Bestialiska mord och mystiska koder

Nu jagar turister efter den heliga graalen.

Resas Nina Marjavaara läste boken "Da Vinci-koden" och gav sig ut på upptäcktsfärd i Paris - i kodens spår.

"Någon här som letar efter den heliga graalen?”

Connie Kubicek, 33, från Nebraska, börjar sin guidning på Place Vendôme.

I Dan Browns succéroman "Da Vinci-koden" är jakten på graalen utbytt till jakten på sanningen om Jesus blodslinje. Att han fick en dotter med Maria från Magdala. Vatikanen beskylls för att ha suddat ut kvinnors roll i historien bland annat genom att stryka evangelier ur Bibeln.

Fortfarande, två år efter att boken släppts, hittar företag nya sätt att slå mynt av de revolutionerande tankarna. Guidade turer är ett.

Alla utom en person i gruppen på Place Vendôme har läst boken. De flesta är kvinnor. En spänd förväntan ligger i luften. För inte länge sedan när jag själv med febrig hets läste ut boken, skummade jag baksidan:

"Inte sedan Harry Potter har läsare tagits med på en så andlös resa".

Vadå? Det här är ju fakta, fnös jag, som tyckte att jag äntligen fått en förklaring till kvinnors underordning i samhället. Jag är ivrig att få se verkligheten bakom raderna.

Turen börjar med berättelsens andra scen:

På Hotel Ritz ligger professor Robert Langdon och sover. Han väcks av DCPJ (franska FBI) och förs i ilfart till Louvren. Ett mord är begått.

Guiden pekar mot Tuilerierträdgården. Med hotellet i ryggen inser vi genast att här tar författaren sin första frihet. Man kan inte åka bil den vägen. Däremot gå, vilket vi gör.

- För oss som bor i Paris är det väldigt lustig läsning. Inte mycket stämmer med geografin, säger Connie Kubicek.

Nästa år blir storyn film med Tom Hanks och Audrey Tautou i huvudrollerna. I USA är Da Vinci-hypen enorm.

- Boken har blivit extremt bra marknadsförd, säger professor Kent Drummond, 47, Wyoming, som är med på turen. Han forskar om "Da Vinci-kodens" genomslagskraft.

- Språkligt har den en slapp stil. Men den engagerar, till och med män. Filmisk är ett bra ord.

Utanför Louvren bryter solen fram och värmer vårluften. Inne på museet samlas vi tätt i den fuktiga konditioneringen för att höra historien gå vidare.

- Graalen är inte en bägare!

Gruppen fyller i när Connie Kubicek frågar vad den egentligen är: bevis för att han var en vanlig människa som fick en dotter med Maria från Magdala. Det är världsomvälvande om det var sant men själva guidningen är ändå rätt ospännande.

- Folk uppskattar att jag pekar ut de friheter författaren tagit. För mig är boken självklart fiktion men den har blivit en sådan bang över hela världen att det blir intressant, säger Connie Kubicek.

Hittills har inga fanatiska fans dykt upp men hon tror att de kommer.

Så är det ändå äntligen dags för Louvrens Grande Gallerie där bokens första scen utspelar sig:

Kurator Jacques Saunière, mästare i orden Preuré de Sion som ska skydda hemligheten, hittas död på golvet i samma position som da Vincis kända bild av en man i en cirkel, the vitruvian man. Runt sig har han skrivit ned koder, i sitt eget blod och med osynligt bläck, på golv och på tavlor, till hjälp för Langdon att hitta sanningen. För att skydda sig från munken Silas från Opus Dei har han först slitit ned en tavla av Caravaggio för att utlösa larmet och därigenom aktivera grindarna så att galleriet stängts av.

Och just där står vi. Caravaggion till vänster. Men var är gallren som föll ned runt vår hjälte och köpte honom tid? Galleriet är brett och öppet. Överallt vimlar besökare.

Framför Mona Lisa står en hord turister med uppsträckta armar. Blickarna fokuseras på den egna kameradisplayen.

- Skulle hon inte hänga mittemot tavlan "Madonna of the Rocks"? frågar Pam Nelson.

Den hemlighetsfulla kvinnan är flyttad på grund av restaurering. De egyptiska gudarna Amon och Isa, som göms i hennes namn, utgör en perfekt symbol för det maskulina och feminina i kombination.

Lek med ord är författaren Dan Browns specialitet och kodens kännetecken. Connie Kubiceck har laminerade skyltar med bilder så att vi ska minnas rätt. En av de ledtrådar som den döende Jacques Saunière lämnar till Langdon är skrivna på plexi- glaset framför Mona Lisa:

"Så mörka är människans bedrägerier":

"So dark the con of man".

Anagrammet syftar på tavlan "Madonna of the rocks" och förundrad står jag och betraktar just "Virgin of the rocks", som den egentligen heter.

I boken flyttar agent Sophie Neveu på tavlan för att hitta en nyckel. Sedan lyfter hon ned den, hotar att ha sönder den och mutar på så sätt sig själv och Langdon ut ur Louvren.

Tavlan är över två meter hög och har en massiv träram. Hur skulle det ha gått till? tänker jag där jag står.

- Och i slutet av korridoren skulle toaletterna finnas där Sophie kastar ut spåraren som polisen gömt i Langdons jackficka.

Connie Kubicek pekar längs korridoren som svänger - utan wc.

Det är svårt att tänka sig stämningen som den måste ha varit på natten. Att föreställa sig stressen hos en gammal man som desperat försöker föra världens mest välbevarade hemlighet vidare. Innan livet rinner ur honom.

Men alla i gruppen lyssnar igenkännande och ler, liksom inåt.

Innan vi lämnar museet stannar vi där den omvända pyramiden av glas hänger från taket. Enorm. Från golvet möter en mindre. Här får Langdon en närmast religiös upplevelse. Här ska hemligheten gömma sig.

Folk strömmar förbi på väg in mot Louvren och någon helig känsla uppenbarar sig då inte för mig i alla fall.

Vid kyrkan S:t Sulpice i Paris sjätte arrondissement luktar det flott.

- Vem står och väntar här bakom hörnet? Silas! säger Connie Kubicek och tar oss tillbaka till romanens spänning.

Snart ska den desperata Opus Dei-munken mörda syster Sandrine som sover vid kyrkans orgel.

I boken påstås byggnaden ligga på en plats där man tidigare ägnade sig åt hednisk dyrkan av den egyptiska gudinnan Isis. Här ska också världens första meridian (longitud) ha markerats, i mässing, i boken kallad the Rose line. Rosen som, enligt Brown, är en symbol för Maria Magdalena. Men det gamla solur som fortfarande står här uppfördes som ett vetenskapligt experiment på 1700-talet för att fastställa infallandet av påsken.

Inne i kyrkan, som är betydligt större än vad Brown ger sken av, har kyrkans män satt upp en skrivelse.

"Tvärtemot vad som påståtts i en nyligen bästsäljande roman är detta ingen lämning från ett hedniskt tempel, inte heller har det någonsin funnits ett sådant här... Inget mystiskt kan sägas härröra från detta astronomiska instrument förutom erkännandet att Herren vår skapare är Mästare över tiden."

Här tar guidningen slut. Applåder och amerikanska "yeah" fyller lyften.

En nattlig tur genom skogen Bois de Boulogne, ett köp av en fejk-biljett till Lille på tågstationen Gare du Nord och ett besök på Château Villette skulle göra Parisupplevelsen av "Da Vinci-koden" komplett. Detta ingår inte i turen vi tar i dag men i ärlighetens namn gör det inget. Dit går det bra att ta sig själv. Liksom till de övriga platserna egentligen.

Lite besviken inser jag att sagan inte blir bättre i verkligheten.

Nina Marjavaara