Phi Phi-öarna börjar vakna till liv igen

Resas reporter tillbaka i Thailand

I slutet av november 2004, en månad innan tsunamin drog in, besökte Resas reporter Malin Husár Phuket och Phi Phi-öarna i södra Thailand.

Sommaren 2005 återvände hon, tillsammans med fotograf Henrik Brunnsgård.

Här är deras rapport. Om stränderna, öarna och orterna som vi svenskar tagit till våra hjärtan - och människorna som så innerligt hoppas att vi kommer tillbaka i vinter.

När färjan kommer in mot betongpiren på huvudön Phi Phi Don syns direkt vilken förödande effekt de tre tsunamivågorna måste ha haft.

Tidigare fanns här ett gytter av hus och växtlighet.

Nu ser vi tvärs över ön, till vattnet på andra sidan.

Men till höger om piren märks ingen större skillnad. Några skeva och tilltygade byggnader, men de flesta står i alla fall kvar.

Enligt killen i turistinformationen fanns det omkring 70 olika hotell, pensionat och bungalow­anläggningar på den här delen av ön. I dag är knappt 30 verksamma – några är helt borta, andra har inte hunnit öppna ännu.

Vi går i land och tackar nej till alla erbjudanden om boende som haglar över oss.

Inom ett par minuter har tre olika flygblad stuckits i händerna på oss: ett talar om att det är transa­show på Hippie’s bar i kväll, de två andra berättar om happy hour och gratisdrinkar i barerna Apache och Tiger.

Vi traskar på de smala gatorna (på Phi Phi finns inga bilar), kantade av butiker och gatustånd.

Huvudstråket som går tvärs över ön är sig ganska likt: flera ”hål i väggen-serveringar” där backpackers kan äta enkelt och se på videofilmer, internetkaféer och enkla resebyråer där man kan boka sin fortsatta resa i Thailand.

Efter knappt fem minuter är vi nästan framme vid andra sidan, på badstranden Lo Dalam. I november, mitt under högsäsong och före tsunamin, tog det närmare en kvart att kryssa genom folkmyllret på samma sträcka.

Uppe på en slänt ligger några enkla bungalower som bara kostar 70 kronor natten – de duger bra åt oss.

Från verandan möter en sorglig utsikt över öns norra och centrala delar. Där det tidigare låg tjusiga anläggningar och mysiga strandserveringar finns nu bara sand, grästuvor och några enstaka, nakna kokospalmer.

Jag tar en promenad och försöker lokalisera mig. Var låg min favoritrestaurang, italienska Ciao Bella, där man kunde beställa in en riktig espresso och dricka gott vin till maten? Inte ett spår.

Var är charmiga PP Charlie Beach Resort där jag bodde senast? Kan det vara en rest av hotellängan som står kvar där som ett urblåst skal? Hela den stora receptionsbyggnaden, alla bungalower, restaurangen, och bageriet är puts väck.

Och jag som i min naivitet hade planer på att förboka rum här innan vi anlände. För sorgligt nog ligger anläggningen fortfarande kvar som bokningsalternativ på flera hemsidor på nätet.

Under skuggande träd längs stranden Lo Dalam kunde man slå sig ner på en av alla serveringar som avlöste varandra och spana ut mot den långgrunda bukten som var fylld med badande människor, motorbåtar och traditionella långsvansbåtar.

Nu är det så gott som tomt. Men vattnet är kristallklart och stranden är lika mjuk som tidigare. De höga palmerna som lyckats stå kvar duger inte för den som vill ha skugga. Solen bränner obarmhärtigt.

Vid strandkanten står några killar och hyr ut enkla plastkajaker. Jag frågar en av dem om han vet var restaurangen Ciao Bella låg. Det visar sig att Poon Sompornsrimonk jobbade i Ciao Bellas strandbar.

– Här låg den, säger han, och pekar på en död trädstam alldeles intill.

– Kommer du ihåg mig? Jag hade lite längre hår förut, fortsätter Poon.

Jag är inte säker. Men jag minns ägaren, en grånad italienare som tillbringade en stor del av dagarna vid beachvolleynätet på stranden.

– Han klarade sig och är i Italien nu. Men han har varit tillbaka och funderar på att bygga upp allt igen, berättar Poon.

De flesta av personalen som jag minns verkar också ha klarat sig. Men när jag frågar om Poons familj blir hans ögon glansiga. Han tittar bort och säger ”no family”, viftar med handen och säger att han inte vill prata om det.

Sedan visar han sina stora ärr på benen. Skadorna han ådrog sig när han försökte fly undan flodvågen har tagit månader att läka. Senaste operationen gjorde han för bara några veckor sedan och först nu har värken försvunnit.

Mitt i allt elände finns ändå hopp. Varje kväll klockan 19, ända sedan början av januari, har det varit informationsmöte vid svenskägda baren Carlitos.

Vi går dit och möts av en stor samling resenärer och volontärer, de flesta mellan 20 och 30 år.

En amerikansk tjej hoppar upp på bardisken, greppar en liten megafon och fångar allas uppmärksamhet.

– Finns det några nya volontärer här iÌ´0;dag?

En imponerande mängd armar sträcks upp. Det är dags att fördela uppgifter. Fem personer behövs för att städa upp vid Phi Phi Dream i morgon bitti. Några ska fylla igen ett stort hål. Växter ska planteras. Erfarna dykare ska hjälpa till att rensa havsbotten från skräp.

Folk med hantverkskunskaper, exempelvis murare, rörmokare och elektriker, är extra välkomna.

Efteråt tar Lie Srisangad till orda. Han beskriver sig själv som en länk mellan lokalbefolkningen och besök­arna.

– Lidandet här går inte att förklara. Men utan er kan inte Phi Phi komma tillbaka. Jag är så stolt över er, säger han med allvarlig röst.

Stämningen har gått från glad och entusiastisk till lågmäld och rörd.

Omkring 3Ì´1;000 utländska volontärer har hittills, varje dag, hjälpt till att få Phi Phi på fötter. Nu är ön betydligt renare än den var före katastrofen.

– Det ser ut ungefär som för tio år sedan, säger killen vi hyr bungalow av.

Flera vi talar med tycker att det, trots allt, har kommit något positivt ur katastrofen. När det var som mest kunde upp till 12Ì´1;000 människor samsas på den lilla ytan sam­tidigt.

Resursmässigt klarade strandremsan egentligen inte av att ta emot så många människor.

Nu finns det en chans att börja om på nytt och ta mer hänsyn till miljön. Frågan är bara vem som ska bestämma – lokalbefolkningen eller myndigheterna.

Bitterheten är stor på Phi Phi eftersom man anser att den thailändska regeringen lämnat ön i sticket.

Pengar och praktisk hjälp har nästan uteslutande kommit från internationellt håll och frivilligarbetare.

Enligt flera källor planerar regeringen att köpa hela landremsan och göra om den till en välplanerad plats för flotta anläggningar. Kanske är det bara ett rykte skapat av oro inför framtiden. Det är ännu för tidigt att säga.

Helt klart är ändå att kommersen är iÌ´0;gång igen på flera håll.

– Hos oss är det fullt upp med jobb varje dag nu, säger Andreas Karlsson, 28 år, från Bålsta som jobbar som dykinstruktör på Phi Phi.

Han hade tur. När flodvågorna slog sönder delar av ön var han ute och dök. Efteråt bestämde han sig för att åka hem till Sverige och vila upp sig, men redan i början av april återvände han.

– De behövde personal på dykfirman och jag var bara tvungen att tacka ja. Jag trivs så himla bra här och jag har träffat så mycket kompisar.

Andreas Karlsson tycker att alla bör följa hans exempel.

– Kom tillbaka. Man blir inte besviken. Och nu är dykvattnen kanon – det finns massor av fisk, vattnet är klart och korallerna har klarat sig bra.

Han anser att behovet av

turister som spenderar pengar är större än behovet av volontärarbetare.

Vi hyr en båt och åker runt hela huvudön, Phi Phi Don.

Längs hela östkusten ligger enskilda stränder inbäddade i djungelklädda sluttningar – vissa med bara några få, enkla bungalower för uthyrning, andra med stora, lyxiga hotell.

Alla stränder på den här sidan ön klarade sig undan tsunamin. Här är allt precis som vanligt, förutom att det är extremt lite turister nu – en kombination av lågsäsong och att många inte förstått att stränderna är oskadda, även om de tillhör Phi Phi.

På kvällen är det liv och rörelse kring affärsgatorna inne i huvudorten. Andra halvan av strandremsan ligger tyst och öde, i mörker.

På den stora thaiboxningsarenan bjuder man in till gratis uppvisningsshow och strax intill pumpar musiken högt på baren Rolling Stoned.

Vi går vidare mot stranden Ton Sai och passerar svenskbaren Carlitos som ännu inte lyckats locka hit de festglada massorna. Här brukade det vara packat med folk. Kanske blir det så när högsäsongen drar igång igen.

En bit bort ligger mysiga Hippie’s, inbäddat i ljuslyktor, bambu och med stolar och bord direkt i sanden.

Alla sittplatser är upptagna, stämningen är lugn men glad.

En kille med mikrofon försöker få fart på folk genom att ordna en lek à la svensk midsommar: stafett i grenarna säckhoppning, ta sig fram med en stor ballong mellan benen och kuta med en sked i munnen där man balanserar en limefrukt istället för en potatis.

Det tar skruv. Många vill vara med eftersom förstapriset är en hink med drinkblandning – en ”bucket”.

Under kvällen följer limbotävling och danstävling. Det känns precis som på mellanstadiediskot. Men det fungerar. Plötsligt är det party.

Alex White, 20, från London, och Elizabeth Howard, 19, från Leicester strålar i baren. Det här är deras sista kväll på Phi Phi-öarna och de tänker festa loss ordentligt.

– Vi ääälskar Phi Phi! Det är så avslappnad stämning här. Här finns inga krav.

De har rest runt i Thailand i tre veckor, men önskar att de hade kommit till Phi Phi tidigare. IÌ´0;morgon måste de åka hem.

– Tre dagar är absolut för kort tid här, säger Alex White.

Ingen av dem har varit på Phi Phi tidigare och de säger att de är glada för det. Nu märker de inte av effekterna av tsunamin så mycket eftersom de inte har något att jämföra med.

De tvekade aldrig att åka hit och uppmanar svenskarna att göra likadant.

– Kom igen, åk hit! Det finns ingen anledning att inte göra det.

Malin Husàr