Sanningen om Samarkand

Österns pärla – eller Asiens Eslöv?

Österns pärla. Islams smycke.

Eller: Asiens Eslöv. En dammig håla.

Omdömena om Samarkand skiftar vilt.

Staffan Heimerson åkte till Uzbekistan för att ta reda på sanningen.

Jag närmar mig Samarkand med både förväntan och misstänksamhet. Min skepsis kommer sig av en minnesbild från ett reportage i Aftonbladet långt tillbaka i tiden. Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander var sommaren 1965 på officiellt besök i Sovjetunionen och besökte då Samarkand.

Aftonbladets utsände Åke Whilney hade vanvördigt – kanske sanningsenligt – beskrivit Samarkand som en dammig håla.

”? och fast”, skrev Whilney, ”jag i hela mitt liv längtat efter att komma till denna drömstad, måste jag erkänna, att rundvandringen var så tröttsam att jag nu i stället önskade att jag hade varit var som helst bara inte i – Samarkand. De vackra mosaikerna till trots var det i alla fall det dignande frukt- och läskedrycksbordet, som de flesta sneglade på.”

Frågan är nu: Hade Whilney rätt? Är Samarkand bara en hypad halvbluff?

Å andra sidan var Uzbekistan 1965 en bit av Sovjetimperiets socialistiska verklighet – övervakat och utnyttjat.

Men nu! Inte bara stiligt och förkrossande vackert utan också öppet i sinnelaget. Trots att den postkommunistiske härskaren Islom Karimov bara är en icke-omskolad partikoryfé, som missat kurserna i demokrati och mänskliga rättigheter.

Bland dem jag möter finns ingen ängslig tystnad. Tvärtom. När jag ställer mig vid den nya väldiga Timur Lenk-statyn, som uppfördes när Uzbekistan 1991 blivit självständigt, hörs förtjusta rop:

– Do-you-speak-English?

Jag omringas av ett tiotal tonårsflickor på väg hem från gymnasiet, som här ser en chans att pröva sina engelskkunskaper.

”Can-we-go-Europe-work?”

Den plats de mest drömmer om tycks vara Hamburg, som de kallar Gamburg.

– Timur staty här, säger flickorna och pekar på den väldiga krigaren på en tron mitt i en rondell.

Så mycket koppar gick åt att halva statsbudgeten slukades i ett land som lever på bomullsodling.

– Timur ligger i en kista av svart marmor där borta, fort ätter de och pekar i en annan riktning, mot mausoleet Gur-Emir, en av stadens stora attraktioner.

Det var Timur Lenk som på 1300-talet gjorde Samarkand till en knutpunkt längs Sidenvägen, den gamla handelsväg som löper från Kina till Medelhavet. Hans Alfredson kallar för övrigt i ett lundaspex Samarkand för Asiens Eslöv.

Det var under denna epok som de fenomenala moskéerna och madrasorna (koranskolorna) byggdes. Kronan på verket var den enorma Bibi-Khanom-moskén, över 70 meter hög. Timurs hustru byggde den som en överraskning till Timur, när denne var ute och krigade. Men arkitekten blev förälskad i fru Timur och tillskansade sig en kyss. När Timur fick veta detta avrättade han arkitekten och införde det ödesdigra påbudet, att alla kvinnor skulle bära slöja för att männen icke skulle frestas.

Men nu! Trots att detta varit samma religiösa värld som Afghanistan – som ligger bara något tiotal mil söderut – bär få kvinnor huvudbonader över huvud taget. Och då är det bondekulturens hucklen, religiösa slöjor förekommer inte alls. Burkan är otänkbar.

När jag efter två dagar i bil på bred asfaltväg åker tillbaka till huvudstaden Tasjkent erinrar jag mig några ord jag tjuvläst i gästboken på en av Samarkands koranskolor. Turisten hade skrivit:

”Solen skiner mera i denna stad än i andra.”

Bra sammanfattning, tänker jag.

Snabbfakta

Staffan Heimersson