Mina värsta taximinnen
Visst är det fascinerande, saker vi aldrig skulle drömma om att göra hemma är jättekul utomlands. Jag har tidigare skrivit om läkare helt utan gränser som förfestar tillsammans med patienterna på mottagningen. Nu är det dags för en annan yrkeskår: Vi måste tala om taxichaufförerna. De som ger oss en resa vi aldrig glömmer – fast på fel sätt.
I Beirut hade jag vant mig vid chaufförer som bumpar upp på refugen för att jaga ikapp och köra om fortköraren framför. Ändå höjde jag på ögonbrynen när jag hoppade in i en bil för att göra den långa bilresan till Damaskus.
Alla rutor utom den längst fram var täckta med papp ”because of the sun”. När jag ifrågasatte lämpligheten i detta, pekade chauffören på en Madonna som hängde på backspegeln, ”protection”, och viftade sedan åt mig att maka plats åt hans fyra bröder som resten av resan gestikulerade vilt och bytte säten med varandra när diskussionen sköt i höjden. Något säger mig att den inte handlade om trafiksäkerhet men vad vet jag, jag kan inte arabiska.
Efter några mil upptäckte jag en förskrämd finska som satt och tryckte där bak. Hon sade inte ett ord på hela resan utan stirrade stint på Madonnan.
Tillbaka i Beirut pustade jag ut på en bar. När klockan närmade sig stängningsdags mötte jag en trevlig libanesisk kille som svepte en Martini och erbjöd mig skjuts hem till hotellet. När jag undrade om det var tillåtet log han och berättade en lugnande anekdot: Sist han fyllekörde blev han stoppad av polisen som lutade sig in genom rutan, grimaserade åt spritdoften och sträckte sig efter bilbältet med orden ”Du behöver ta på dig det här”.
I Libanon är det lag på att ha bälte.
I Ungern jobbade jag med hela kroppen för att få chauffören att sakta ner och sluta vänta in nästa hårnålskurva för varje omkörning. När det inte hjälpte tog jag i panik fram min iPhone, surfade in på Google translate och ropade: ”Legyen szíves run lassabban? Nekem van gyerekek!” (”Kan du vara snäll och köra långsammare? Jag har barn!”)
Antagligen var min ungerska för dålig, eller så blev jag lurad av översättningsprogrammet (”Vad du är snabb och tuff!”) för chauffören ryckte på axlarna och tog raskt tre, fyra bilar till i en uppförsbacke.
Ändå finns det någon slags hatkärlek i detta. När man har trafikskolats av Anita och Televinken sedan dagisåldern känns det nästan lite… spännande.
Det är väl därför vi fortsätter att ta taxibilar fria från broms, bälte och bilbarnstol och utbrista ”det här hade vi aldrig gjort hemma!”.
Man får ju garanterat något att prata om efteråt. Om man överlever.
Men nu håller något på att hända även i Sverige. I takt med att gps:erna har gjort sitt intåg sitter chaufförerna och stirrar mer i dem än på vägen och i sin iver att hitta rätt kör de fel. Det har till och med hänt att jag har bett dem sluta mot att jag agerar kartläsare och kollar vägen i min egen gps.
För av någon anledning känns det inte lika kul att leka rysk roulette på svenska vägar.
Åsas topp tre
Taxichaufförer som försökte hitta rätt:
En chaufför i Barcelona kunde ingenting, körde i fel fil och bläddrade frenetiskt i en gammal kartbok fylld med massor av bokmärken.
En annan i samma stad körde ikapp sina fortkörande kolleger för att fråga efter vägen.
Svenska chaufförer är inte lika uppfinningsrika. De vänder sig till mig och frågar: ”Vilken väg ska jag ta?” Då brukar jag skaka på huvudet och förklara att ”Hey, visste jag det hade jag inte suttit här i din bil.”