”Hur i HELVETE tror du det känns?”
Läs Josefine Sundströms krönika
Aftonbladets
Ta ett par sekunder och titta på min bild här på sidan. Just här är jag vuxet klädd, men i andra plagg skulle jag lika gärna kunna tas för yngre. Jag har inte det där utmejslade kvinnliga ansiktet med mystik. Nej jag har runda kinder. Lite babyface. Två bollar stora som mandariner som gör att jag kan se lite barnslig ut. Speciellt när jag ler. Kolla igen. Blicken är vaksam och jag har lite linjer som visar att jag varit med. Men annars rätt mesglad.
Och då skall du veta att jag är ännu snällare på de bilder som man får upp om man googlar mitt namn. Jag har nämligen ett valpigt leende när jag står på röda mattan. Det är ett leende jag kan och fyrar av när jag inte skrattar. Det hör ju till – alla inbjudna skall marknadsföra filmen i utbyte mot fribiljetter och gratis käk. Det är stressigt, man har en chans att fastna innan man slussas in i biomörkret. Råkar man blunda så får man leva med en fånig bild som kan plockas upp när som helst i åratal. Inte hela världen kanske. Men det är enklare att le så som man lärt sig.
Det är därför jag ser ut som jag gör. Lite mjäkigt snäll, liksom. Är jag sådär snäll då?
Jo, jag är väl ganska snäll. Men mjäkig är jag verkligen inte. Varken i jobbet eller privat. Vem skulle förresten själv säga att hon är det? Nåväl. Jag har lite finska gener, ni vet. Men mitt normalläge är snäll. Faktiskt.
Men det har funnits perioder då jag varit en ulv i fårakläder. När jag var kring tjugostrecket var jag inte kul. Jag gissar att det var min dåliga självkänsla kombinerat med hormoner. Jag kunde i alla fall tycka illa om folk till höger och vänster. Jag var dömande på ett vidrigt sätt och jag var inte särskilt benägen att se mina egna fel och brister. I takt med att jag blev äldre mognade jag, blev vänlig och klokare tack och lov. Dessutom föll alla hormoner på plats.
Tills jag blev gravid. Herregud! Jag menar HERRE MIN GUD! Snällare har jag väl aldrig sett ut. Gravid, rund och go. Så enkelt var det tyvärr inte. Tänk dig en liten minimotgång i stil med att jag tvingades stanna på fest trettio minuter längre än jag orkade, för att min man ville stanna kvar. Jag minns hur maktlös jag var inför ilskan som rusade i blodet. Hormonerna skickade ut signaler till hjärnan som skrek KRIG! Min stackars man är huvudet längre än jag men helt chanslös.
Älskling vi kanske kan stanna några minuter till så att jag i alla fall får dricka upp ölen jag har.
Öl! Hörde jag ÖÖÖÖL? Hur i HELVETE tror du det känns att gå omkring här nykter, tjock och jävlig och behöva vänta på din ÖL? Vet du hur det känns att ALDRIG kunna sova ordentligt för att man är tjock och illamående? Nä, det vet du inte. Kom nu inte här och snacka om en liten munter öl. Gör som jag säger bara. Sätt dig i bilen så åker vi hem. NU!
Redan efter första raden höll jag på att bryta ihop. Vid sista raden hade min man kapitulerat. En gravid kvinna sätter man sig liksom inte på. Hur snäll hon än ser ut. Är säker på att min man nu tittar på den här bilden och tänker. ”Så härligt att min snälla fru är tillbaka”.