Vietnam - från krig till turistparadis

Allt fler turister hittar hit

Spåren av kriget finns överallt .

Men landets naturliga skönhet tog det inte död på - böljande risfält, vajande palmer och klart vatten i alla nyanser av grönt.

Nu hittar allt fler turister hit - och ingen åker oberörd härifrån.

Vi flyger in på låg höjd över Hanoi. Risfälten under oss bildar ett schackrutigt lapptäckte i gröna nyanser. På åkrarna går vattenbufflar, ledda av småpojkar i konformade bambuhattar. Skulle någon av bufflarna vara på väg mot grannens åkerlapp är de snabbt framme med sina träpiskor och tillrättavisar djuret.

En ensam flygraka breder ut sig i landskapet. En duns och vi är framme. Huvudstaden Hanoi visar sig snabbt vara en kontrasternas stad: stora monument över svunna tider, ett myllrande folkliv i de gamla, charmiga kvarteren runt Hoan Kiem-sjön, eller ett annorlunda och rikt kulturutbud i form av teater, cirkusföreställningar och den för Vietnam unika vattenmarionett-teatern.

Vilken del av staden man vill upptäcka först är givetvis upp till var och ens tycke och smak. En tur till sockertoppsbergen i Halong-bukten eller Parfympagoden för de som gillar att vandra är dock givna utflyktsmål och varmt att rekommendera.

Precis vid den 17:e breddgraden ligger Hué, den gamla kejsarstaden. Inte långt därifrån går det som tidigare var gränslinjen mellan Nord- och Sydvietnam. Trots att landet har varit enat i snart 30 år finns det fortfarande tydliga skillnader mellan landsändarna:

I norr är man ännu ovan vid västerlänningar och tittar storögt när de går förbi. På gatan hälsar barnen och det råder en inbjudande, vänlig atmosfär. I södern är man mer van vid "långnäsor". Barnen hälsar fortfarande, men i nio fall av tio med tillläggsfrasen "ge mig pengar".

I Hué finns inte mycket att titta på. Det mesta förstördes under Tet-offensiven 1968 då amerikanerna bombade denna kulturhistoriskt intressanta stad med sitt kejserliga palats sönder och samman. Cirka 10 000 människor fick sätta livet till i de blodiga striderna och i dag återstår endast några grushögar övervuxna med ogräs av den en gång så mäktiga purpurstaden.

Från Hué utgår emellertid turerna till den demilitariserade zonen (DMZ) - ett måste när man är i Vietnam och egentligen enda anledningen till att besöka Hué. På en dagstur besöker man bland annat Quang Tri och Khe Sanh-basen, platser som förknippas med de absolut brutalaste striderna under hela Vietnamkriget.

I dag är det väldigt lite som påminner om det helvete som soldater och civilbefolkning måste ha genomlidit när striderna var som intensivast: i Quang Tri finns endast en utbombad kyrka med ett sönderslaget krucifix bevarat. På platsen för Khe Sahn-basen odlar man i dag kaffe.

De guidade turerna till DMZ inkluderar ofta också en tur till Vinh Moc-tunnlarna och möjlighet att gå ned i det 2,8 kilometer långa tunnelsystemet. Det är en otroligt stark upplevelse - och absolut inget för personer med anlag för klaustrofobi. Vi rör oss 14 meter under jordytan med fukten drypande längst de smala tunnelväggarna och lyssnar till guidens berättelser i ljuset av en sakta döende ficklampa.

Två av Sydostasiens största badparadis finns i Hoi An och Nha Trang. Kilometervis av nästan öde sandstränder, smaragdgrönt vatten och kokospalmer som doppar sina långa blad i vattenbrynet.

Tyvärr börjar Nha Trang redan bli märkt av den allt stridare turisttillströmningen. Stränderna visar spår av nedsmutsning och mastodonthotellen kryper allt längre ut mot strandpromenaden.

Dalat i de centrala högländerna bjuder på en angenäm överraskning: med sitt svala klimat får man en känsla av att komma hem - vädret är merparten av året likt en sval, svensk sommardag.

Trots att det bor 130 000 människor i Dalat ligger det en charmig bystämning över hela staden. Centrum består av ett litet, triangelformat torg med några få butiker, en bio och stadens livsmedelsmarknad.

I Dalat finner man också Hang Nga Guesthouse vars arkitektur för tankarna till Alice i Underlandet, Smurfarna och Andy Warhol, allt i en salig blandning. Byborna är övertygade om att huset är besatt och vill inte gärna prata om CH - Crazy House - än mindre följa med dit.

Ägare och konstruktör till denna neoavantgardistiska skapelse är Dang Viet Nga, dotter till Vietnams andre president. Ngas ställning som presidentbarn gör henne "orörbar" för frustrerade lokala myndigheter och är antagligen enda anledningen till att huset får stå kvar.

Bland alla horribla bilder på "Museet för krigsförbrytelser" i Saigon får några det att vända sig i magen på oss. En amerikansk värnpliktig som skrattande poserar med resterna av en söndersprängd FNL-soldat, färgbilder på massakern vid Song My eller fotona på barn som fötts med missbildningar till följd av växtgifterna som sprutades över landet.

Att besöka Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden nu officiellt heter, är att trava omkring i vår nutidshistoria. Det före detta presidentpalatset - där FNL:s stridsvagnar brakade igenom de smidda järngrindarna på krigets sista dag den 30 april 1975 - och amerikanska ambassaden, med de klassiska evakueringsscenerna, ligger på gångavstånd från varandra.

Men Ho Chi Minh City har också mycket annat att erbjuda: en storstadspuls som du inte finner någon annan stans i Vietnam, ett rikt nöjesliv och shoppingmöjligheter som till och med får Bangkok att verka dyrt och osorterat.

Men landet är ömtåligt.

Vietnam har inte kunskapen att hantera en massiv turistinvasion och de problem som följer med allt fler utländska besökare: ordentlig sjukvård, en fungerande sophantering och ett ökat tryck på en redan undermålig infrastruktur.

En amerikan bosatt i Bangkok uttryckte sig träffande om vilka utmaningar som Vietnam står inför när massturismen nu fått ordentligt fotfäste i landet.

- Det som tog 25 år av ohejdad turism för att förstöra Thailand kommer bara att ta fem år för att ödelägga Vietnam. Det är ett alltför grymt öde för ett så vackert land.

Snabbfakta

Joen Garsén (resa@aftonbladet.se)