Fart och  flackt i Vemdalen

Uppdaterad 2019-07-26 | Publicerad 2007-02-15

Lugna och sköna backar lockar de flesta

Lugna, sköna backar och en och annan brantare utmaning. I Vemdalen passar skidåkningen de flesta.

Familjevänligheten och korta avstånd lockar trogna åkare år efter år.

Skidorna skär in i snön i mjuka och behagligt slösande carvingsvängar. Efter de första stela bågarna hittar vi rytmen, känner skidornas rörelser i snön, slappnar av.

–?Det är jättebra här. Backarna är varierade. Området är stort, ändå är det nära till allt, säger Elisabet Sjöberg, 19, från Karlstad.

Även om Vemdalen är snösäkert är det inte tillräckligt för de brantaste pisterna den här januariveckan. Från Skalsfjället är bara de blå backarna öppna. Vi tar en av dem. Och så är vi tillbaka vid Hovdebacken där vi började. Att kunna åka runt i systemet känns stort – som ett slags minialperna.

Fikapaus. Skylten till Hovdestugan är täckt av rimfrost och det blåser isande. Men så fort vi öppnar dörren kommer vi in i en varm, ombonad fjällstuga med träbjälkar i taket.

I hörnet sitter Marie Classon, 33, med sin dotter Mathilda, 6, och fikar med en stor chokladboll.

– Här är jättemysigt, säger Marie.

– Och varmt, fyller Mathilda i.

De har gått in i förväg för att värma Mathildas frusna tår, men snart kommer resten av familjen.

Egentligen skulle de ha varit i Sälen, men på grund av snöbristen fick de boka om till Vemdalen.

– Skidåkningen är bättre än i Sälen, men allt runtomkring är mycket bättre där, särskilt för barnen, säger pappa Magnus Classon, 32, och får medhåll av resten av familjen.

Vi funderar över varför. Backarna är bra, miljön trevlig, restaurangerna mysiga och kvällslivet är det inget fel på. Ändå är Vemdalen den ständiga femman, efter Åre, Hundfjället-Tandådalen, Lindvallen och Idre.

Kanske är Vemdalen för lagom. Det är bra backar, familjevänligt, varierat – men inget sticker ut och ger orten det lilla extra.

Dag två tar vi bilen knappt två mil bort till Klövsjö-Storhogna. Här är inte lika modernt som i Vemdalen. Sittliften känns antik när vi jämför med Vemdalsskalets splitternya Leitner.

Också i backen märker man skillnaden i karaktär mellan orterna: här är betydligt brantare än i Vemdalen.

I Storhogna är det tvärtom.

Vi tar transportliften dit. Uppe på fjället viner det som i en gammal 40-talsfilm. Björkarna står hopkurade tillsammans med några förvridna miniatyrgranar.

Fötterna värker av den långa tiden i transportliften. Skägget är en enda istapp. Vi ger upp efter bara ett åk.

Några timmar senare, när vi parkerar bilen i Björnrike knappt fyra mil bort, är det nästan stilla och strålande sol. Det är ingen tillfällighet. Hela området ligger skyddat, inbäddat i skog och dalar.

Vi åker upp i Gråhognabacken och glider makligt ned för den mjuka sluttningen. Det är den ombonade mysigheten som är Björnrikes grej – inte extremåkning.

– Det är familjärt här, ett så trevligt område, säger Mats Marschall, 37, från Stockholm, som har varit här minst 15 gånger.

Familjeliv, ja – nöjesliv, nej. Det finns i stället i Vemdalen. Men där finns det desto mer av det.

Redan afterskin på Baggen är osannolikt välbesökt och när bandet Feejk drar igång är det fullt ös. Eller som bandets slogan säger: 99 procent partymusik. Det gäller i alla fall ljudvolymen, som definitivt bara är 1 procent från att spräcka trumhinnorna.

Men längst fram finns barnfamiljerna. Några barn stirrar hänfört på när sångaren Erik övertalar publiken att sjunga med till U2:s ”With or without you”.

Betydligt lugnare är det i pianobaren intill. Här sitter folk nedsjunkna i djupa fåtöljer och sippar på öl.

Men vid midnatt drar Feejk igång på nytt och det är slut på lugnet.

– Här är jättekul, säger Jessica Strand, 36, och Veronica Björklund, 30, från Söderhamn.

– Bandet är grymt bra. Så här bra brukar det inte vara förrän längre fram på säsongen, säger de och försvinner in på dansgolvet igen.

”Det finns backar för alla åldrar”

Läs också:

Bo Svernström

Följ ämnen i artikeln