”Jag har aldrig dejtat en bodybuilder. Okej?”

Åsa Erlandson avslöjar sina livslögner

Något av det roligaste jag gjort var att öppna en flaska vin med en kompis, ta fram papper och penna och skriva ner våra livslögner. Alltså allt det där som man hittar på om sig själv och sedan börjat tro på. På hennes lista stod det till exempel ”Jag hade inte 0.3 på högskoleprovet” och på min: ”Jag har aldrig dejtat en
bodybuilder”.
Jag kan verkligen rekommendera alla att göra en sådan lista någon gång, 10 år senare pratar vi fortfarande om vår, men då måste ni komma överens om tystnadsplikt och terrorbalans. Aldrig yppa sanningen till någon annan, och aldrig använda den mot varandra. Så när jag säger att jag aldrig varit på dejt med en mänsklig Belgian Blue, så ÄR det så. Okej?
Det var den norska dramatikern Ibsen som myntade begreppet livslögn. I 1800–talspjäsen ”Vildanden” inbillar sig Hjalmar Ekdal att han uträttar stordåd, när han egentligen bara är en misslyckad uppfinnare. Hela hans liv är en illusion. Men livslögner behöver inte vara av den kalibern för att man ska ta dem på blodigt allvar, det räcker med struntsaker. En klassiker som alla har kört är ”Jag tränar!”. Med andra ord berätta för alla om sitt nya träningsprojekt, köpa träningskläder, skaffa gymkort – men aldrig använda det.
Själv har jag:
tagit strid mot en tandläkare som ifrågasatte mitt ”Jag har aldrig haft hål i tänderna”. Jag backade inte ens när han med ett litet leende visade röntgenbilderna som avslöjade två gamla lagningar. Tandläkaren tog det dock bra, och låtsades bli imponerad över att min förra tandläkare borrade så mjukt att jag hade glömt bort det.
straffat ut mig från lunchtåget på jobbet som går och handlar hämtmat. Kollegerna tröttnade på att först inte få några instruktioner, ”Jag äter allt!” och sedan se mig sitta och peta: ”Är det där bläckfisk?”.
skyllt på Words stavningsprogram, min redaktör eller mina barn när jag råkat stava fel. För det gör jag alldrig.
En rundfrågning i vänkretsen visar att jag inte är ensam, det finns livslögnsoffer överallt. En kompis berättar att hon hellre skyller på sina skor, ”jag kan bara gå på breda asfaltsvägar med dem”, än out:a att hon är mörkrädd och inte vågar ta stigen som är en genväg. Hon är ju en tuff och cool tjej. Och mina manliga vänner erkänner, under löfte om anonymitet, att de inte alls är händiga utan bara låtsas veta vad som ligger i verktygslådan.
”Tar vi livslögnen från en genomsnittsmänniska tar vi lyckan från honom på samma gång”, säger doktor Relling i ”Vildanden”, dramats desillusionerade resonör. Ju hårdare en människa låser sig vid sina ideal, desto nödvändigare blir det att ta till lögner för att dölja misslyckandet. Även om det rör struntsaker.

Följ ämnen i artikeln