20 vackra sekunder – rakt in i evigheten
Jag sitter i ett tomt hus. De andra är ute och leker. Jag har just satt på datorn och tänker passa på att jobba. Ska skriva veckans krönika. Har inte hittat något att skriva om. Men något måste det ju bli så jag har låtit mig inspirerats av trädet utanför fönstret. En lönn. En ynklig stackare som står stark trots att den blivit vingklippt för att skänka tomten mer sol. Löven är senapsgula och singlar ned mot altanen, ett efter ett. Är inte helt nöjd med ämnet men jag tänker skriva om hösten och vad den gör med mig. Om färgerna i naturen och om känslan av nystart som kommer samtidigt som kylan sveper in. Men just som jag börjat skriva blir jag avbruten. Störd, om man så vill. Min man Klas och vår tvååriga dotter kliver in i hallen. Jag hör hur de stampar av jord på dörrmattan. Sen ropar Klas:
– Kan du lägga Maj-Lis? Hon är jättetrött och behöver sova middag.
Jag fäller ihop min dator, låter texten om hösten vänta och går ut till hallen.
Min dotter har yvigt hår och rosiga kinder. Hon tittar upp på mig när jag kommer in. Ler men ögonen har svårt att hänga med. Hennes gröna galonbyxor har fastnat i fötterna och hon kämpar en stund med att få av sig dem innan hon sträcker ut armarna mot mig.
– Okej älskling, jag hjälper dig, säger jag och passar på att ta av henne halsduken. Sen lyfter jag upp henne och viskar att vi ska gå upp till övervåningen och vila en stund. Hon lägger huvudet mot min axel så att jag kan krama henne på vägen upp för trappan.
Hon känns tung nu, tyngre än hon brukar och jag förstår att hon är på väg att somna.
Jag lägger henne tillsammans med nallebjörnen under det rosa Doratäcket som hon är så stolt över. Jag säger att jag ska vänta utanför hennes rum, på en stol som jag brukar när hon sover.
– Sov så gott då, säger jag. Har inte tänkt att min trötta lilla flicka ska ha kraften säga något tillbaka. Men så sträcker hon upp armarna och lägger sina små händer på mina kinder.
– Fin, säger hon och ser allvarligt på mig. Mamma, du är jättefin!
Fin? Kan det vara sant? Tycker självaste Hon som tillsammans med sin lillasyster är finast i hela världen att jag är fin? Det är som om hjärtat stannar.
Eller kanske rusar det, jag vet inte. Allt jag vet är att jag känner mig varmare än någonsin. Känslan inom mig är som alla förälskelser jag varit med om gånger flera miljarder. Jag tittar länge på henne. Vill stanna klockan. Hon ler och klappar mig ömt på kinderna igen. Sedan lägger hon armen om nallen och vänder sig mot kudden. Jag smyger ut ur rummet och sätter mig på stolen som jag lovat. Ögonblicket är förbi samtidigt som jag känner att det går in i evigheten. Jag känner hur något rinner ner för mina kinder. Kanske inte så konstigt att det kommer tårar ändå, kärleken är ju så brutal när den visar sig i sin renaste form. En sådan kärlek kan man inte bara le åt. Inte heller kan man strunta i den. Så vad finns då annat än att gråta? När jag sitter där på stolen med lyckliga tårar tänker jag att jag aldrig får glömma de dryga tjugo sekunder jag just varit med om. De är ju det vackraste jag någonsin upplevt. Jag känner att den där krönikan om hösten gott kan vänta!