Krönika: Lätt att bli en dum turist
Det sägs att en av de bästa sakerna med att resa utomlands är att man lär sig så mycket om andra länder. Inte jag. Oftast kommer jag hem med nya missuppfattningar i bagaget.
Till exempel skäms jag fortfarande, tio år senare, bara någon nämner Kanarieöarna.
Ivrig att lära mig allt om detta populära resmål slukade jag allt jag kom över inför första resan dit, bland annat lärdomen att de delikata kanariska bananerna känns igen på att de är små och gröna.
Vid fruktdisken ställde min förvånade sambo flera kontrollfrågor men jag framhärdade med övertygelsen hos en idiot, de gröna är godast! Jag gav mig inte ens när tungan krullade sig av den beska smaken utan sökte stöd hos mina spanska väninna. Som tittade tomt på mig och svarade: ”De är inte kanariska. De är omogna.”
Jag har även kånkat hem stinkande skinka från Barcelona, oätlig tryffel från Rom, för att inte tala om alla dessa odrickbara viner från otaliga länder som inte ens duger till att dryga ut en välkomstbål på en mycket blöt fest. Allt detta efter att noggrant ha följt råden i diverse resehandböcker.
Och det är inte bara jag. Det räcker med att bläddra i några guideböcker om Sverige för att upptäcka att okunskap är en hel industri, förpackad till expertis. Med ett visst mått av lättnad läser jag och inser att jag inte är ensam, även ansedda skribenter på prestigefyllda förlag kan vara fullständigt lost in translation:
Vid Sergels torg i Stockholm kan man se ungdomar springa omkring halvnakna efter att ha knutit ihop sina kläder till en lång lina för att tävla om vilken som blir längst. Ett mycket svenskt tidsfördriv, enligt Rough Guide. Rätt, förutsatt att man är ny student på KTH.
Den kissnödige uppmanas säga ”hvahr av twah.leht”, parkerna är fyllda av topplessbrudar, på krogen ska man ha slips och kavaj och tyska turister kallas ”hvandhunde” (vattenhundar). Allt enligt Fodor.
Och för en middag ute på stan tipsar Lonely Planet om att bege sig till närmaste universitetskantin.
”Det gör mig lite orolig. Jag har litat till just Lonely Planet på en hel del ställen runt om i världen. Vad har jag missat och i hur hög grad har jag gjort bort mig?”, skriver journalisten Rolf Almström vars sammanställning av knasigheter i reseböcker om Sverige utgivna 1996-97 fortfarande får mig att skratta rakt ut när jag vaknar mitt i natten.
Och visst förstår man hans oro. Med sådana rådgivare är det lätt att bli en dum turist.
Spanska UD:s informationssida om Sverige är också ett guldkorn:
De varnar för ficktjuvar, myggor och försenade tåg (rätt), och för att gå ensam in i skogen bland alla vilda björnar (va?). I Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping (!) gör man bäst i att fråga lokalbefolkningen om vilka områden som är trygga, för dessa orter plågas av fyllon, nynazister och svarttaxibilar. ”Glöm inte att skaffa en bra reseförsäkring”, lyder det ödesmättade rådet.
Herregud! Tur att jag inte visste allt det här, då hade jag inte vågat bo i Sverige. Eller har jag missuppfattat något – på hemmaplan?
Mina topp tre
Äkta kulinariska missuppfattningar:
USA toppar listan över missförstådd (misshandlad) svensk mat. I Chicago serveras svenskt kaffe – med sprejgrädde och farinsocker.
Swedish Inn i svenskbygden Minnesota är inte bättre, deras köttbullar serveras utan lingonsylt (den sparas till pannkakorna) men med gröna bönor och köttspad.
I Peru lockar en restaurang med Äkta svensk pizza! Namn: Zlatan. Fyllning: Köttfärs.