Häng med till MITT Teneriffa

Resas krönikör återvänder till sin barndomsö

Jag är halvspanjorska från Teneriffa. När jag berättar det för folk här hemma är den vanligaste reaktionen:

- Teneriffa? Bor det folk där? Det är väl bara turister på de där öarna...

Hjälp! Tänk att det har gått så långt.

Varje gång jag kommer hem till ön går jag vilse en smula. Nya områden har dykt upp, gamla hus rivits och vägar har dragits om. Jag har för länge sen slutat att medvetet försöka hitta tillbaka till min favoritmataffär Mercadona. Den har försvunnit in i ett gytter av nya gator och brittiska pubar.

Ibland har jag tur och stöter på butiken under någon promenad. Men jag har slutat att leta.

Detsamma gäller för San Sebastián, en minimal by bestående av en kyrka, några hus, en bar (naturligtvis!) samt åtskilliga hektar bananplantage. Helgonet San Sebastián var min farmors favorithelgon. Den 20 januari varje år är det en stor byfest till San Sebastiáns ära och hela familjen på 50 personer (eller fler - jag räknar inte längre) har som tradition att åka dit.

Vissa går i kyrkan men majoriteten föredrar att hänga vid baren, sjunga och slänga käft:

- Du är son av en hora!

- Alla vet att min mamma är ett helgon. Och jag håller i alla fall inte på ett fotbollslag bestående av enbenta bögar som ditt lag Barcelona är!

Tyvärr går San Sebastián knappt att hitta längre. På något år blev byn uppslukad av ett nytt turistområde och finns inte längre på kartan. Festen finns ännu, men känslan är annorlunda när man videofilmas av rödfnasiga snubbar i solhatt. När bananodlingarna är borta går helgonprocessionen mellan pizzerior och uteserveringar. Farmor skulle vända sig i sin grav. Eller inte?

För det tycks mest vara turisterna som lider av att Teneriffa är turistigt. Att komma till ön och fråga om folk plågas av att se sin hemort totalexploaterad är som att åka till Södertälje och fråga om man inte vill ta bort det fula Scania som skymmer sikten. Teneriffaborna rycker på axlarna och menar att det är turismen de lever av. Servitrisen Nuria på stamfiket Café y Pan sammanfattar stämningen med att säga:

- Vem bryr sig? Turister lämnar bättre dricks än spanjorer. Svårare än så är det inte.

Alla på Teneriffa har framgångshistorier att berätta. Det berättas om jordbrukande analfabeter som nu äger restaurangimperier. Eller om husägare som har byggt på några våningar på huset och gjort om det till hotell. Allt har rullat snabbt och många som hoppat på turistkarusellen har blivit snuskigt rika. Så gott som samtliga av pappas vänner har gått från att vara fattiga fiskarpojkar till miljonärer på 25 år.

* * *

- Finns det mänskligt liv på turistorten? frågar maken när vi väjer för inkastare och solbrillsförsäljare.

Jag tror det. Under mina irrfärder de första dagarna letar jag alltid upp bevisen på att min barndoms Los Cristianos finns kvar bakom badmadrasserna.

Jag äter glass på världens bästa glassbar La Golosa, där det finns glass i förbluffande många smaker. Utöver det vanliga sortimentet av sorbet, vanilj och choklad kan man äta avarter som tuggummiglass och glass med smak av rostat majsmjöl.

Vi strosar i hamnen och köper fisk och skaldjur i fiskarkioskerna. Luncherna inmundigas på riktigt fula barer som ofelbart ägs av fotbollsentusiaster.

Principen är enkel. Ju omysigare bar och restaurang - desto mer lokalbefolkning och billigare och bättre käk. Kanarierns krav på mysig inredning är så gott som obefintlig.

Våra släktmiddagar brukade inmundigas på Casa Velasques i byn La Camella - ett ställe som länge fungerade som kombinerad restaurang och garage. Det är ett toppenställe. Det grillade köttet är fantastiskt och fördelen med opretentiösa miljöer är att man aldrig behöver vara rädd för att vara för fult klädd.

Men för att på riktigt hitta tillbaka till Teneriffa brukar jag lämna Los Cristianos. Stämningen blir rätt skum på ställen där majoriteten av de boende är turister som stannar i högst två veckor.

Candelaria är en av Teneriffas coolaste städer och öns religiösa huvudstad. Kanarieöarnas skyddshelgon Virgen de Candelaria står i en pampig kyrka mitt i den snabbväxande kuststaden. Här bryter höghusområden i miljonprogramsklass av från stans nästan överpittoreska stadskärna.

På gågatan är det tema katolicism som gäller. Juvelen i kronan är La casa de los imagenes. "Vi har allt i helgonväg", står det på affärens markiser. Efter ett par minuter i butiken förstår man att de inte överdriver.

De säljer helgonstatyer i alla prisklasser, från svindyra Jesusbarn i silver och naturlig storlek till billiga Petrusar i plast med ögonen påmålade med en treårings finess. Eller varför inte satsa på ett tvåmetershelgon i sidenkläder? Om det blir för stort finns millimetersmå, självlysande varianter.

Känns en statyett fel kan man gå loss på prylarna. Här finns pennor, pappershållare, tröjor, 3d-tavlor, smycken, kalendrar, klockor, ljus, kylskåpsmagneter, termometrar, tändare, vykort, slipsnålar och fan-vet-allt med helgon på.

Köp Lazarusrökelse eller tänd ett Santa Claus-ljus, som enligt beskrivningen "sprider julstämning och ger mycket klappar". Den finnige kan hitta tvål som välsignar hyn och bilisten en färdvälsignare att ha i bilen.

Jag går bananas ungefär vid helgonkaklet och insisterar på att vi ska köpa Jungfru Maria-kakel hem till köket i Sverige. När maken vägrar travar jag surt ur affären och styr kosan mot närmsta uteservering för att tröstäta skaldjur. Efter att ha käkat kommer jag över förlusten och vi åker vidare mot huvudstaden Santa Cruz.

* * *

Området Santa Cruz och La Laguna är min största Teneriffa-förälskelse. De är så gott som sammanväxta till en stor stad och har en sammanlagd befolkning som uppgår till närmare 400 000. Var gång jag lämnar området känns det som jag har varit här för kort tid. Det finns så mycket kvar att göra!

Parkera bilen i universitetsstaden La Laguna och tappa bort den eftersom gatorna är så smala och labyrintartade. Parta på studentbarerna och hitta absolut inte bilen utan bo kvar på något av pensionaten i kolonialstil.

I öns huvudstad Santa Cruz shoppar jag mig alltid fattig och kommer alltför sent på att syftet med stadsbesöket egentligen var att gå på museer och promenera i de fantastiska parkerna. I brist på promenad gör jag i alla fall en miniutflykt till Bar Caprichio som ligger på hamngatan Avenida Maritima.

Här står sedan urminnes tid världens sämsta tiggare. Han hänger inne i baren med en öl i ena handen och den andra nonchalant utsträckt genom fönstret. Att han överhuvudtaget tjänat en peseta på sin odrägliga stil vittnar om att världen inte alls är förutsägbar. Han är min privata sevärdhet och jag brukar förvåna mig själv med att ge honom någon euro.

* * *

Vill du att det mesta som liknar vardag ska kännas oändligt avlägset ska du delta i Santa Cruz karneval som är världens näst största med närmare en miljon deltagare. Upptakten pågår under flera veckor med olika tävlingar mellan karnevalsgrupper och skönhetsmissar.

Miss Karneval-dragqueen är den mest spektakulära, där den ena dragqueenen efter den andra äntrar scenen i platåskor höga som styltor mimandes till spanska schlagers. Ett oväntat jippo i macholandet Spanien.

Själva karnevalsveckan inleds med ett enormt karnevalståg. Vi står och kollar på sambagrupper, körer och karnevalsdrottningar i sensationella utstyrslar värda en halv miljon kronor.

Efter flera timmar orkar vi inte med mer av färgprakt, paljetter och trummor (efteråt får vi veta att tåget bestod av 15 000 personer och 200 000 utklädda betraktare på gatan). Vi går hem med värkande huvud och undrar vad turistinformationen menade med att "det bara är ett litet tåg som ger en försmak av vad som kommer sen". Men efter ytterligare ett par dagar med partajande förstår vi. Fredagståget var bara början.

Charmen med Teneriffakarnevalen är att alla klär ut sig. Man ser barn utklädda till Saddam Hussein jaga mormor Bush. Gäng i likadana dräkter störtar nerför gågatan och kommenterar glatt andras kostymer.

- Tjena Fidel Castro, när blir det fria val på Kuba?

- Ska väl du skita i, Snövit. Och be dina dvärgar nyktra till, va?

Det roligaste börjar framåt småtimmarna, när folk har blivit varma i kostymerna och glömt att de har dem på sig. Det finns en speciell tjusning med att se en man utklädd till Pippi stöta på en tjej i bin Ladin-mask eller björnar tjafsa med en samuraj om vem som var först i toakön.

Betydligt lugnare är det i fiskebyn San Andrés, som ligger någon mil utanför staden. Fast vid lunchtid är det hektiskt på alla restauranger i byn. Den dyraste och mest kända heter Marisqueria Ramón och har skaldjur som specialitet.

Naturligtvis serveras även Kanarieöarnas stoltheter mojosåserna med potatisrätten papas arrugadas där, precis som på alla andra hak i San Andrés. Eller inte riktigt alla. För på den fulaste och bästa baren finns endast hela bläckfiskar och ägarens berömda fiskpinnar på menyn. De äckelmagade backar inför erbjudandet att få en nykokt och sladdrig bläckfisk uppslängd på en tallrik med spansk peppar som enda tillbehör. Men kommer man över illamåendet så är det delikat.

Tyvärr inbjuder San Andrés till dödssynden frosseri och jag kan inte minnas nån gång jag har åkt härifrån i annat tillstånd än sjukt mätt.

Ibland har det varit så illa att det inte gått och förflytta sig längre än till Teneriffas vackraste strand Playa de Las Teresitas, som ligger bredvid. På helgerna är den proppfull av överhettade Santa Cruzbor. I veckorna är den öde, sånär som på deltagarna i livräddningskurserna som alltid verkar pågå på stranden.

När jag var barn och bodde i Los Cristianos var orten en liten fiskeby som just hade fått el och vatten till alla hushåll. Vägarna på ön varierade från okej till usla och utflykter till de norra delarna av ön var stora projekt.

Nu är Cristianos en storstad med 200 000 turistbäddar och vägarna är i toppklass. Men attityden till längre bilutflykter är densamma som 1980. Många på de södra delarna av ön reser nästan aldrig till de norra och vice versa.

Även jag ingår i de okunnigas skara och har knappt satt min fot i Puerto de la Cruz. Varför lämna en turistort och åka ett par timmar för att se en annan? Turiststäder har en tendens att vara läskigt identiska.

Åker jag norrut väljer jag att besöka vindistrikten med tuggummiartade namn som Taganana och Anaga. Att namnen på orterna i norr ofta skiljer sig från vanliga spanska ortnamn beror på att de härstammar från urbefolkningen guanchernas språk. Guancherna utrotades redan under 1400-talet i det som räknas som historiens första folkmord.

Men ortsnamnen består. Utrotningen leddes för övrigt bland annat av min påstådda förfader Diego de Herrera - man har inte mycket i livet att vara stolt över. Även de norra delarnas spanska ortsnamn som La Matanza - Slakten, och La Victoria - Segern - syftar på blodiga slag mellan guancherna och de spanska inkräktarna.

* * *

En populär tradition på Teneriffa är att gå ihop ett gäng och åka på vinturné i norr. Resan ska helst gå av stapeln i samband med att skördehelgonet San Andrés firas den 30 november, då årets viner korkas upp.

Vi åker från krog till krog och provar det lokala vinet och någon specialitet, typ friterad bläckfisk, kanin i vinsås, getost eller mandelkakor. De första timmarna tjusas jag av den lummiga naturen, byar som knappt finns på kartan eller förtjusande småstäder som Orotava.

Åtskilliga stopp och vinglas senare är omgivningarna lågprioriterade. Diskussionerna har blivit högljudda. Vid sidan av allmän munhuggning är fotboll och politik givna samtalsämnen.

Det talas mycket om bergsbyn Vilaflor. Elbolaget Unelco vill fälla träd i Teneriffas enda barrskog och dra högspänningsledningar genom skogen och Vilaflor. Elen är avsedd att försörja hotell vid kusten. Byns superpopuläre borgmästare har förbjudit elbolaget att bygga på byns mark och läget är låst.

Konflikten har lett till en debatt där öborna för första gången har uttryckt leda vid exploateringen av ön. 130 000 personer har demonstrerat i Santa Cruz mot Unelcos planer.

- Vi har alltid välkomnat turismen men nu är det nog, säger kusin Margarita. Vi bygger så fort att vi får problem med sophämtning och el- och vattenförsörjning för både oss själva och turisterna. Ta ett problemgetto som Playa de Las Americas. Det är som om djävulen själv har byggt den! De penningstarka turisterna flyr till lugnare platser och vi står kvar med brittiska tonåringar som slåss och kräks. Trots utbyggnad blir vi allt fattigare för de turister som kommer hit är inte de rika som kom förr.

Det finns alltid skäl att festa. Jesús har köpt en dyr serranoskinka och bjuder hem folk på vin och skinka. Farbror Lazaro ska trampa vin och bjuder in alla som vill att trampa och sjunga.

Jag har varit på invigningar av allt från ostar till uteplatser, men framför allt på byfester. Glöm allt du vet om partytält, langos för 40 spänn och hemgång klockan 01. Här är det processioner, salsa och sena nätter som gäller.

Till och med allvarligheter som påsk blir till ett jättespektakel med tusentals människor på gatorna och gatuteater som spelar upp scener ur Jesu lidande. Folk köper dricka i barerna och kollar på korsfästelsen. När den döde Kristus, spelad av någon lokal förmåga, bärs genom byn Adeje slår festens absurditet mig. Men kanarierna är bara entusiastiska:

- Titta, den döde Kristus. Så vackert!

- Vilken stämning! Jag får tårar i ögonen! Var ska vi äta, förresten?

Det är lätt att tröttna på de turistiga delarna av Teneriffa. Men varje söndag är det marknad i Los Cristianos och då är jag den första att vara på plats och tycka att det är kul. Här säljs absolut inget nödvändigt. Vi köper blinkande tändare, guldsjalar, hawaiiskjortor, solbrillor och nyckelringar. Kulmen nås när vi hittar en rosa plastapa som blåser såpbubblor.

Vi lägger troféerna på soffan och promenerar ut i solnedgången. På Los Cristianos pir har den sista färjan till grannön La Gomera avgått och allt är stilla. Som vanligt står några fiskare och metar. Sönderlekta barn lommar hem från stranden för att äta och gamlingarna sitter precis som förr på ljugarbänkarna och såsar.

Det finns mänskligt liv här också.

Terris 5-i-topp på Teneriffa

Terri Herrera Eriksson (resa@aftonbladet.se)