”Det mest logiska är att INTE ha barn”

Läs Terri Herrera Erikssons krönika

helskärm

Förra veckan skrev jag en krönika om hur snäv föräldraskapsnormen är. Man ska helst vara två föräldrar av olika kön, ha två barn med lagom åldersskillnad, bo rymligt – men inte spatiöst, få barn när man är 25-35 och jobba lagom mycket deltid (i alla fall kvinnan).

Men den största normbrytaren är förstås Kvinnan Som Inte Skaffar Barn – trots att hon har möjlighet. Det är ju en sak med tjejerna som aldrig hittar den rätte. De har ju en legitim ursäkt.

Så även de ofrivilligt barnlösa.

Men testa att vara 35, leva ihop med en man och gå ut med att säga att du visst kan få barn, men att du bara inte vill, liksom. Att du inte ser poängen. Att du inte alls längtar efter att höra trampet av små fötter.

Förmodligen ses en inbiten satanist med blidare ögon än Kvinnan Som Inte Skaffar Barn. En satanist är kanske bara lite vilsen. En kvinna som inte vill ha barn är helt-jävla-onaturlig och får ofelbart frågan om hon inte är rädd för att bli ensam när hon blir gammal.

Det är verkligen en märklig fråga. Betyder det att alla vi andra valde att få barn med tanke på ålderdomens ensamhet?

Var det verkligen det jag tänkte den där dagen för snart nio år sen när jag stod och fånstirrade på gravtestet? ”Hurra, nu får jag besök på servicehuset!”

Självklart inte.

Egentligen är det mest logiska att INTE ha barn. Mina barn har gett mig kroniska ryggproblem och därmed flera extrakilon, gråa hårstrån (bokstavligt talat), ljudallergi och mindre fritid. Fulare, fattigare och tröttare – hur coolt är det?

Jag förstår min frivilligt barnfria kompis som brukade förundras över att hennes småbarnsföräldrar till kollegor alltid varvade luncherna med att ömsom klaga på hur trötta och stressade de var och ömsom tjata på min kompis att hon måste skaffa barn snart. (”Ja, ni gör ju verkligen reklam för föräldratillvaron”, brukar hon säga. Ingen succékommentar.)

Men samtidigt styrs varken världen eller dess invånare av logik. Vi blir kära i skitjobbiga typer, vi skaffar skitjobbiga barn och vi drar igång diverse idiotiska projekt som är dömda att misslyckas. Vi klagar hela tiden och samtidigt är vi jättenöjda med hur livet blev.

Konstigt men sant.

Och jag tror att de som väljer bort barn blir precis lika nöjda de också.