Teneriffa - en svensk solklassiker

Följ med Resa runt ön - från vilt party och dunka-dunka till rofyllt byliv och mäktiga naturupplevelser

Varje år flyr en halv miljon svenskar kylan och flyger till Kanarieöarna. Här är det behagligt varmt året runt och som gjort för lata dagar i solen.

Men bortom stränderna finns mer att upptäcka.

Dyk ner i Fuerteventuras djurrika vatten, eller gör som Resas Sture Olsson och Sara Ringström: hyr en bil på Teneriffa och hitta det genuint kanariska.

Okej, jag erkänner. I 15 år har jag gått omkring med näsan i vädret, som en genuin chartersnobb med grundmurat förutfattade meningar.

Så länge sedan är det jag lovade att inte ens under pistolhot återvända till Kanarieöarna. 14 dagar i ett betonggetto kallat Playa Inglés, sangria-marinerade lägenhetsgrannar som skrålade från balkonger dygnet runt och en skoningslös magsjuka à la paella satte sina spår.

Vi hade inte ens tur med vädret.

Men man är ju inte sämre karl än att man kan ändra sig.

Tur är väl det - annars hade jag aldrig fått njuta av den gamla godingen Teneriffa.

* * *

Comebacken börjar tveksamt.

Klockan är 21. Vi har landat på flygplatsen Reina Sofia och en taxi tar oss rakt in i broschyrland.

- Helvetet på jorden, så jävligt är det, har en bekant sagt om Playa de las Américas inför resan. Hon är född på Teneriffa, bosatt i Sverige och vet allt om varje sten på alla Kanarieöar.

Kvällsmörkret är svart. Neonljusen bjärta och brutalt blinkande. Namnlösa restauranger, engelska pubar, irländska pubar, pizza-hak och hamburgerbarer och en kakafoni av diskodunk och popskrål. Horder av unga engelsmän med rakade skallar och fläskiga tatueringar långt upp i nacken vräker i sig öl och gin & tonic.

Skulle det inte smaka med lite tapas? Ett glas rioja därtill?

Glöm det. Det stinker av fish"n"chips och skummar av öl. Plötsligt övergår mattan av musikoljud i taktfast bompa-bompa. Tro mig. Det är Oktoberfest! Teneriffa-tyskar arm-i-arm längs oändliga bord. Tyrolerhatt på. Allsång och öl.

Vi lyckas leta upp tystnad. Sjunker ned vid ett bord på Little Italy. Salladen är god. Sjötungan alldeles utmärkt. Vi betalar och ger upp när vi inser att varje kringelkrok mellan de sammanbyggda Los Cristianos och Playa de las Américas är proppade med skräniga tillhåll.

Där man inte kan bygga ut, där bygger man om och till och på höjden.

Stiger upp efter ett par timmars sömn. Kring hotellpoolen är ritualerna strikta.

- Ser du damerna där? Varje morgon, kvart över sju, kommer de hit och markerar plats på två solsängar. Samma procedur varje dag i en månad nu, skvallrar poolskötaren när jag dricker en kopp morgonkaffe utomhus.

En annan gäst har redan fått en Fundador - spansk brandy - till sitt kaffe och i ett hörn av trädgården spelar fyra glada turister utomhusbiljard.

Vid det här laget försöker jag att tänka till. Kan så många människor från så många länder verkligen ha fel? De kan väl inte resa till Teneriffa av misstag - inte år ut och år in?

Flest är de engelska turisterna, i fjol 1,6 miljoner.

Och värst, hävdar Tenerife News, öns engelskspråkiga tidning som fyller sida upp och sida ned med berättelser om huliganer och praktfyllon som har rånat, slagits och bedrivit hor.

* * *

- Special price for you. Jeg ha vart Kalmar! Sweden.

Det är klart att vi nappar på vilket pris som helst när Juan enkelt och smärtfritt från en liten kiosk ordnar alla papper på en hyrbil. Minuter senare är en liten knallröd A 140 vår för 300 kronor om dagen.

Vi vill ju härifrån och kartan har vi studerat och vi inser att Autopista del Norte och del Sur, motorvägen som går runt hela ön, är bättre än vi trott.

Full fart framåt. Adios, amigos!

* * *

Teneriffas expansion tycks ständig trots att ön är mindre än Gotland. Vi kör till uddarna på Playa Bahia del Duque. På nåder släpps vi in på den femstjärniga hotellanläggningen som ska ge den här delen av ön en ny status, kanske försöka tvätta bort budgetresenärsstämpeln på "änden" av Playa de las Américas.

Vi snubblar vilse mellan pooler och vattenfall och matsalar. Men beachen utanför hotellet är fin.

Och vädret är ännu finare.

Nu styr vi vidare på "upptäcktsfärden". Kanske kan vi hitta en del av ön som inte överskuggas av souvenir-sombreros.

* * *

Förmiddag. 27 grader i solen. Vår hyrbil bromsar in i Puerto de Santiago. Längesedan den här fiskebyn kapitulerade för turismen och lät sig byggas ihop med Los Gigantes. Mellan de två orterna ligger den svarta lavastranden Playa del Arena.

I Los Gigantes klättrar lägenhetshotell upp mot den branta bergssidan och anläggningen Royal Sun är kronan på verket. Puerto Deportivo är hamn för charterbåtar och piren lockar flanörer och män med långa fiskespön. Från piren tittar vi inåt land, mot poolanläggningen El Laguillo med sina inbjudande solsängar och skuggande parasoller. Det är bergigt och backigt och många hotellgäster orkar inte gå den korta sträckan från den svarta lavastranden till sitt hotell högre upp efter bergsväggen. De tar taxi tillbaka.

Vi tar vår hyrbil - därifrån.

* * *

"Har du inte besökt Masca så har du inte varit på Teneriffa."

Så lyder ordspråket. Vi bestämmer oss för färdriktning mot det genuina som kanske finns kvar någonstans på ön.

På väg till Santiago del Teide ligger vinfält och majsfält. Bananplantagen är många och då och då skymtar vi havet från vägen som klättrar markant uppåt. Vi svänger av från huvudstråket, in på en slingrande väg som omges av enorma kaktusar. Vi är inne i Teno-massivet med sina vandringsleder och ett spännande fågelliv.

Via hårnålskurvorna når vi byn Masca där några hus klänger på sluttningarna 600 meter över havet . Här lever invånarna av jordbruket på de terrasserade ravinsluttningarna.

Utsikten över Barranco de Masco, Masca-ravinen, är hänförande. Några rovfåglar svävar majestätiskt över våra huvuden. Vi ser några vandrare som små prickar på en vandringsled ned till havet. Många turister åker bil eller buss hit och låter sig hämtas med båt när de når havet efter tre, fyra timmars promenad nedför vulkanlandskapet. Mandelträd och apelsinträd och den vackra blomman som kallas Paradisfågel ser vi från bilen. Vi bromsar oss utför och når till slut den lilla staden Buenavista del Norte.

Kaffet smakar ljuvligt på torget Plaza los Remedios med sin berömda kyrka, Nuestra Senora de los Remedios. Det är pittoreskt på ett sätt som vi inte hade trott om Teneriffa.

* * *

Vägen mot Puerto de la Cruz tar oss först till Garachico, en gång

Teneriffas viktigaste hamn som begravdes i lava och aska 1706. Dags för lunch.

Menyn är nästan lika lång som sträckan vi har kört: pescado, fiskrätter i långa banor, räkor i vitlök, grillade skaldjur, skinka och melon, papas arrugadas, små saltade och ugnsbakade potatisar med mojo, stark vitlökssås, den lokala specialiteten kanin och förstås paella.

Av allt detta väljer jag - fisksoppa. Ljuvligt god på färsk fisk och doftande saffran. Restaurangborden står ända framme vid Garachicos berömda klipppooler där havsvågorna dånar in med våldsam kraft. Med skräckblandad förtjusning hoppar några solbadare omkring bland trappor och avsatser i den här mäktiga anläggningen. De mer bemedlade sitter på San Roque, ett 1700-talshus som nu drivs som lyxhotell och också är en turistattraktion på dagtid.

* * *

Puerto de la Cruz är inte världens största metropol. Men vi lyckas köra fel, varv efter varv, innan vi hittar rätt spår till hotell Orotava palace. Upp med packningen på rummen. I väg till stadens första "måste": Loro parque.

Parken grundades 1972 för att rädda hundratals utrotningshotade papegojor. Nu har man också sex berömda bergsgorillor, tigrar, lejon, delfiner och en imponerande inomhusanläggning där stora flockar av pingviner står på ett berg där konstgjord snö singlar ned. Allt är välskött och vackert.

- Mamma, köp den där t-tröjan! Nej, förresten" jag vill ha gorillamasken!

På alla språk hör vi ivriga barnröster som frestas av de dignande souvenirstånden.

Tillbaka in till stadens kärna. I den lilla och smala hamnen sitter ett gäng gubbar och spelar kort. I det gamla magasinshuset där krogen Casa Miranda huserar stannar turisthorderna och stirrar på skinkorna som hänger i bartaket. Vi går promenadstråket längs havet och kommer till ett andra "måste": Lago Martianez, saltvattenpoolerna som är sammanbyggda mellan palmer och planteringar, serveringar och restauranger. Det kostar 10 euro i entré. Det är det värt.

* * *

Vi är uppe med morgonsolen inför resans stora dag och förväntade upplevelse. Vi ska till vulkanjätten Teide.

För 600 000 år sedan tros den ha tillkommit. Spetsen reser sig 3 718 meter över havet. Hit åker spanjorer för att se snö, åka pulka på bilmattor och plastpåsar. Färden går först genom kompakt grönska. Gigantiska eucalyptusträd skuggar vägen. Över murarna i de små byarna hänger bougainvillea. Luften blir markant mycket svalare när vi når pinjeskogen.

På drygt tusen meters höjd i Orotavadalen ligger Aguamansa, ett centrum för vandringsleder. På 1 500 meters höjd försvinner vägen, solen och allt i kompakta moln. Grågrön skägglav draperar grenverket på tallar som blir upp till 30 meter höga.

Vid busshållplatsen vid Montaña Blancas fot på 2 400 meters höjd har en grupp vandrare samlats vid härbärget Refugio de Altavista för vila och påfyllning av vatten. Cyklister i grupper och ensamma åkare stretar mödosamt uppför, uppför.

Vi når ett månlandskap som är mäktigt, som en öken med klippformationer, och solen lyser starkt igen. Luften är tunn. På med solskyddsfaktor 25. Vi tittar mot linbanan som tar alla besökare den sista biten till den absoluta toppen. Det är Teneriffas stora upplevelse och tillgång.

* * *

- Riktiga människor, riktiga hus - allt är på riktigt!

Fotograf Sara skuttar ur bilen vid Plaza del Adelantado, upprymd av scenen som ter sig overklig: lokalbefolkning i vardagliga sysslor. Inte ett par blommiga turistshorts så långt ögat når. Här bär männen basker eller hatt, kvinnorna bär mest kassar där de kommer ut från Mercado Municipal, saluhallen. Grönsaker, frukt, ett dignande överflöd av skinkor, ostar, bröd, honung och vin.

Utanför byggnaden sitter unga studenter i skuggan vid kaféborden, på väg till eller från föreläsningarna vid San Fernandouniversitetet.

Vi är i La Laguna med sina tapasbarer och sin koloniala atmosfär. Hela staden är full av arkitektoniska monument. När vi vandrar längs gränderna kommer vi mitt i ett begravningståg från kyrkan Iglesia de la Concepcion. Många män bär överrock och hatt - det är ju trots allt oktober, konstaterar jag i mina semestershorts och torkar svetten ut pannan.

Hotell Aguere på adressen Calle la Carrera 55 ska man inte missa. Får känslan av att Clint Eastwood ska dyka upp i inspelningen av en scen föreställande ett 1800-talspensionat i Mexiko. Det här är klass. Här kan ni slinka in i foajén för en öl eller en kaffe.

* * *

Fyra miljoner säckar sand från spanska Sahara, tänk er att hälla ut den mängden. Det gjorde man 1975 och skapade stranden Las Teresitas utanför huvudstaden Santa Cruz. Husen i San Andres klättrar uppför de kala klippväggarna. Storkapitalet och hotellexploatörerna kastar sina lystna blickar på området, men hittills har miljöaktivister och lokalpolitiker lyckats stoppa alla utbyggnadsprojekt på andra sidan huvudvägen.

Innanför den skyddande piren guppar små fiskebåtar. Träd och palmer är planterade för att binda sanden. På restaurangen Pepe Ramos II skyddar basttaket mot den brännande solen och vi får en tomatsallad och omelett med potatis och kall öl som ljuvlig lunch.

Hyrbilen har fått vila några timmar och vi tar stadsbussen tillbaka (åtta kronor) till Santa Cruz hjärta. Nu är det storstadsshopping som gäller. Varuhuset El Corte Ingles har byggt ett nytt tempel proppat med märkeskläder, elektronik och gastronomiavdelning på Avenida Tres Mayo.

Vidare till Calle del Castillo med tvärgator där exklusiva boutiquer och internationella modemärken som Mango och Zara huserar. I den tidiga kvällen leker barnen i den blomsterprunkande parken Garcia Sanabra.

Vi bor på moderna hotell Contemporaneo, mitt emot det klassiska hotell Mancey på Rambla general Franco.

Efter midnatt slinker vi in i Manceys bar för en kaffe och konjak.

- A very good Spanish cognac? undrar kyparen.

- Si, señor.

Det är klart" smakar det så kostar det. Närmare 150 spänn per ganska stort glas konjak.

* * *

Den här dagen ska vi flyga hem. Därför kör vi tidigt och fort söderut på Autopista del Sur. Förbi Abades där den karga landskapsbilden har förfulats ytterligare av vindsnurror som genererar ström.

Vi har gott om tid innan hyrbilen ska lämnas tillbaka. Vi drar oss inte för ett sista besök i Los Cristianos och Playa de las Américas. Med ens suddas alla naturintryck bort. Det som känts äkta och intressant senast i Santa Cruz är bara hysteriskt turisttrams i shoppingcentret San Eugenio.

Även om Teneriffa har varit värt resan tvingas jag lämna ön med ett sista intryck som kan göra vem som helst sämre än åksjuk.

Jag har ju så svårt för kombinationsdoften Hawaiian tropic och bratwurst.

Sture Olsson