På vilddjurssafari i mörkaste Värmland

absolut tystnad när bävertimman slår

GLAÅKERN.

Vilda djur finns inte bara i Afrika. Att spana efter bäver i Värmlands djupa skogar är ett äventyr med hög spänningsfaktor. Naturupplevelsen får du på köpet.

Resa åkte på bäversafari i Värmland, utrustad med kikare och tålamod.

- Ikväll är det total tystnad som gäller.

Anders Karlsson, vår guide, förmanar oss vänligt men bestämt. Om vi ska ha den minsta chans att få se någon bäver måste vi vara knäpptysta - hela tiden.

Vi är fem personer som har anmält oss till kvällens bäversafari: Carine och Sylvain från Paris, tysken Wolfgang med sexåriga dottern Frida och så Aftonbladets reporter. Efter tjugo minuters färd på slingrande grusvägar kommer vi fram till den lilla sjön Glaåkern i utkanten av Glaskogens naturreservat sydväst om Arvika.

Gott om bäver - och varg

Här är Värmland kanske som vackrast. Det 28 000 hektar stora reservatet rymmer flera sjöar som är perfekta för såväl kanotfärder som fiske och bad. Djurlivet är rikt - här finns det gott om älg, rådjur och bäver. Varg finns också enligt guiden Anders, men ikväll är det bävrar som vi ska leta efter.

Vi sätter försiktigt kanoterna i vattnet. Stämningen är förväntansfull.

Kanoterna glider ljudlöst fram. Det enda som hörs är det regelbundna ljudet av paddlarna som plaskar mot vattenytan. Lugnet och stillheten har en magisk inverkan. Efter bara några minuter har jag nästan glömt varför vi egentligen är här.

- Titta där, till höger. Där ser ni ett bäverbo, viskar Anders plötsligt och påminner om vårt uppdrag.

Bävrar var det, ja.

Vi paddlar vidare, in genom en trång passage där fem meter höga klippor på båda sidor omsluter oss. Frida Stein, 6 år, kryper ängsligt ihop i kanoten, skrämd av det trolska landskapet. Pappa Wolfgang Uhl paddlar lugnt vidare.

Väl ute på öppnare vatten samlar Anders ihop oss. Med låg stämma berättar han om bävrarna som är Europas största gnagardjur. Han förklarar hur de bygger bon och berättar att dammbyggena gynnar en ekologisk mångfald.

- Nu ska vi paddla utmed kanten här och sedan vidare till en av de där små öarna. Där tar vi en fikapaus och väntar på att bävertimmen infaller.

Bäverskelett

Anders serverar kaffe. Han tar fram en kakburk och tar av locket. Några småkakor gömmer sig dock inte i burken. Istället plockar han upp ett skelett av ett bäverhuvud och en bit päls, som han sedan skickar runt.

Frida tittar med skräckblandad förtjusning på bäverskelettet.

- Det är roligt att se djuren ute i naturen, tycker pappa Wolfgang. Frida hade sina egna skäl till att följa med och spana efter bävrar:

- Jag går i bävergruppen på dagis, förklarar hon.

När kaffet är urdrucket är det dags att ta plats i kanoterna igen.

- Det är nu när det har börjat bli mörkt som bävrarna håller sig framme. Nu är det dags att vara riktigt, riktigt tysta, säger Anders.

Ivrigt spejande åt alla håll paddlar vi i samlad trupp iväg.

Vi tittar och vi tittar och koncentrationen är total. Under vattenytan verkar det sjuda av liv och från vassen vid strandkanten hörs ljud. Plötsligt viskar guiden ivrigt:

- Nu har du en bäver 20 meter framför dig. Han simmar framför kanoten. Ser du den?

Vid vattenytan

I det dunkla skenet kan jag ana ett litet huvud ovanför vattenytan. Djuret rör sig snabbt framåt och försvinner lika kvickt som det dök upp.

Vi vänder för att få se bävern igen. Kanoter är vanligtvis inget som skrämmer bävrarna.

En lång stund sitter vi helt stilla och väntar. Det dunkla ljuset gör oss lite sömniga. Men så... utan förvarning, kommer det ett plask som får alla utom guiden att hoppa högt i sina kanoter. Det är bävern som gör en kraftig dykning och samtidigt varnar alla sina bäverkompisar genom att slå med svansen mot vattnet.

"Vi kom för nära"

- Jaha, då kom vi tydligen lite för nära, konstaterar Anders.

Vi vänder kanoterna igen och paddlar tillbaka mot land.

Carine Lesage och Sylvain Prevot från Paris är nöjda och glada trots att de aldrig såg bävern.

- Det här var ändå helt fantastiskt, säger Carine med eftertryck. Naturen, stillheten, sjöarna - en jättefin upplevelse.

Själv är jag mer än nöjd, trots att jag bara har anat ett bäverhuvud och sett skymten av en bäversvans. Men jag har sett desto mer svensk natur, och har fått en välgörande dos av största möjliga tyyystnaaad. Det kommer jag att leva länge på.

Safari: Bara bäver

Safari: Fler vilda djur

Therése Alhult