Egypten på tre sätt

Stor guide till:
Fina Sharm El Sheikh
”Fula” Hurghada
Lyxiga El Gouna

Solsäkert, kristallklart vatten, billigt och hyfsat nära Sverige.

Egypten växer som resmål, men vilken del ska man välja?

Vi har besökt de tre största charterorterna.

SHARM EL SHEIKH

Var är vi?

Vid en första anblick skulle Sharm El Sheikh kunna ligga precis var som helst i världen. Solen värmer, havet glittrar inbjudande och palmerna vajar i den ljumma brisen. Längs strandpromenaden och restaurangstråket samsas italienska, kinesiska och thailändska restauranger. Arkitekturen är ett mish-mash av byggnadsstilar i kitchiga pasteller och dekoren på uteserveringarna består av neonpalmer och blinkande lampor.

Det är först vid en snabbtitt mot de överbelamrade souvenirbutikerna som en ledtråd uppenbarar sig. Vattenpiporna i olika färger, former och storlekar är det första tecknet på att det faktiskt är i Egypten vi befinner oss.

Men ändå.

Känslan av att befinna sig i en filmkuliss kvarstår, och efter ett tag inser jag varför. De enda människor vi ser – förutom taxichaufförer och souvenirförsäljare – är turister.

Förklaringen är enkel – Sharm El Sheikh är en konstgjord stad, en badort nästan uteslutande bestående av hotell, restauranger och affärer som vänder sig till turister. Det bor helt enkelt inget vanligt folk här.

– Ja, det är lite turistigt här, men vi gillar det ändå! Men om jag någon gång åker tillbaka skulle jag vilja kombinera sol och bad med Kairo och pyramiderna, säger Helen Warren, 26, från England.

Hon är i Sharm med tre andra tjejkompisar. Alla fyra jobbar som advokater och trivs bra med en semester som mest innebär lata dagar på stranden.

– Det finns ju massor att göra här. I går var vi ute med beduiner och red i öknen hela dagen, säger Helen.

Nog så.

Sharm El Sheikh är ett perfekt resmål om man bara vill byta miljö för en vecka. Komma bort från kylan och mörkret. Här är det lata dagar på en vacker strand som gäller – och om man tröttnar på det så erbjuds mängder av aktiviteter både i vattnet och på land.

Många kommer hit för den fantastiska dykningen, men vid fyren Ras Um Sid mitt emellan Sharm el Maya och Naama Bay hittar vi bankmannen George. Han har fru och barn i Kairo, och åker som många egyptiska män ner till Sharm för att arbeta några veckor i stöten.

Han har visserligen också kommit hit för fiskarna, men håller sig ovanför vattenytan.

– Jag älskar att fiska! Mina kompisar tycker att jag är stentråkig, jag går upp jättetidigt varje morgon för att fiska och direkt efter jobbet åker jag tillbaka hit, säger han och trasslar upp en sliten gammal lina.

Plötsligt prasslar det till i en påse vid hans fötter.

– Titta, en blåsfisk. De är väldigt giftiga, man måste skära bort giftet när man rensar dem. Men äter man fisken blir man very strong, very strong, säger George och spänner ena armens muskler som en kroppsbyggare.

Vi får ta bild på fisken, men inte på George.

– Nej, jag tjuvfiskar. Jag vet att man inte får, men jag kan inte låta bli!

Efter att ha träffat George förstår vi varför vi inte ser några egyptiska kvinnor och barn någonstans i Sharm El Sheikh. De flesta som arbetar här är män – från hotellstädare till taxichaufförer. Och de allra flesta kommer från Kairo, där de precis som George lämnat sina familjer för att arbeta veckor i sträck.

Sinaihalvöns ursprungsbefolkning, beduinerna, är i minoritet. Vissa restauranger har servitörer i beduinkläder – men de ser misstänkt utklädda ut.

Vi får tips om en ”riktig” beduin som kör taxi, Hussein, och ber honom visa oss vad som döljer sig bakom turistortens plastiga kulisser.

Han hämtar oss klädd i en fotsid djellaba, beduinernas traditionella klädsel, och en vackert blå turban. Det är Hussein som har bestämt programmet för dagen, och han berättar att vi nu ska åka ut i öknen och hälsa på hans vän Amid i beduinbyn Wadi Mandare.

– Wadi betyder dalgång, många beduinbyar heter något med wadi, förklarar Hussein.

Vi kör igenom den karga öknen och kommer så småningom fram till en liten by av låga, sandfärgade hus vid foten av ett stort berg. Byns barn springer efter bilen och i provisoriska hagar står getter och kameler under den gassande solen.

När Hussein kliver ur bilen blir det stort kramkalas när alla byns män ska kindpussas med besökaren. Så småningom slår de sig ner på färgglada filtar i Amids vardagsrum och dricker te ur små glas.

– Amid är Sinais bästa jägare. Han har lärt mig att jaga alpacka i öknen, berättar Hussein.

Amid är byns ålderman, har fyra kameler och familjen försörjer sig numera på kamelridning och ökensafaris för turister.

Jag frågar hur affärerna går.

– Sådär, säger Amid och gör ett tecken med handen som för att visa att ibland går det bättre, ibland sämre.

Jag går husesyn i det lilla betonghuset och hittar ett pyttigt kök med två gaslågor och en låg bänk med lite porslin och en del råvaror. Ingen kyl, inget rinnande vatten, ingen elektricitet.

– Bedouin kitchen, säger Amids svägerska och ler blygt under slöjan.

Vi dricker te och köper hemknutna armband med färgglada pärlor. Sen vill byns kaxigaste 10-åring, Ghader, visa oss kamelerna. Efter att vänligt avböjt erbjudandet om en ökenritt ger vi oss av tillbaka ut till kusten igen.

Efter besöket i beduinbyn är det lättare att tycka om Sharm El Sheikh. Lättare att se charmen i mötet mellan den buttra, svårtillgängliga öknen och den frivola och flörtiga stranden.

Lättare att förstå hur en vistelse här på många sätt kan bli en minnesvärd upplevelse, om man bara tar sig förbi de lättillgängliga turistfällorna och letar upp det genuina.

HURGHADA

Nästa stopp på resan är Hurghada, den andra stora charterorten i Egypten. Vi tar färjan över Röda havet och lägger till i en stad som skiljer sig väldigt mycket från Sharm El Sheikh.

Hurghada är en riktig stad med livlig trafik, smutsiga bakgator och ett myllrande folkliv. Hotellen ligger på rad utefter stranden, och enda chansen att komma ner till vattnet är via hotellens privata stränder. Varje kvadratcentimeter av kusten är annekterad, och de olika delarna separeras med stora fula staket och stenrösen som går en bra bit ut i vattnet.

Jämfört med den vackra, långsträckta strandpromenaden i Sharm El Sheikh liknar Hurghadas strand en rastgård för badbrottslingar.

Vår spontana reaktion är att Hurghada känns tråkigt, instängt och fult. Men precis som med Sharm går åsikterna isär även om Hurghada.

– Jag tycker det är toppen med de avskilda stränderna. Det är mycket lättare att hålla ordning på barnen när man bara har en liten yta att söka av, säger Tomas Grenebrant, pappa till Ale, 12, Embla, 9 och Joar, 4.

Vi träffar familjen på huvudgatan Sheraton Road i den södra delen av staden. Här har under de senaste åren ett nytt hotellområde byggts upp, med stora hotellkomplex och en bred promenadgata.

Ett försök att komma bort från den slitna asfaltsdjungeln i de gamla stadsdelarna och ge Hurghada ett bättre rykte.

Och visst funkar det. Sheraton Road med sina välkända hotellnamn som Sheraton och Hilton känns som en helt annan semesterort, men kostar det så smakar det. Här är hotellpriserna betydligt högre än nere i downtown.

Hurghada känns på många sätt som mer genuint än Sharm El Sheikh. Här finns marknader där de egyptiska kvinnorna handlar sina grönsaker, restauranger med traditionell egypisk mat och ett folkliv som känns mer på riktigt. Men vi känner oss ändå inte helt tillfreds med den stökiga och ganska fula staden, så i stället styr vi kosan norrut, till en av Egyptens nyaste charterorter.

helskärm

EL GOUNA

El Gouna är en ganska liten och stilrent utformad ort strax norr om Hurghada. Den är helt uppbyggd endast för turism och ägs av en egyptisk telekom-miljonär, som på klassiskt erövrarmanér satt ner fingret på en karta och bestämt sig för att bygga en egen stad. Mitt i öknen.

I El Gouna är allt uttänkt in i minsta detalj. Från de gulbruna nyanserna på de vackra husen i nubisk stil, till krökningen på strandlinjen i de konstgjorda lagunerna – ingenting har lämnats åt slumpen.

Hotellkomplexen är harmoniskt utplacerade mellan golfbanor, marinor och små torg, där de planterade palmerna står precis rätt för att ge lagom skugga till de många uteserveringarna.

Om Sharm El Sheikh är en mardröm av kitch och Hurghada en smutsig bakgata, så är El Gouna en studie i vetenskapligt uträknad smakfullhet.

– Jag brukar säga att tre timmar är lagom, mer än så orkar man inte med Hurghada. Då vill man bara tillbaka hit till El Gouna igen, säger Niklas Funk, som driver dykcentret Colona Divers.

Han har bott i El Gouna med sin familj i några år, och berättar hur byn har vuxit fram samtidigt som han visar oss runt.

– För några år sedan bodde jag granne med Samih Sawiris, finansmannen som har byggt upp hela staden. Jag förstod inte att det var han. Tänk om jag hade frågat ”Vad sysslar du med då?”!

I El Gounas stadsplan är även hotellen noga utvalda för att passa in i konceptet.

Här finns mestadels hotell från stora internationella kedjor, uppbyggda som små städer i sig med affärer, poolområden och mängder av aktiviteter dagarna i ända. All inclusive är vanligt, så i princip behöver man aldrig lämna hotellområdet under sin vistelse.

Vilket är synd – El Gouna är den första platsen i Egypten där vi hittar lite mer ambitiösa restauranger där maten faktiskt smakar gott. Något vi dessvärre inte blivit bortskämda med i vare sig Sharm El Sheikh eller i Hurghada.

– Många hotell använder bara de allra billigaste råvarorna till all inclusive-bufféerna. Så maten är ofta ganska smaklös och tråkig, säger Niklas Funk.

El Gouna har, trots sina raka rader av planterade palmer en väldigt speciell charm. Och kan man bara ha överseende med stadens oblyga strävan att bli miljonärernas favorit vid Röda havet, så blir en vistelse här i mångt och mycket ett Egypten i koncentrat, där fördelarna förfinats och nackdelarna vaskats bort. Att man förbjudit försäljare att prata med turister på gatorna gör ju inte saken direkt sämre.

Under vår resa har vi upptäckt tre totalt olika resmål i ett land som vid första anblick bara erbjuder tre saker – öken, hav och pyramider. Vilken ort ska man då välja?

Häftig dykning men plastig miljö i Sharm El Sheikh?

Enkelt strandliv men stökig trafik i Hurghada?

Eller god mat men sterila omgivningar i El Gouna?

Mrs Alexandra Leek, 84, som vi hittar på strandpromenaden i Sharm El Sheikh, hon har iallafall bestämt sig.

– Nej, jag tycker inte alls om Egypten! Det är alldeles för långt att gå mellan stranden och hotellet.

Läs mer och se bildspel!