”Skyll dig själv om du får prata med ett hårfäste!”
Åsa Erlandson tycker det är viktigare att föräldrarna släpper mobilen, än barnen
Appar för barn väcker känslor. På lite oklara grunder, kan jag tycka,
förmodligen är det en kombo av rädsla för stillasittande och ny
teknik. Samtidigt nappar man ju på varje chans att få händerna fria en
stund och slippa ha en liten orangutang hängandes runt halsen när man
diskar/städar/tvättar. Eller själv vill gulla med sin Iphone. För det
är inte barnen som borde släppa telefonen, det är föräldrarna.
Barnfamiljens främsta argumentet för att köpa en Ipad är att ”då får
jag ha min Iphone ifred.”
Det är verkligen inte barnens användning av Iphone som är problemet.
Nyligen satt jag bredvid en pappa på en restaurang. Han var där med
sin fyraåriga dotter, i alla fall kroppsligt. För själsligt var han
djupt inne i Facebook/Angry Birds/jobbmejlen eller vad det nu var som
var så viktigt. Dottern satt mittemot och tuggade tyst, för hon hade
gett upp försöken att få kontakt. Varje gång hon sade något fick hon
bara ett förstrött hummande till svar. Hon såg så liten och ensam ut
där bakom sin jättestora tallrik och jag blev bara mer och mer illa
till mods.
”Ska jag säga till honom?”, frågade jag min kompis. ”Absolut inte”,
svarade hon. Så jag sade till.
Pappan släppte telefonen, såg lite skamsen ut och utbrast ”Du har
alldeles rätt, det var dumt av mig! Tack ska du ha!”. Not. Det gick
precis som jag hade trott, han blev jätteupprörd och drog en massa
självklarheter (”det är inte ditt barn, du har inte med det att göra,
du har ingen rätt att lägga dig i, vi vill vara ifred”) och jag gav
honom rätt på alla punkter. ”Men likt förbaskat, jag blir illa berörd
av att se hur du håller på.”
Överallt ser jag dem, föräldrarna som skärmar av: i lekparker, på
barnvagnspromenaden, vid hämtning och lämning på dagis (vissa
förskolor har börjat sätta upp lappar som är ganska beklämmande:
”stäng av mobilen när du hämtar ditt barn”) och som slentrianberömmer
teckningar de aldrig tittar på ordentligt. Och jag tänker inte
moralisera mer över det utan tänker så här: Bli inte irriterad den dag
ditt barn vuxit upp och beter sig likadant. Då får du se hur det känns
att tvingas prata med ett hummande hårfäste. Eller sitta tillsammans
på restaurang och känna sig alldeles ensam.