Semestra bland olivträden

Kalamatadalen är grekernas stolthet

Rätt temperatur, mycket kärlek och inga, absolut inga gifter

Nu är det skördedags för de mytomspunna oliverna från grekiska Kalamatadalen.

Resa åkte på olivsemester och träffade dalens egen oljekung.

När luften blir krispig om morgnarna och det torkade gräset frasar under sko­sulorna – då är det dags. Då ska världens mest kända oliv skördas.

Kalamataoliven, grekernas stolthet, ska bli olja, läggas in eller bli väldoftande tvål. Så har det varit i tusentals år. Och så kommer det förmodligen att förbli tusen år framöver. För här, i Kalamatadalen, har tiden stått stilla. De gamla olivstockarna har överlevt krig, bränder och förödelse, sett kungar som Spartacus, Troja och Nestos härja i den bördiga dalen. Många olivträd runt staden Kalamata på Peloponnesos har mer än tretusen år på nacken. Och de ger fortfarande skörd.

– Grekland har genomgått så många krig genom århundraden, men det grekiska folket har aldrig svultit, för de har haft oliverna, berättar Thakis Diplari stolt.

Gården går i familjen

Han är olivodlare i Messini väster om Kalamata och äger femtusen träd som tillhört familjen i generationer.

De svarta oliverna skördas från mitten av oktober, de gröna från november fram till januari. Man skulle kunna tro att oliver är sega och tål vad som helst. Men kalamataoliven är en känslig art.

– Oliver behöver rätt temperatur, rätt jord, inga gifter och mycket kärlek, skrockar Thakis Diplari.

Han är den lokale olivoljekungen här i trakten. Tillsammans med ett kollektiv äger och driver han en liten olivoljefabrik som under tre intensiva månader invaderas av traktorer med fullastade släp. Där förvandlas dalens oliver till det flytande guldet som ger dem inkomster resten av året.

Blandar aldrig

– Grekerna blandar aldrig olivoljor från olika odlare. Det du får i flaskan är från en och samma odlare. I Spanien har man andra regler. Där blandas all olja i stora cisterner innan den tappas på flaskor, därför anses den grekiska oljan vara renare, förklarar Thakis Diplari, som nu bara inväntar en torr, molnfri dag att skörda sina oliver.

För det där med att vara olivodlare handlar om känsla och respekt.

– Här i Kalamatadalen plockar vi oliverna för hand. I södra Grekland lägger de ut nät på marken och ruskar om grenarna så att oliverna faller ner på marken. Gör man så med kalamataoliven går den sönder.

Thakis Diplari kupar händerna i luften för att demonstrera den försiktiga skördetekniken som varit densamma i generationer.

– Jag har världens bästa jobb. Jag älskar mina oliver.

Agneta Elmegård