”Träningen blev som en drog”

Maria, 24, blev besatt av att träna

Från hälsosam hobby till besatthet.

För Maria Höök, 24, blev de roliga passen på gymmet till en mardröm – dygnet runt.

Här berättar hon själv om vad som hände.

”I dag vet jag. Jag var beroende. För tre år sedan tänkte jag på träning 24 timmar om dygnet. Hela mitt liv cirklade kring hur jag skulle kunna bygga nya muskler, bränna mer fett.

Allt började när jag hade gått ut gymnasiet och behövde något att fylla dagarna med. Muskelpumpning blev det bästa, och så småningom det enda, alternativet. Jag skrev upp mig på gymmets alla bodycombatpass samtidigt som jag kombinerade den tuffa träningen med styrkelyft. Då tyckte jag att det var skönt att röra på mig. Det fick mig att slappna av. Dessutom fanns det trevliga, roliga och hjälpsamma människor på mitt gym, jag såg fram emot att gå dit och träffa dem.

I början tyckte jag om det jag såg i spegeln, den person som bara blev mindre och mindre, men efter ett tag tyckte jag inte att det hände något med min kropp vilket ledde till att det bara blev mer och mer träning. Ett mål som från början var satt till att kunna börja tävla i fitness ändrade jag till att bara vilja gå ner i vikt ännu mer. Kanske omedvetet. Lite till. Bara det där sista kilot.”

Åt mindre och mindre

”Vad jag än gjorde funderade jag på hur mycket jag förbrände. Om jag åt något speciellt med mycket fett började jag redan då planera inför nästa träningspass. Behövde jag lägga in något extra moment för att förbränna det jag nyss hade ätit? Jag kände mig tjock och ful. Vissa dagar tittade jag mig i spegeln och kunde riktigt se hur jag hade gått upp i vikt – och då kanske det bara hade gått en dag sedan förra träningspasset. I samma veva började jag äta mindre och mindre. Till middag blev det pasta och grönsaker. Resten av dagen bredde jag på min höjd en smörgås.

Folk kommenterade ofta att jag gått ner i vikt. Till slut försökte jag undvika att åka hem till mina föräldrar eftersom jag visste att mamma och pappa skulle säga något om min förändrade kropp.”

Kroppen tog stryk

”Alla tyckte att jag gick till överdrift med träningen och tjatade om att jag skulle äta mer, men jag blev bara glad när folk påpekade min viktnedgång. Då hade jag ju lyckats.

Men kroppen började ta stryk.

Jag var ständigt trött och darrade jämt eftersom kroppen fick för lite energi.

Jag fattade inte att jag hade fastnat i ett beroende.

Vändningen har jag en av mina vänner att tacka för.

Vi hade inte träffats på ett tag och stämde träff för en fika. Han har alltid sagt att jag var vacker, men nu fick han en chock av att se mig.

Han tyckte att jag såg väldigt mycket smalare ut än innan och bad mig visa mina nyckelben och höftben för honom, eftersom man tydligt kan se om någon är smal där.”

Ville bli frisk

”Jag glömmer aldrig den blick jag fick av honom. Den var fylld av skräck. Då förstod jag att det var dags att göra något åt mitt liv och min situation. Särskilt som min gyminstruktör också hade börjat förstå att något var fel.

En dag när jag stod och skakade efter ett hårt pass, kom han fram och pratade med mig.

Han tog mig åt sidan och frågade hur mycket jag hade ätit, vilket inte var så mycket. Då tvingade han i mig en proteindrink. Jag tyckte att han var fånig, men i dag vet jag att det hjälpte mig.

Det var svårt att sluta gå till gymmet, men eftersom jag började plugga hade jag inte längre lika mycket tid över. Det som var absolut tuffast var att börja äta igen.

Här kom det svåra – att börja äta normalt. Någonstans insåg jag att jag inte kunde lösa min situation på egen hand och tog kontakt med psykiatrin inom sjukvården. Jag ville ju bli frisk!”

Psykologen hjälpte

”Jag fick komma till en psykolog och prata om mina problem och det var där jag insåg att det skulle ta flera år att bli bra. Det kändes tungt. Jag fick panik när jag tränade mindre. Min hjärna sa till mig att jag var tvungen att äta mindre eftersom jag inte rörde på mig lika mycket, men jag försökte att inte lyssna. Sen hade jag också vissa dagar när jag kände att jag hade svält mig själv tillräckligt och att jag var värd att äta vad jag ville.

Det tog lång tid innan jag vågade gå till gymmet igen och jag fick vara noggrann med att inte ta mer än max ett pass i veckan. Annars var risken stor att jag skulle falla tillbaka i mitt gamla dåliga beteende. Det är det inte värt.

I dag tycker jag att allt mitt tränande var helt idiotiskt. Det ska ju vara hälsosamt att träna – det handlar inte om att bryta ner kroppen.

Nu är träning något som jag gör för att må bra. Jag känner mig fräschare och piggare av den, men den stora skillnaden är att jag inte längre måste träna för att klara av dagen.

Nu tränar jag en timme en gång i veckan, om ens det. Det räcker så. Men mitt gamla beroende spökar i ett skrymsle längst bak i hjärnan. Jag kämpar än i dag med att inte falla tillbaka i det gamla tänkandet. Det är så lätt att fastna i ett beroende, men det är fruktansvärt svårt att ta sig ur det. Utseendet är inte så viktigt att man ska behöva förstöra sig själv.”

Testa dig själv: Är du träningsberoende?

pi Att vara träningsberoende har ett namn, ortorexi. Begreppet myntades av den amerikanske läkaren Steven Bratman i slutet av 1990-talet och kommer från grekiskans ”ortodox” som betyder renlärig. Steven Bratman upptäckte problemet då många av hans patienter verkade i det närmaste besatta av nyttig mat och träning och beskrev sig själva som ”träningsnarkomaner”.

Typiska tecken:

Besatt av att träna och fixerad vid sin egen vikt. Tänker ”om jag äter den här semlan måste jag springa en timme på löpbandet”.

Undviker fett och kolhydrater.

Vet ofta exakt kaloriinnehåll i olika livsmedel.

Får ångest om hon/han inte får träna.

Källa: Netdoktor.se

Marias tips till ortorektiker

Lyssna på folk omkring dig. Det kan verka elakt av dem att påpeka att du tränar för mycket, men de gör det inte för att vara elaka utan för att de är oroliga. Försök att ta till dig av vad de säger.

Prata med någon som du verkligen litar på och fråga den personen rakt ut om han eller hon ser stor skillnad på dig i vikt. Försök ta in det som han/hon säger och avbryt inte med bortförklaringar.

Ta kontakt med en psykolog eller en kurator och förklara hur du ser på träning och din kropp. De kan lätt känna igen tankemönster och utifrån det hjälpa dig att komma till rätta med beroendet.