På Kreta hittar du Greklands Venedig

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2004-06-07

Chanias gränder är smalare och kantas av fallfärdiga husskelett

Chania stad har kallats österns Venedig. Och det är lätt att förstå varför.

Här i västra Kretas största stad finns slingrande gränder, gamla venetianska byggnader, inhemskt folkliv - och allt som följer i den livliga turismens fotspår.

I Chanias gamla gränder är kommersen livlig. Tavernorna har flyttat ut sina bord på gatorna och servitörerna hälsar glatt när vi passerar. Kort som ger rabatt sticks i händer, men ingen är särskilt påträngande eller jobbig.

Upp och ner klättrar gatorna i tvära krokar. Ovanligt många affärer säljer souvenirer av riktigt hög klass och inne i butikerna är biträdena lågmälda och låter oss slippa undan med ett hej.

I alla fall nästan överallt. Utanför smyckesaffären Midas står kungen själv och lockar kunder med sockersött leende och ett löfte om guld. Han flirtar på ett vis som bara anstår en riktig strandraggare och kommer ihåg alla tjejer som gått förbi butiken mer än en gång.

Nu vill han bjuda på en drink, ställer intresserade frågor och smörar på alla sätt som går. Men allt kung Midas rör vid blir nog inte till guld. Han vill bara kränga den ädla metallen, eller göra annat utan ädlare motiv, så vi flyr snabbt.

Öster om hamnen har turistshopparna inte fått fäste, gatorna är mindre välputsade och turisterna som bortblåsta.

Plötsligt hoppar en liten kille ut genom en dörr. Han är max sju och har rött svärd och knogjärn i plast. Med de slagsmålsljud och stridsposer som praktiseras av barn världen över söker han kontakt. Men när vi vill fotografera honom stelnar och stillnar han och blicken söker generat efter något osynligt på marken.

Ju längre in i kvarteren Splantzia vi kommer desto mer Grekland känns det.

I de östra delarna av Chanias gamla stad är gränderna ännu smalare och kantas av fallfärdiga husskelett. Bakom rangliga, men låsta, portar och grindar skymtar stenhögar framför halv- eller helraserade väggar. I fasadernas hålrum har duvorna byggt bo. De sitter där i långa rader med stjärtfjädrarna vippande. Bajsrisken är påfallande.

Mitt i all denna fallfärdiga, medeltida bebyggelse skriker en tv-apparat ut sitt högljudda budskap. Här och var är husen märkligt välbehållna och fullt beboeliga. Skränet sipprar ut genom en gallerdörr. En äldre kvinna sitter som förtrollad framför burken och märker ingenting av våra nyfikna blickar.

De trånga gränderna öppnas upp och framför oss ligger torget som döpts till Plateia 1821. Här finns en kyrka, lite träd, men framför allt kaféer i långa rader. De är gubbarnas tempel, här dricker de sitt kaffe och sin raki. Vi lär oss snabbt att känna igen det karakteristiska klickandet från radbanden som studsar från var mans hand.

Vi letar oss så småningom tillbaka till hamnen. Hettan är lika stekande som tidigare trots att klockan börjar närma sig kväll. På uteserveringarna sitter folk i rad på bästa Paris-vis. De tittar ut över vattnet, men betraktar mest av allt de som flanerar förbi - precis som folk alltid gör på uteserveringar. Deras värderande blickar undersöker om människor är bättre eller sämre klädda, tjockare eller smalare, yngre eller äldre, vackrare eller fulare.

Solen kastar sina strålar mot de pastellfärgade fasaderna som ringar in hamnbassängen. De signalerar inte alls Grekland, utan snarare Italien och är en stark påminnelse om stadens venetianska ursprung.

I och utanför bottenvåningarna har tavernorna sina revir. De slåss om gästerna med identiska menyer och inkastare gåpåigare än värsta dokusåpaprogramledaren.

"Får jag bara ställa en fråga?"

"Var kommer ni ifrån?"

"Är ni hungriga, törstiga, trötta?"

Frågorna haglar över oss och när vi ledsnar blir de ännu mer närgångna och tar i oss, försöker på alla sätt få oss att välja deras ställe.

Vi tvekar en sekund, men valet är egentligen enkelt: Hellre en kung Midas än tio inkastare som går till handgripligheter.

Det får bli middag uppe i någon av gränderna.

Nina Jakobson

Följ ämnen i artikeln