Resas krönikör: Från tonår till tant på Kos
Då: pass, pengar, p-piller och kokosolja.
Nu: öronproppar, foton på barnen och pocketboken ”Väninnan”.
Då: upptaktskvällar en månad innan avresedagen.
Nu: Blir förvirrad av frågan ”ska det bli kul?”. Kvällen innan avresan står man och hänger tvätt och hade nästan glömt hela resan.
I vanliga fall är det roligt att återvända till sitt favoritresmål. Men att åka tillbaka till sina tonårs charterort 20 år senare är en ålderschock. Allt har förändrats, allra mest jag själv.
Det börjar redan vid incheckningen. Vi ser ett gäng Partille-Johnnys med gummiband runt tubsockorna. Ett slags blonderade penntroll som uppenbarligen har klippt sig själva på fyllan. Jag inser att trenderna sprungit ifrån mig och blir förvirrad.
Första kvällen går vi till Kos hjärta. Bargatan. En Bermudatriangel med sin oslagbara kombination av varma nätter, billig sprit och första fyllan. Allt som Kos handlar om. En gång var bargatan paradiset på jorden. Nu bara skakar jag på huvudet: Skytteltrafiken går åt två håll, in lassas Paris Hiltons som kommer att bli av med dubbla oskulder
i natt (fyllan och den vanliga). Ut lastas de som har spytt i DJ-båset efter att ha frågat om Lady Gagas ”Pokerface” för 17:e gången och nu inte längre kan gå själva.
Förr lockade inkastarna med tre drinkar till priset av en. Nu frågar en av dem hjälpsamt om jag letar efter min dotter.
”Nej, efter mitt gamla favoritställe Bolaget”, svarar jag.
”Alltså, när var du här sist? 1989? Härligt, då föddes jag!” svarar han.
Till slut hör mig jag mig själv gå och muttra ”Får de vara ute så här sent?” ”Ska det där verkligen föreställa en kjol? Den är så kort att jag skulle kunna använda den som skärp.”
Nästa dag fortsätter förnedringen från folk som är hälften så gamla. Strandslemmen som säljer solglasögon ropar inte ”vackra svenska flicka” längre utan ”I like your socks!”.
Ja, jag har strumpor i sandalerna. Det är bekvämare så. Frågor på det?
Allt jag byggt upp mina minnen på är borta: vidsträckta hamnen (pytteliten), baren Bolaget (nedlagd) och intresset för mig (det enda killarna kollar på är mina sockor). Allt har antingen blivit mycket mindre eller försvunnit helt. Att åka hit 20 år senare är ett riktigt uppvaknande när man som jag tillhör en generation som försöker vara tonåringar så länge vi kan. Som flinar ironiskt när vi har bokat ett barnvänligt resmål med Bamseklubb.
Det är dags att inse att man inte är så cool längre. Men så ser jag en ung kille som har somnat med ena örat mot en pumpande högtalare som plåtas med mobilkameran av sina ”vänner”. Och tänker att det kanske är precis det man har blivit.