Vi pratade om vårt bajsande varje dag

Koh Chang, sommaren 2010. Vi har knappt hunnit landa när maken beställer en chili- och vitlökssallad (han är extrem-ätare; beställer alltid det knäppaste på menyn). Salladen består enbart av chili och vitlök och han äter upp den till sista lilla vitlöksskivan.

Sen blir jag ensamstående mamma. I alla fall under ett par dagar när min man spenderar mer tid på toa än på stranden.

Det kunde man ju egentligen ha räknat ut – att den salladen skulle få vilken mage som helst att kollapsa.

Några dagar senare sitter vi på en restaurang i Kai Bae och jag uttalar de magiska orden:

– Du är så känslig. Tänk, jag blir nästan aldrig magsjuk på resor.

Det är en sanning som håller i ungefär tre timmar till.

Sen blir det jag som får leva på toast, Imodium och te.

Jag som, när vi landar i Hanoi ett par dagar senare, letar efter toaletten i stället för bagage­bandet det första jag gör.

Och på något sjukt sätt, mitt i all ynklighet, känner jag för första gången på flera år att jag verkligen, verkligen RESER.

Rallykalle, Faraos hämnd, Bali Belly, Buddhas brak, Shanghai surprise, Jalla Jalla, Inka quickstep, Niagara falls – jobbigt barn har oändligt många namn. Och är dessutom reskamraten man aldrig pratar om. Väl hemma, det vill säga.

Däremot minns jag knappt annat än mina kompisars tarmstatus från vår gemensamma Indiensresa för drygt tio år sen. Jag minns inte hotell och prisläge, knappt platser. Var det i Jodhpur eller Udaipur vi var? Eller besökte vi båda städerna?

Men jag minns allt om Annas amöba, hur det gick till när Malin blev så magsjuk att vi måste tillkalla läkare akut och cirkusen när vi panik-letade efter en toalett åt Helena i Dehli.

Jag minns också att Darjeeling var den enda platsen under den kvartalslånga resan där jag inte hade den minsta tillstymmelse till turistmage och att jag var som risigast i Varanasi. (Precis som alla andra. Enda tipset för att klara sig utan rännskita i Varanasi tycks vara att inte äta alls.)

Vi tappade snabbt alla spärrar och pratade om vårt bajsande varje dag – både före och efter toabesöken.

Ännu mer intressant var att alla andra resenärer också verkade ha sin mage som huvudintresse. Man kunde sätta sig mitt emot en främmande västerlänning på tåget. Tre minuter senare berättade han eller hon vitt, brett och detaljerat om sin diarré.

All vanlig hyfs och blygsel var som bortblåst. Det var som om vi alla Indienresenärer hade tappat huvudet och gått med i en bajssekt där nirvana var likvärdigt med att det plumsar när man bajsar.

Jag tror den här turistsubkulturen är som starkast i Indien, där få slipper undan matförgiftning, men jag har upplevt liknade fenomen i både Centralamerika och andra delar av Asien.

Kontrasten mot samtalen hemma kan inte vara större.

Här skulle det vara på sin plats att göra någon klok koppling till att man kommer varandra så nära under långresor. Fast riktigt så är det inte. Man kommer närmare varandras matsmältningssystem.

Jag vet inte hur bra det är.

Men jag vet att det är en given ingrediens på en riktig långresa.