Vin och vackra vyer

Torra upplevelser i vårt närmaste vinland - Tyskland

Moselfloden flyter långsamt fram mellan böljande, gröna kullar.

I fjärran skymtar en medeltida borg och framför oss står ett glas välkyld Riesling.

Vad mycket man får på en vinresa till Tyskland – till och med en lektion i att göra vin.

(Läs vintipsen i botten på denna sida)

Från det ögonblick vi kliver in igenom de höga grindarna och in på den vackra, kullerstensbelagda innergården till Winzerhof Gietzen känner vi oss som hemma. Vi slår oss ner vid ett bord och vinodlaren Albrecht Gietzen skyndar iväg för att servera oss en välkomstdrink.

– Det är vitt vin och persikojuice gjord av en speciell vingårdspersika som bara växer i vingårdarna här. Den ser grå och oansenlig ut, men smakar väldigt gott, förklarar han.

Bybor kommer för att hälsa

Albrecht Gietzen, 44, skyndar iväg igen. Han är ständigt på språng, underhåller gästerna på vingården, pratar i telefon och springer fram och tillbaka mellan kontoret och köket på familjens vackra gård i den lilla byn Hatzenport vid Moselns strand.

Hans vänliga men bestämda röst hörs hela tiden – endast avbruten av hustrun Marias lika högljudda som hjärtliga skratt.

– Min man är inte bara vinodlare. Han är hotellägare, borgmästare, make, pappa och dirigent för kyrkokören också, säger Maria Gietzen, 51, och skrattar.

Medan vi sitter och njuter av eftermiddagssolen och pratar om vinodling blir vi titt som tätt avbrutna av att någon bybo kommer förbi, antingen bara för att hälsa eller för att framföra något ärende till borgmästaren.

Runt våra fötter stryker katten Klara Schumann, döpt efter den tyska kompositören.

Riesling har blivit finsmakarvin

– Min familj har hållit på med vin längre, mina farföräldrar köpte druvor av andra odlare och gjorde vin, berättar Albrecht.

Nu har vingården ungefär två hektar egna odlingar och producerar 13 000–14 000 liter vin per år.

– Det är för lite för att leva av, det är därför vi byggde om det gamla hönshuset till hotell. Men redan min far drev bed & breakfast här på 80-talet.

Efter andra världskriget blev det allt tuffare för vinodlarna i Moseldalen att försörja sig, vilket ledde till sämre kvalitet på vinet. Rieslingvinerna fick ett allt sämre rykte.

– Trenden vände i slutet av 80-talet. Då började man fokusera mer på kvalitet än kvantitet och framställde mer torra och aromatiska viner, säger Albrecht.

I dag har Rieslingvinerna lite av en renässans och börjar allt oftare dyka upp bland finsmakarnas vintips igen.

Lär oss skilja på sött och torrt

Det har blivit dags för middag och vinprovning och Albrecht ställer fram den ena flaskan efter den andra. Han går igenom vin för vin, förklarar vilka dofter och smaker vi ska leta efter, pratar om sockerinnehåll, syra och balans.

Vi gör vårt bästa för att hänga med, lär oss skilja på märkningarna Auslese och Spätlese (Auslese är ofta sötare och av bättre kvalitet) och att Trocken betyder torra viner.

Efter en god natts sömn, i det till hotell ombyggda gårdshuset, ger vi oss nästa morgon ut på en vandring längs de branta sluttningarna. Här står vinrankorna i långa rader. Utsikten är makalös, vi ser Moselfloden slingra sig mellan de höga kullarna i det bedövande vackra landskapet.

Albrecht berättar om odlingsförhållanden – som att de bästa vinerna kommer från sluttningar som vetter mot sydväst – och hur arbetet

med vinskörden går till. Under ett år besöks varje enskild vinranka minst tio gånger.

– Det är ett hårt arbete, vi får klättra många gånger upp och ner för branterna. Men det är svårt att modernisera – vi kan ju inte gärna ha traktorer här, säger han med en gest mot den branta terrassodlingen.

Vin till maten?

Plötsligt stannar han till och håller upp en varnande hand. Han smyger långsamt längs stigen och hukar försiktigt ner vid ett buskage.

– Kom och titta, en smaragdödla! Den är väldigt sällsynt och lever bara här.

Vi närmar oss med tysta steg och efter en liten stund kryper en liten, illgrön ödla fram ur buskarna.

– Ni är lyckligt lottade, det är inte många bybor som fått se en ödla på så här nära håll, säger Albrecht, som uppenbarligen kan lägga både biolog och ödlejägare till raden av titlar.

Vi klättrar vidare, och kommer så småningom tillbaka ner till familjens gård, där Maria ropar från köket:

– Lunchen är klar! Vill ni ha vin till maten?

Cecilia Billgren