”Vill inte testa utmaningar för att hitta kärleken”

Läs Terri Herrera Erikssons krönika

helskärm

Jag funderar och funderar på det där med raggningsböcker.

Jag förstår dem inte.

Jag kanske bara är fel målgrupp.

Men jag tänker att – hemska tanke – om jag går fram till en kille, krossar en isbit i handen och sen säger ”Did I break the ice between us?” och han faller för det, så vill jag nog inte vara ihop med honom.

Jag tycker att den typen av manualraggningar är rätt läskiga. Och att folk som gillar den typen av revyskämt är obegripliga.

Vad blir nästa steg? Att jag dricker en drink, sätter på mig en hatt och säger ”Nu blev jag lite i ha-ha-hatten!”?

För mig låter det lite som att leka ”Sanning eller konsekvens” på krogen.

Lika lite som jag vill fika med en kompis som konverserar utifrån en bruksanvisning vill jag flirta med någon som har läst sig till hur man flirtar.

Var är äktheten? Vem är människan bakom iskrossandet?

Hela 2000-talet har gått i umgängesmanualens tecken.

Min kompis och hans kollegor i byggbranschen blev nyligen skickade på obligatorisk mingelkurs för företagets anställda, så att de kunde mingla bättre med kunderna på julfesten. (Nope, inte ens på julfesten får man slappna av och vara sitt vanliga decembertrötta jag.)

Det finns kurser och handböcker i hur vi ska uppfostra våra barn, hur vi ska ragga, hur vi ska bekräfta varandra i parrelationer och det tycks inte finnas ett enda problem som inte går att lösas med någon slags tiostegsmetod.

Jag vet inte hur ni andra känner, men jag börjar bli rätt less.

Självklart kan jag bara gratulera Sara Starkström till att hon hittat ett sätt att komma ut ur blygseln och börjat gilla sig själv.

Och jag håller med henne om att det är bra om tjejer tar för sig och inte bara sitter och väntar på att någon ska komma fram.

Men själv hoppas jag aldrig den dagen kommer när jag behöver testa diverse sanning-eller konka-utmaningar för att hitta kärleken.