”När alla vägar är uttömda kanske vägen leder hem”
Åsa Erlandson: Finns tillfällen när barn mår bäst av hemundervisning
”Jag säger inte att skolk är bra. Jag säger att somliga barn gör vad de kan för att överleva.”
När regeringen förde in skolk i betygen twittrade Jonas Gardell rätt in i magen. Naturligtvis följt av tragikomik:
”När jag tänker efter skolkade jag nog ännu mer i ettan på gymnasiet. Den enda jag lärde känna på den skolan var kuratorn.”
Oftast läser man inte tweets, man scannar, men här stannade jag till. Och började tänka helt annorlunda kring skolk och vad det kan bero på. Jag hade bara mött värstingarna. Skolkarna på min skola var inga blyga violer utan sådana som smugglade ut bläckfiskarmar från biologisalen och krigade med i matsalen, utlöste brandlarmet och klättrade upp på skolans tak för att måla takpannorna vita: ”FUCK XXXX” (rektorns namn). De struntade inte i lektionerna för att de blev trakasserade, utan för att de levde fan och röjde runt. Efter att ha läst Gardells korta rader började jag tänka på alla de andra.
Nej, jag säger inte heller att skolk är bra men jag tror att det kan finnas tillfällen när barn mår bäst av hemundervisning. I alla fall en period. De som är emot poängterar skolans roll för den sociala utvecklingen och att barnens värld behöver vidgas och visst är det så, men inte till vilket pris som helst. Först ska så klart allt som står i ens makt göras för att skolsituationen ska bli bra men man kan inte fortsätta önsketänka hur länge som helst. När alla vägar är uttömda, vare sig det beror på inlärningssvårigheter eller mobbing, så har man nått vägs ände. Och då kanske den leder hem.
Svårigheten är att avgöra när det är dags. Det är en spretig flora som kräver hemundervisning, från föräldrar som har ägnat hela sitt liv åt pedagogik, till religiösa fanatiker som har ägnat hela sitt liv åt hjärntvätt, till rättshaverister som har ägnat hela sitt liv åt att misstro samhället. Alla hänvisar de till barnets bästa – och jag är inte avundsjuk på den som ska fatta beslutet.