symbol. För kvinnor som varken vill klä sig eller föra sig som unga flickor, utan som fullvuxna kvinnor. De blågröna ögonen lyser när hon nämner alla som kommer fram till henne för att tacka.

– Jag får höra att jag håller ­fanan högt för den vuxna kvinnan.

Hon är kritisk till svenska folkets rädsla för att växa upp.

– Vi dyrkar den västerländska kulturen och vill vara som USA, och där förhärligar man ungdom. Jag tycker att det sorgligt, att det är fult att växa upp och bli stor. Det är ju essensen av livet. Man samlar på sig rynkor och erfarenheter på vägen. Men folk vill vara små killar och tjejer hela livet. En kille på femtio år, det är jättekonstigt. Jag vill inte vara ihop med en kille, jag vill vara ihop med en vuxen man.

Och mannen vid Camilla Thulins sida är sedan många år skådespelaren Johan Rabaeus. De träffades 1993 och delar en stor, äldre våning ”på Slöddermalm i Stockholm”, två hundar och har varsin sprakande karriär.

Camilla sitter framför mig nu i sin svarta crepeklänning från 1937, på säten med utsikt över hela teatern.

– Jag träffade min man på en premiärfest på Stadsteatern. Kärlek vid första ögonkastet … ja, det får man nog säga. Mitt första intryck av Johan? En rolig och spännande man. Otroligt intelligent. Johan är en riktig språkperson. En blommig skön herre. Han är min inspirationskälla.

Femton år har gått sedan den där kvällen.

– Det gäller ju att träffa någon som man orkar hänga med, och som framför allt orkar hänga med en, i ur och skur. Som även står ut med det tråkiga. Att man kan ta skiten hos varandra. Och när det är som surast funkar det ändå, det pinnar liksom på.

Har ni en jämställd relation?

– Ja, det tycker jag nog. Han städar när jag säger till honom. Det är han som möblerar och inreder hemma hos oss. Sköter det praktiska. Jag tvättar, för jag gillar att gå ner i tvättstugan och böka. Och det är jag som handlar och lagar mat. Det tycker jag är jätteroligt.

Paret har inga barn. Camilla har vant sig vid att frågan kommer upp i intervjuer. Hon fixerar mig med en alldeles klart blågrön blick och viker inte en tum.

– Jag har aldrig varit intresserad av barn. Och om folk stör sig på det, tja, var och en måste ju ta sitt eget ansvar, de behöver ju inte lägga sig i mitt liv. Jag har flera väninnor som tänker precis som jag, vi har annat för oss.

Jag vill inte riktigt släppa ämnet. Camilla suckar lite.

– Hur jag tycker om att umgås med barn? Sådär, faktiskt. De flesta barn är ganska odrägliga. När jag hör ungar säga ”Vad ska jag göra nu?” får jag krupp. Och så finns det barn som är helt fantastiska. Bara för att det är ett barn innebär det inte att det är gulligt, tyvärr.

Camilla Thulin går sin egen väg. Dotter till en tandläkare och en illustratör. Camilla beskriver sina föräldrar som oerhört kultiverade människor. Den sexhundra kvadratmeter stora villan i Saltsjö-Duvnäs var en värld av böcker, konst och antikviteter.

– Jag var ensam flicka med tre bröder. Och jag uppfostrades inte till någon liten prinsessflicka.

Begäret efter vackra gamla kläder vaknade tidigt. Det började med farmors balklänningar och mammas 50-talsklänningar. När Camilla var elva år fick hon följa med en av storebröderna till ­second hand-affären Myrorna. Ett myller av tyllkjolar, spetsar och eleganta 50-talsmidjor. ­Sedan fanns det ingen återvändo.

– När alla andra småtjejer hade muttkorta kjolar fick mamma sy om sina 50-talskjolar så att de passade mig. Då kände jag mig fin. Mina föräldrar var bergfasta med pengar när jag blev tonåring. De sa ”Vill du ha dyra märkeskläder får du köpa dem själv. Här hemma får du mat och kultur”. Så jag började jobba på hemtjänsten.

Hon gled obehindrat mellan ortens olika gäng.

– Jag var ute och hängde på stan med mina bröder när jag var fjorton, jag var med och slog sönder Jarlateatern efter Ramones första gig i Stockholm. Jag gillade punkarna, men jag har aldrig känt behov av att tillhöra något gäng. Jag är jag. Och för mig får man vara precis hur man vill, så länge man är snäll.

Camilla Thulin skiljde sig från mängden även i sin klass på Beckmans. Hon avskydde det rådande skrikiga 80-talsmodet. I en värld av stentvättat jeanstyg, sprayade luggar, neonfärgad spandex och axelvaddar klädde hon sig konsekvent i skiddräkter från 40-talet och välsydda 50-talsklänningar. ”Damernas Värld” gjorde ett reportage om den unga designern. Camilla ler vid minnet.

– Det tisslades en hel del om mig och mina kreationer.

En kvittrande mobilsignal skickar oss tillbaka in i 2008. Någon på Göteborgsoperan, ­Camillas nästa uppdragsgivare, har en viktig fråga. Camilla reser sig och går iväg för att ta samtalet i lugn och ro. Nere på Oscars­teaterns kontor tar musikalens exekutive producent, Vicky von der Lancken, emot. Hon är petite som en fransk dansös, elegant i välskräddad kavaj. Hon lärde känna Camilla på mitten av 80-talet, som påkläderska och sömmerska för revyföreställningen ”TingelTangel på Tyrol”, med Hasse Alfredson och Povel ­Ramel.

– Jag tror inte att Camilla har gått några genvägar för att nå dit hon är. Hon har bara levererat. Och privat känner jag Camilla som en väldigt varm person. Hon bryr sig verkligen om människor. Och jag måste säga att jag tycker att hon är spännande. Vilken utstrålning hon har. Pondus.

Klackar i stentrappan utanför signalerar att intervjuobjektet är tillbaka. Härnäst väntar mängder av stora uppdrag. Men där finns också en lättsam Camilla, som njuter av livet. Av god mat och gott vin (”Jag älskar att laga mat, jag skulle säga att det är mitt huvudintresse”) och på somrarna försvinner i väg månadsvis med sin älskade på segelbåten Mozzarella III, i den turkiska övärlden.

– Det är ett vackert skepp, en supermodern segelbåt. Och vi har gärna gäster som reser med oss. Vi har två stora gästhytter med dubbelsängar och toalett och dusch, och ett stort, välutrustat kök. Det är fantastiskt. Men vi har ingen besättning, vi seglar den själva. Jag och min man har blivit turkifierade. Vi träffar så mycket roliga människor när vi reser runt, vi äter god mat, seglar på vackra vatten.

Förklaringen till namnet Mozzarella III finns i Johan Rabaeus livliga fantasi.

– Jag har visserligen ostfobi, men Johan döper våra båtar till Mozzarella, eftersom han tycker att de ser ut som fluffiga vita ostar som flyter på vattnet.

Seglatserna har gett upphov till Camillas nästa projekt. En kokbok om den turkiska maten, kantat med historia och kultur, i samarbete med krögaren Uluc Telmen.

– I somras seglade jag och ­Johan bredvid en turkisk gulet, ett vackert träskepp med två master. Ombord på guleten var Uluc och hans vänner, och ett gäng kockar och en besättning. Det blev vackra bilder av matlagning på båten, och mycket natur och kultur i Turkiets skärgård. Det är jättespännande, jag har skrivit hela sommaren.

Skådespelaren Michael Segerström glider leende förbi i korridoren på väg mot sminklogen. Camilla Thulin trär in armarna i sin kappa. Den ständigt aktuella författarinnan, kostymörskan, stylisten och designern måste lämna oss. Hemma i våningen väntar blandrashunden Mysan och bostonterriern Eddie (”en helblind tolvårig herre”) tålmodigt på sällskap. På väg ut genom sceningången frågar jag om hon gjort något riktigt drullemisstag genom åren. Sytt en operadiva i benet eller retat gallfeber på någon regissör. Hon ler.

– Misstag gör väl alla, men jag hakar inte upp mig på saker. Jag skulle ha dött vid det här laget om jag gick och grämde mig över allt uselt jag gjort. Och jag tänker inte gå runt med näsan i vädret över allt jag gjort bra. Nej du. Det är inte my cup of tea. Jag vill bara se framåt.

Röster om Camilla Thulin

”Camilla trollade”

Alexander Bard, 47, artist: Jag lärde känna Camilla i klubbsvängen i mitten av 80-talet. Hon skapade våra scenkläder för Army of Lovers och hon arbetar med stor integritet. Hon påbörjar ingenting innan hon kan det ordentligt. Och det gör att man hundraprocentigt känner förtroende för henne. Army of Lovers kläder var influerade både av det rådande modet och franskt 1700-tal: barocken. Vi visste vad vi ville ha, och Camilla trollade och skapade fantastiska saker.

”Camilla Thulin är galen!”

Björn Skifs, 61, artist: Camilla Thulin var kostymör för min show 2004 och hon är galen! Galen! Hon kom med kläder som jag inte kunnat tänka mig i min vildaste fantasi. Jag är inte så exhibitionistisk av mig, och det var en del ”Åh?...?men oj?...?men ska jag?...” och jag stretade emot. Men även om det bara blev hälften så mycket som Camilla ville, så blev det ändå fantastiskt i slutändan. Hon har vidgat mina vyer, klädmässigt får hon mig att känna mig ganska trist (storskrattande). Men hon är ju fantastisk, otroligt professionell, och hon har ett sällsynt öga för stil.

”Hon får mig att känna mig fin”

Helen Sjöholm, 38, artist: Det är lyxigt att jobba med Camilla, jag jublade när jag fick höra att hon skulle göra kostymerna för ”My Fair Lady”. Och där är kläderna viktigare än någon annan musikal jag har varit med i, de signalerar både klasstillhörighet och Elizas utveckling. Och Camilla kan verkligen ta skådespelare. På scenen tänker jag aldrig på min kroppsform, men privat kan jag känna mig för kort och rund på sina ställen. Det är inte alltid så lustigt att klä av sig och få sina mått tagna under klädprovningarna. Men Camilla är väldigt förtjust i alla kvinnoformer, och får mig att känna mig väldigt fin.

Thulins 4 bästa stiltips

1. Strunta i trenderna och välj det du passar i.

2. Låt håret växa. Det är så fånigt att äldre kvinnor alltid måste ha kortklippta frisyrer. Sätt upp håret i en fin knut eller hästsvans.

3. Vi svenskar är väldigt förtjusta i svart, men de flesta ser bleka ut i helsvart. Det är svårburet.

4. Anpassa din klädstil efter hur du ser ut i kroppen och använd underkläder som formar, typ gördlar med ben, bodies och bh med bygel och lite stoppning.