Resas redaktör: Heja SAS-damerna!
En del ser flygresan som bara ett sätt att komma fram.
Andra, som jag, föredrar ett skratt på vägen.
Det ordnar Roliga Robbie.
Låt mig ta det från början, som var allt annat än kul. Flygresan från Chicago till Las Vegas härom veckan började med en incheckningskö från helvetet på flygplatsen Midway Airport. Det var kö till kön och den började i en korridor, lång som Route 66.
Till sist satt vi alla där utmattade i vår Boeing 737. En fyra timmar lång och tråkig resa väntade, som gjord för att sova bort.
Då plötsligt fattade en lång och käck flygvärdinna med säkert 25 år i branschen mikrofonen.
Roberta hette hon, men ett stort broderi på uniformen gjorde klart att hon lyssnade till namnet Robbie.
Flytvästen blåses upp när ni drar i snöret. Om det inte fungerar kan ni blåsa manuellt genom ventilen.
Samma tugg som alltid. Sömnen var nu inte långt borta.
…och om DET inte fungerar (tystnad)… well, then it’s not your day.
Vad sa kvinnan!?
I ett huj förvandlades Flight 1954 till en verklig sällskapsresa. Passagerare tittade på varandra, nickade eller skrattade. Ofta. För Robbie var i sitt esse.
Dessutom LYSSNADE alla på genomgången, vilket ju skulle kunna vara någon slags poäng.
Ta på syrgasmasken själv innan ni sätter den på barnet… eller på någon som beter sig som ett.
Se till att säkerhetsbältet sitter skönt, för dagens pilot brukar köra som om han stulit planet.
Så lät det. Störtkul.
Jag upplevde något liknande med Virgin Atlantic till Jamaica i våras. Där serverades säkerheten till en rolig animerad film. Är humor på väg att bli trend i luften?
Just humor har annars varit lite av Southwest Airlines grej ända sedan starten 1967.
Som när bolaget under en konfliktperiod förbjöds att flyga. Svaret: en barnbok om ett litet jetplan som inte fick flyga för två elakingar, påpassligt målade i samma färger som den tidens stora, Continental och Braniff.
Det visade sig vara ett genidrag, boken gjorde succé och utvecklades till musikalen ”Show me spirit” som bara gick i städer som Southwest trafikerade.
Man får lite Ryanair-vibbar av den kaxigheten. Och Southwest sägs ha varit en inspiration för irländarna.
Jag och resten i kabinen hade trevligt till Omaha. Där klev nästan alla av, men andra fyllde planet på nytt på väg till Las Vegas eller slutdestinationen Salt Lake City.
SA är lite som ett bussbolag i luften. Folk kliver av, andra kommer på. Flygplanen får slita, snittet är sex flighter per dag.
Det blir många tillfällen att öva för Roliga Robbie.
Mina topp 3
Flygpersonal:
Menyn utan nånting
Den spanske, artige stewarden på Ryanairs plan från Berlin frågade vänligt vad vi ville ha – fast det inte fanns nånting på menyn. Oerhört komiskt.
SAS flygvärdinnor
Skratta ni, men erfarenhet betyder allt i luften. Puttinuttiga unga flygvärdinnor som inte ens lärt sig gå i klackskor har inte en chans mot den erfarenhet som SAS-damerna äger. Så, nu var det sagt.
Torrt i Aqaba
Bränslet slut på hela flygplatsen. Uppgivna, trötta och hungriga resenärer har just insett att förseningen kan bli lång. Upp på ett bord ställer sig då – flygkaptenen. Ledartalangen lugnade åtminstone de flesta.