Kreta svenskarnas favorit i Grekland
Uppdaterad 2017-07-31 | Publicerad 2003-05-12
Upptäck byliv, raviner och stulet getkött
Kreta är sol. Ön stoltserar med en trio unika betingelser: Europas sydligaste stad (Ierapetra), vinter utan vantar och flest soltimmar i Grekland.
Kreta är hav. Blått och marmorgrönt saltvatten sluter sig kring ön. Stränderna går mot perfektion. Ödslig sand, kraftfulla bränningar i väst och så sydkustens klapperstensstränder med hisnande siktdjup.
Kreta är mat. Saltsyrlig fetaost och rakt igenom röda tomater. Träkolsgrillad lammsouvlaki och gyllengula bläckfiskringar. Ett kök som är piggt och pikant.
Kreta är mångfald. Kastanjeskogarna i väster byts i öster mot dadelpalmer. Nordkustens städer brusar av liv. I söder kluckar Libyska havet mot en kust så brant att den oftast bara går att nå med båt. Mer än kanske allt annat är Kreta berg. Kreta känns mer som en kontinent än en ö.
Trumfkorten till trots, är det ändå ett ordspråk som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på Kreta: det om kaffekoppen som ska räcka till sju cigaretter.
Jag hör det under en paus mellan kust och berg. Vid bytorget sitter käppförsedda gubbar med radband och pyttesmå porslinskoppar. Sorlet från vingliga bord är ett samtal om väsentligheter. ”Stundande giftermål i grannbyn. Alldeles säkert bjuds det på getkött. Stulet smakar bättre än köpt.”
Skrattet är lika bittersött kraftfullt som kaffet som dricks. Att skvätten skulle räcka till sju cigaretter är förstås mer en livsstil än konsumentupplysning. Varför springa ifrån livet, när livet finns här och nu?
Med stor tvekan fortsätter jag norrut. Vägen löper mellan torr vallmo och mytologiska branter. Trakten är tungt lastad av örter och grönska.
Landskapet tvingar mig att stanna upp. Platsen heter Thronos. Värdshuset Lambros Rooms to Rent. Lunchen som serveras är anspråkslöst lantlig. Karaff med hemgjort vin. Fetaost och små bittra oliver. Inlagda ockrabönor, tomater och mjölig potatis.
Vi äter tillsammans: två murare, världshusvärlden Lambros och jag själv. Efter maten serveras raki, hemkört russinbrännvin, ur en stor pet-flaska. Terrassen ligger i eftermiddagssol. Nedanför öppnar sig en gulgrön matta av olivlundar och fikonträd. Som ett svarttjärat båtskrov sluter sig bergssidorna runt dalen.
Egentligen hade jag bara tänkt stanna över natten. Men byn får röster och ansikten. Mary heter den svartklädda gumman som driver ett litet kafé i sitt traktorgarage; Nikkiforos den skäggiga mannen som spelar lyra och har en köksvägg täckt av revolvrar och muskedunder.
Fyra dagar senare sitter jag och äter frukost med samma utsikt.
Augusti på Kreta är fest, bröllop, musik och långa nätter. Varje natt händer något. På flaket till Lambros bil åker vi under stjärnor och måne. En timme kvar till midnatt och luften doftar honung. I mörkret syns lyset från getherdarnas kolonn av pickupbilar, som rör sig längs bergssidan.
Vizagi ligger på en sluttning. Enda stycket platt mark är torget. Det badar i strålkastarljus. Festklädda människor sitter runt dukade långbord. Vi serveras grillat getkött, raki, vin och sallad. Byns skäggiga präst lunkar som en blåsvart tomte mellan borden.
Så börjar sången, musiken och dansen. Tre män fyller en minimal scen. Det är luta och lyra, traditionell kretensisk folkmusik och ett ös som närmar sig rock’n’roll. Sångerna handlar om livet i bergen. Kampen mot turkar och tyskar, om ära, redlighet och olycklig kärlek. Först när morgonens cikador börjar är festen över.
Thronos är en by utan turister. Samaria något helt annat. Europas längsta ravin framstår som ett obligatorium. Alla som besöker ön åker dit. Även jag. Med Chanias gröna lokalbuss går färden mot ett inland kärvt som i en vilda västern-film. Och så säckar landskapet plötsligt ihop, oväntat som en punkterad badboll.
Kanjonen öppnar en vådlig skåra mot havet. Medan resten av öns sevärdheter smeker medhårs, är det här en utmaning. Inte på något sätt orimlig, men 18 kilometer bland höga berg är långt. Många tycks glömma det.
Särskilt som startpunkten omges av förrädisk rekvisita. Turistbussarnas kylaggregat brummar. Resledarna är fulla av tillförsikt. I stånden säljs souvenirer och sololja. Samtidigt skymtar kanjonens botten i ett avgrundsdjupt mörker.
Morgonen är kall, på gränsen till kylig. Kolonnen av brunbrända turister ser förvånad ut. Nedstigningen frestar på knän och höfter. Nivåskillnaden är nästan tusen meter. Väl nere på bottnen möter associationer till Sagan om Ringen, Hades och grekisk mytologi.
Vi vandrar där, spanjorskor i sandaler, överutrustade tyskar och en tät skock som talar lulemål. Det är hundra meter upp till öppen himmel, blå luft och seglande gamar. Naturen är oerhört dramatisk. Ändå får jag mest känslan av mellandagsrea. Så mycket folk!
Riktigt nöjd blir jag inte förrän i Agia Roymeli. Slutmålet är nått. Knappt sex timmar efter starten. Kängorna andas luft. På klapperstensstranden finns min handduk och en nyuppskuren vattenmelon. Själv ligger jag i vågorna och ser Kreta när ön är som bäst: hav och berg.
Tankarna går till historien om kaffekoppen. Den om att ta tillvara på tiden och uppskatta lugnet.
Mikael Persson är författare och reseskribent på tidningen Vagabond. Han är medförfattare till två nyutkomna böcker om Grekland – ”Greklands öar och Aten” och ”Kykladerna och Aten”.