Rhodos runt på moppe - på 3 dagar

Så hittar du stränderna med få turister

Inte för liten, inte för stor.

Med tolv mil från nord- till sydspetsen och fyra mil tvärs över är Rhodos den perfekta ön att åka runt på.

Häng med på en tredagars mopedtur, möt udda människor, undangömda gourmetrestauranger - och stränderna dit få turister hittar.

Min upptäcktsfärd börjar en solig majmorgon. Jag lämnar hotellet i Gamla stan i Rhodos bakom mig och kör mot Ialyssos på den blåsiga västkusten. Ialyssos ligger bara åtta kilometer från huvudstaden och är en populär turistort som lockar många svenskar.

Plötsligt dyker en väderkvarn i rött och tegel upp framför mig på kustvägen som leder genom Ialyssos. "Den otrevligaste, galnaste och vänligaste mjölnaren på Rhodos", annonserar en skylt. Min nyfikenhet är väckt.

Väderkvarnen visar sig vara en kafé-bar. Med en minst sagt udda inredning. Lite varstans hänger gamla spetskläder "på tork" på linor bland antikviteter och blomsterkrukor. Och ägaren - en herre med vitt skägg, vit tyghatt och en grön skjorta som är knuten nedtill på sjömansvis för att framhäva den håriga bringan - visar sig vara ett riktigt original.

Han heter Dimitris Mavrakis och den mer än 200 år gamla kvarnen har varit i hans familjs ägo i fem generationer,

- Jag fick den av mamma på min 60-årsdag. Nu arbetar och bor jag och min son här i kvarnen, berättar Dimitris.

Dimitris är lite av varje - livsnjutare, sybarit och exhibitionist. Tidigare drev han klubben "Northern" som var stamställe för kändisar som Onassis, Maria Callas och Telly Savalas.

- Men jag har tröttnat på kändisar. Vanligt folk som kommer hit till kvarnen brukar ofta vara trevligare, menar han.

Riktigt lika trevlig är kanske inte Dimitris själv alla dagar. Hans humör svänger och det kan gästerna få känna av ibland.

- Sköter de sig inte så får de laga till sin egen sallad eller så får de själva diska efter maten, säger Dimitris och ler spjuveraktigt.

Jag vinkar adjö till Dimitris och fortsätter färden. Nästa mål är den antika staden Kamiros. Men bara ett par kilometer innan ruinerna ser jag en liten skylt som säger "pensionat Krito". På ren impuls dras jag mot den vita villan som skymtar där borta i fjärran. Den ligger mitt i en lantlig idyll, bara några hundra meter från havet.

- Var kommer du ifrån? frågar kvinnan som möter mig vid pensionatet

- Sverige, svarar jag.

- Vad roligt! Det gör jag och min man också. Vi har bott i Solna i 18 år, säger kvinnan på klingande svenska och ropar efter Dimitris.

Dimitris och Katerina Papavasilou flyttade tillbaka till hemön Rhodos för 15 år sedan och byggde sitt lilla pensionat.

- Men vi älskar fortfarande Sverige. Synd bara att så få svenskar hittar till vårt pensionat. Här har vi mest tyska, engelska och italienska stamgäster, förklarar Dimitris.

Själv hade jag gärna stannat några nätter med det genomtrevliga paret, men tiden räcker inte till den här gången.

Kör snabbt förbi fiskebyn Kamiros Skala, tar några bilder på den romantiska borgruinen Kastellos utanför byn och fortsätter söderut på kustvägen som är bra asfalterad hela vägen och som bjuder på den ena vykortssköna synen efter den andra.

Och när man trott att det inte kan bli mycket vackrare stannar jag till vid en liten rastplats vid bergskanten och blickar ut över ett andlöst azurblått Medelhav med några småöar utströdda i fjärran.

Här, i Ploumades, har paret Georgios och Tsampika Pasekakis klokt nog ställt upp sin lilla husvagnsrestaurang. Många är de turister som stannat till på platsen för att äta en god greksallad eller ett grillspett medan man njuter av vyn.

Rullar på någon mil till och hamnar i den lilla byn Monolithos. Jag har hört talas om att det ska finnas ännu ett fint fotostopp utanför byn. Och visst, bara ett par kilometer längre bort, leder den vindlande bergsvägen till en vy som är om möjligt ännu vackrare än Ploumades.

Som på en hög sockertopp tronar en vitglimmande liten kyrka omgärdad av murar. Allt med det blå havet som fond.

Fantastiskt! tänker jag. Det är inga problem att klättra upp till kyrkan och allra vackrast är det strax före solnedgången.

Fortsätter en mil till och jag skymtar byn Apollakia. Jag har inte tänkt stanna till här eftersom byn inte är känd för något speciellt, men nu blir det inte så.

Orsaken är en liten parvel som i rasande fart kör förbi mig på en trimmad minimoped. Killen som kör ser inte ut att vara mer än tio år gammal. Jag blir nyfiken och följer, det är knappt så min moped hänger med, men killen stannar till.

- Vart är du på väg? frågar jag.

- Till stranden med mina kompisar, svarar parveln som heter Petros och är tolv år.

Stranden som Petros leder mig till visar sig vara rena drömmen. Kilometer efter kilometer av orörd sandstrand där knappt några turister sätter sin fot ens under högsommaren.

Jag följer senare med Petros och hans kompisar tillbaka till byn. Apollakia visar sig vara en typisk grekisk liten by. Ett enda torg där det finns tre restauranger, ett kafé och ett par små mataffärer.

På kvällarna samlas de flesta i byn kring torget, och är det fotboll på tv smyger sig till och med byprästen in på kaféet för att följa dramat och smutta på en ouzu.

Här är helt enkelt en gemytlig stämning - speciellt på helgerna. För det är då sådana som Petros kompisar Giorgios, Andrea och Pandelis kommer till byn från Rhodos stad för att tillbringa helgen med sina släktingar.

Här kan de leva rövare med sina trimmade moppar trots att de inte har åldern inne.

- För här i byn finns ju inga poliser. De är långt borta, säger Petros skrattande.

Andra dagen blir det inte så mycket mopedåkning, bara 25 kilometer ner till öns yttersta sydspets. Här ligger surfarparadiset Prassonissi.

När jag var här första gången för 15 år sedan var det här en öde strand dit man bara kunde ta sig på en usel grusväg. I dag har vägen asfalterats och det har växt upp en handfull små hotell och ett par vindsurfingskolor som lockar till sig surfare från hela Europa.

Men trots att civilisationen kommit till Prassonissi känns det fortfarande som man är i ödemarken.

På stranden träffar jag 25-årige Bogdan från Warsawa. Han stretar mot vinden för att få upp kitesurfingskärmen i rätt position och komma iväg på surfingbrädan. Till slut lyckas han och bokstavligen flyger iväg på vågorna.

- Det här är en fantastisk sport. Men den är lite farlig. Min kompis bröt benen förra året och kan aldrig surfa mer, berättar Bogdan som ska jobba hela sommaren som kitesurflärare.

Jag kan inte låta bli att fascineras av de superskickliga surfarna och bestämmer mig för att tillbringa natten här. Samma kväll tar jag mig de åtta kilometrarna till byn Katavia.

Hade tidigare passerat byn och blev nyfiken på en liten restaurang som utmanande vågade skylta med att vara "en av de sju bästa på ön".

Martine"s heter den och inne i det det söta orange- och blåfärgade huset möter jag Martine själv. En temperamentsfull grekinna som vet sitt eget värde som kock. Men i kväll är jag ende gästen hos Martine"s.

- Jag förstår inte vad som hänt med turismen i år. Kanske är det Irakkriget. Förr hade vi fullt så här års. Det är så man kan gråta, suckar Martine och klämmer i sig en whisky.

Jag suckar med Martine. För kycklingen i vinsås med bacon som hon serverar mig smakar hemlagat och jättegott. För bara 55 kr. Annars älskar Martine allt italienskt, hon pratar perfekt italienska och lagar pasta som den bäste italienare.

Tredje dagen nästan svischar jag fram utmed östkusten. Här ska avverkas runt tio mil tillbaka till Rhodos stad. På sätt och vis är östkusten inte lika spännande som västkusten. Här ligger turistorter som Gennadio, Lardos, Lindos och Faliraki tätare och det känns inte lika orört.

Men ett stopp i Lindos måste det bli. Byn med sina vitkalkade hus klättrar upp mot en enorm klippa som kröns av Akropolen med resterna av det antika Athenatemplet.

Det är säkert en av Greklands mest fotograferade platser. Kring middagstid invaderas Lindos av busslaster med turister från hela ön.

Sorgligt nog tvingas jag konstatera att Lindos mist det mesta av den charm som byn en gång måste ha haft. Snart sagt varje hus har förvandlats till bar eller krimskramsaffär.

Allt är dyrare än på andra håll på ön och givetvis ska turisterna forslas runt på åsnor i de trånga och heta gränderna.

Lämnar kommersen och puttrar vidare norrut. Men vid foten av Tsambikaberget kliver jag av moppen och går uppför de närmare 400 trappstegen upp till Tsambikaklostret, öns mest berömda.

Vyn från toppen är vidunderligt skön. Rakt nedanför breder Tsambikastranden ut sig, den kilometerlånga sandstranden är öns bästa. Här bjuds på kristallklart vatten och en skön vattentemperatur runt 22 grader redan i maj.

Klostret är helgat åt jungfru Maria. En livaktig tradition på ön är att kvinnor som har problem med att bli gravida ska klättra barfota ända upp till klostret natten till den 9 september. Om de får ett barn är det meningen att pojken ska döpas till Tsambiko och flickan till Tsambika.

Jag har inte så långt kvar tillbaka i Rhodos stad, men bara 15 kilometer därifrån stannar jag till för att ta ett kvällsdopp i Ladiko - en plats som också brukar kallas Anthony Quinn Bay. För det var här som man spelade in en del av scenerna till krigsfilmklassikern "Kanonerna på Navarone".

Ladiko är min favoritstrand på Rhodos. Den lilla bukten är sagolikt vacker med sina klippformationer i ett smaragdgrönt vatten och pinjeträd som klättrar uppför sluttningarna. Att det är klapperstensstrand gör inget, för det finns gott om solstolar.

Klart bäst är att komma hit på våren eller senhösten när den stora turistströmmen ännu inte anlänt. Då är Ladiko det totala lugnet.

Det har blivit sen kväll när jag åter rullar in i Gamla stan i Rhodos stad. Turen har gett mersmak och jag konstaterar nöjt att moppen hållit för påfrestningarna, närmare 30 mil på tre dagar.

Antonio Jerez (resa@aftonbladet.se)