Full galopp på danska stränder

Läsö lysande för ridäventyr

Jag böjer mig fram och viskar i Sagas öra. Kom igen nu tjejen, nu kör vi!

Vi står på en vidsträckt sandstrand på den danska ön LÄSÖ.

Det är dags för dagens höjdpunkt – galopp på stranden.

Islandshästen Saga, jag och ett tiotal andra förväntansfulla ekipage har precis fått instruktioner av Inger-

Lise Jensen, ägare till hästgården

Rönnergården och den som leder dagens ritt. Vi får galoppera i fri takt, men ingen får rida förbi henne. Ingen risk för mig och Saga, tänker jag. Men galoppera, det ska vi i alla fall.

Okej, Saga, ge järnet nu. För min skull!

Känslan att galoppera på en strand, med vinden vinande i öronen, sanden yrandes runt hästens fötter och doften från havet i näsan – ja, det är faktiskt precis så härligt som det låter.

De annars så väluppfostrade islandshästarna ser också ut att stormtrivas med den fria farten när vi rider längs stranden som aldrig verkar ta slut.

– Gud så härligt, vilken perfekt avslutning, säger Elisabeth Steier, 54, lyckligt.

Vi har precis suttit av och släppt in hästarna i en liten hage bredvid stranden. Nu är det dags för lunch efter en lång förmiddag på hästryggen.

Vi började redan tidig morgon med att rykta, kratsa hovar och sadla på de hästar som Inger-Lise givit oss på gårdsplanen till hästgården Rönnergården.

För mig, som inte ridit på så där tio år, var det minst sagt ovant. Och när vi nu sitter av för lunch är jag glad för de mjuka kuddarna som lagts ut i gräset.

En fantastisk lunchbuffé står upp-

dukad i gräset. Vi tar girigt för oss av maten, och med en hel förmiddags ridning genom skog och mark i benen slår jag mig lättad ner på en utlagd kudde.

Elisabeth och systern

Agneta Steier, 65, har varit på Läsö i ett par dagar men nu har det blivit dags att åka hem. För den här gången. För Agneta är det fjärde gången hon är på ridläger på Läsö och båda systrarna är övertygade om att de kommer återvända.

– Jag har alltid varit lite rädd för hästar, men när jag fyllde 60 började jag

rida och nu är jag biten, säger Agneta.

Systrarna Steiner avlutar sin ridvecka med varsin gammeldansk, och några av de andra tjejerna hakar på. Det ska ju trots allt vara bra för matsmältningen?…

– Man går upp i vikt här, Inger-Lise lagar jättegod mat, säger Synnöve Wermelin, 60.

Hon är här med ridkompisen Yvonne Jansson, 60, som fick veckan på Läsö i 60-årspresent av sin familj. I vanliga fall tar de ridlektioner en gång i veckan på islandshästar på en gård utanför Stockholm.

– Folk säger ofta att det är så lätt att rida islandshäst, att det bara är att åka. Men det är fel, ju mer man rider desto svårare inser man att det är, säger Synnöve.

Efter maten är det dags att fortsätta ridturen. Men först hinns det med ett snabbt dopp i havet för den vågade.

– Kom igen nu! Man ångrar aldrig ett bad, hojtar Elisabeth Steier och får med sig syrran Agneta och Synnöve Wermelin ner i det uppfriskande havet.

Upp på hästryggen igen. Jag är tillbaka på Reykur, den snälla men lite nervösa unghästen som inte fick följa med ner och galoppera på stranden. Men han är glad ändå och töltar snällt där vi rider på ett ordnat led med Inger-Lise i täten. Alla hästar har sin egen personlighet och Inger-Lise ger tålmodigt tips på hur var och en ska göra för att få hästen i tölt, den speciella gångarten som gör islandshästen perfekt för långa ritter. Krama tyglarna, håll in lite grann, luta dig bakåt eller dutta lite försiktigt med ridspöt på baken. Alla hästar har sina egenheter och Inger-Lise känner dem alla som om de var hennes egna barn.

Om någon gör fel får de en vänlig men bestämd tillrättavisning. ”Ryck inte i tygeln, då spänner han sig bara”, eller ”Håll avståndet, gå inte för nära hästen framför.”

Vi skrittar längs en gräsbevuxen skogsväg. Solen strilas genom lövverket ovanför och en bit fram på vägen öppnas en glänta upp.

Mitt i solgasset står ett rådjur och betar av det gröna, frodiga gräset. Scenen är nästan lite för vacker – som en tavla av Bruno Liljefors. Rådjuret tittar upp och skuttar iväg in i skogen när det får syn på oss. Inger-Lise börjar vissla och plötsligt hoppar rådjuret fram igen och springer snabbt över vägen och försvinner bort, fortfarande tillräckligt långt bort för att inte skrämma hästarna.

På samma sätt gör Inger-Lise när vi

närmar oss andra potentiellt läskiga saker längs vägen. När vi passerar några tält, cyklande barn eller byggbaracker visslar hon för att lugna hästarna och kanske

också distrahera dem från det läskiga. En metod som fungerar för det mesta.

Efter någon timme sitter vi av för en kort paus.

– Du har inte tagit någon bild på min fina häst Stjarni, säger Yvonne Jansson uppfordrande till fotograf Mia.

Mia tar fram kameran och Yvonne berättar att hon tycker sig ha blivit lite kompis med Stjarni under veckan som gått.

De flesta har samma häst under hela vistelsen och det märks att Inger-Lise gjort sitt bästa för att para ihop rätt ryttare med rätt häst. Och för oss hästtjejer är sådant viktigt. Vi älskar våra favorithästar precis lika mycket vid sextio som vi gjorde när vi var tolv.

Pausen är över och det är dags att sitta upp. Min stackars bak börjar ömma oroväckande men det är bara att bita ihop.

Det vackra landskapet gör sitt till för att jag ska glömma smärtan. Läsös varierande natur och platta topografi gör den perfekt som ridö. Och att det dessutom är tillåtet att rida på vissa stränder gör den så klart extra intressant.

Vi rider genom ett skogsparti när Inger-Lises häst plötsligt får fnatt och vägrar att gå framåt.

– Det är ingen fara. Hon är från Island, så hon är lite rädd för träden, säger Inger-Lise om hästen som hon precis köpt.

Efter en stund lugnar hästen ner sig och vi kan fortsätta hemåt. Inger-Lise importerar sina hästar från Island, något som borgar för att hästarna är renrasiga och för det mesta lätta att rida in. Att de sen aldrig sett ett träd i sitt liv innan de kommer till Läsö, det får man på köpet.

När vi rider in på gårdsplanen vid stallet igen är det med viss ansträngning jag krånglar mig av Reykur.

Resten av gänget frågar ivrigt mig och fotograf Mia vad vi tyckte om dagsturen.

– Visst var det härligt! Att rida islandshäst är underbart, det är en perfekt

harmoni mellan kropp och själ, säger Synnöve Wermelin lyckligt.

Säkert.

Bara träningsvärken ger med sig så?…