Söderhavets dolda pärlor

helskärm

Det turkosa vattnet är löjligt klart.

De små atollerna är vackra som små pärlor där de sticker upp ur havet.

Men Daniel Ohlsson väljer ändå att ta oss med ner på djupet, ner mot Bora Boras riktiga pärlor.

Jag dyker sakta ner i det kristallblå vattnet. Meter efter meter. Sikten är klar – löjligt klar. Känslan av viktlöshet. Frihet. Tömmer lungorna och sjunker ner i det blå.

I ögonvrån ser jag en bekant kontur. Ryggfenan på en haj är omöjlig att ta miste på. En tigerhaj glider fram genom vattnet en bit från mig. Det är första gången jag är så nära just en tigerhaj. Jag vill komma närmare, jag kan bara inte låta bli och paddlar sakta efter. Hon simmar allt fortare, min blick är fokuserad rakt fram på hajen.

Så händer det.

Hajen – på riktigt

Från höger kommer två stora revhajar simmandes. Jag ser dem inte förrän de är precis framför mig – så nära att jag kan ta på dem – och jag måste väja för att inte krocka med dem. Tankarna på tigerhajen är som bortblåsta, för någon meter framför mina ögon glider två magnifika djur i en helt perfekt linje genom min väg. Minnet av de gråvita hajarna mot en klarblå kompakt vägg av Stilla havets vatten etsar sig där, för alltid, fast på min hornhinna.

Lycklig stiger jag åter mot ytan. Upp mot paradiset. Upp till en av Bora Boras magiska stränder.

Där mitt ute i Stilla havet, kring 17:e breddgraden, skjuter cirka 130 öar upp ur vattnet. Öar som tillsammans bildar Franska Polynesien. Öar som i folkmun faktiskt brukar kallas paradiset.

Som i drömmen

Tahiti. Morea. Bora Bora.

Blunda, och bara smaka på namnen. Turkost, kristallklart vatten. En brygga ut i det magiska vattnet. En liten hydda där ute i det turkosa. En varm bris.

Det var så jag föreställde mig öarna där mitt ute i Söderhavet. När vi landar inser jag att det är precis så. Lite som taget ur en annons för bröllopsresor, lite som ett ställe som James Bond skulle åka till om han åkte på semester.

Makalöst vackert

Morgonen därpå går vi längs vattenbrynet. Det är tidigt och värmen bränner redan. En våg rullar upp 28-gradigt vatten som sköljer våra fötter. Jag kan inte riktigt komma över känslan att vi går omkring i en tavla. En promenad i ett perfekt landskap.

Det är så vackert att det nästan är fånigt och det spelar egentligen ingen roll vad jag skriver för att beskriva atollens skönhet.

Så, jag ger upp att försöka förklara. Jag sjunker ner i hängmattan som hänger uppspänd mellan två palmer i stället. Hängmattan och jag blir ett. Timmarna blir till dagar.

Mot pärlfabriken

Sista dagen i paradiset ska jag åter ner under ytan. Jack, som jag träffade dagen innan, har frågat om jag ville följa med honom och plocka upp ostron åt en av öns pärlfarmar.

– Fiska pärlor? Inga problem! tindrade jag.

Och nu sitter vi båda i den lilla kanoten på väg ut mot havets dyrgripar. Väl framme tippar jag över relingen, ner i det blå. Och njuter lite extra eftersom jag vet att jag snart sitter på ett plan mot ett kallt Sverige.

Jag dyker sakta ner i pärlfabriken.

På båda sidor om mig hänger ostron upphängda i prydliga långa rader. Jag sneglar upp mot Jack. Han kommer mot mig och pekar på en av raderna av ostronen. Hans hår står åt alla håll och kanter. Masken sitter lite för tajt och formar hans ansikte till ett härligt uttryck.

Ostron på rad

Han älskar sitt jobb som pärlfiskare. Jack berättade det för mig i kanoten ut, och jag ser det tydligt nu.

– Att vara i vattnet gör mig fri.

Vi sliter loss en ranka med ostron. I snart två år har de hängt här och spisat plankton. Ett litet runt snäckskal har av vattnet tagit form och under åren slipats till havets diamant.

Nu är pärlan redo att skördas.

Jack har redan fått loss två rankor, själv sliter jag med mitt första lilla ostron när det blivit dags för att gå upp till ytan för luft.

Ner igen, nya rankor. Det är en verkligt fascinerande fabrik, nästan som en vingård under vatten, tänker jag när jag åter stiger mot ytan.

Upp och ner

Vi dyker där, jag och Jack. Tysta. Med varsitt leende. Jag glömmer tiden, njuter, kanske till och med vill glömma den. Ner under ytan, upp efter luft. Ner igen. Det varma vattnet smeker under ytan, solen bränner ovanför.

Så hinner tiden ofrånkomligen upp oss.

Det är dags att åka hem nu. Dags att lämna det underbara. Men ett sista dyk hinner jag med. Så tar jag ett djupt andetag och sjunker neråt. Sakta.

Och friheten omfamnar mig igen.

Bildspel från Tahiti!

Daniel Ohlsson/text & foto