Gå in våren i Paris

Upplev boulevarderna och kaféerna - till fots

Det må låta klyschigt. Men Paris är boulevardernas, kaféernas och romantikens stad.

Och sällan visar stan upp sig på ett bättre sätt än när vårsolen skiner och flanörer och förälskade par flockas längs floden Seine.

Så gör som parisarna själva – upplev Paris till fots!

Klockan är strax före elva och utanför brunchstället Le Pain Quotidien är kön redan lång. Här serveras klassisk fransk brunch vid långbord i en rustikt, lantlig miljö. Stället är populärt bland parisarna, så vi siktar in oss på att få vänta en liten stund och njuter i stället av solen som stiger allt högre.

– Jag kommer rulla härifrån, hörs uppgivet från uteserveringen.

Där sitter fyra svenska tjejer, mätta men nöjda. Maria Rimling, 22, Ebba Winqvist, 21, Martyna Studniarska, 20, och Klara Jutéus, 19.

De är i Paris för att plugga och jobba – alla fyra på samma kafékedja.

– Ni måste prova den här, säger Ebba och håller upp en burk vit choklad-kräm.

Ser onekligen ut som en liten bit av himlen – och visar sig smaka helt gudomligt! Vi konstaterar med lättnad att fransmännen inte verkar ha hakat på sockerinkvisitionståget än.

Magen kurrar, men vi står tålmodigt kvar.

– Du kommer att få se, det är väl värt väntan, säger fotograf Katrin som varit här förut.

Och mycket riktigt. På ett bord på övervåningen blir vi serverade löskokt ägg, chokladcroissant, bröd med marmelad, ost, sallad, rökt lax, yoghurt, müsli, café au lait … tar det aldrig slut?

– Jag kan hoppa över yoghurten, jag kommer nog inte att orka den ändå, försöker jag säga säga till servitören när han dukat upp ett hav av mat på vår lilla ända av bordet.

– Äsch, ät det du vill. Allt ingår ändå i priset, säger han och viftar bort mig.

Okej, det är alltså för maten snarare än servicen som man kommer hit, tänker jag och hugger in på en bit baguette med hasselnötskräm.

Mätta och lyckliga går vi ner till Tuilerieparken. Solen värmer och det känns mer som mitten av juli än april. Bara de röda tulpanerna och de vackra, doftande fruktträden skvallrar om att det ännu är vår.

Parken är full med söndagsledigt folk. Längs med den gruslagda allén springer ett gäng killar i tjugoårsåldern omkring i shorts och bar överkropp och spelar fotboll. Chica Parismammor drar McLarenvagnar med designerklädda barn bort till en lekplats, turister står i kö till ett av glasstånden,

tätt omslingrade par sitter i varandras knä på en solstol vid en fontän.

– Där är fönstret som de låtsades hoppade ut igenom i Da Vincikoden, pekar Katrin när vi passerat Louvrens berömda glaspyramid.

I den välkända boken flydde huvudpersonerna Dr Robert Langdon och polisen Sophie Neveu undan sina förföljare genom att kasta ner en spårsändare på en lastbil som åkte över Pont du Carrousel.

Vi fortsätter längs Seinekajen och går över gångbron Pont des Artes. Mitt på står en gatumusikant och spelar melankoliska melodier på sin saxofon, en bit bort i soldiset skymtar Eiffeltornet.

Det är så mycket Paris det bara går.

Området runt Place Saint-Germain de Prés andas historia. Här ligger Paris kanske mest kända etablissemang – Café de Flore, Les Deux Magots och Brasserie Lipp. I denna ”gyllene triangel” tillbringade storheter som Ernest Hemingway, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Pablo Picasso dagarna med att dricka pastis och diskutera existensialism.

Även i dag sägs övergångsstället vid Café de Flores inglasade veranda vara Paris mest kändistäta ställe. Kläddesignern Sonia Rykiel har en stående bordsreservation, och regissören Francis Ford Coppola lär ha sagt att om han bodde i Paris skulle han äta frukost här varje dag. Hans dotter Sophia är redan en stammis, liksom Johnny Depp.

Vi står och spanar en stund, men konstaterar en smula besviket att det mest verkar vara turister här idag.

På andra sidan Seine, vid Pont Neuf, står bouquinisterna på rad. Med sina enkla boklådor är de ett klassiskt inslag i den parisiska stadsbilden, en påminnelse om tiden då staden var ett centrum för intellektuella fritänkare.

Numera är de flesta boklådor kamouflerade souvenirstånd.

–?Det är så hemskt med alla oäkta bouquinister. Här längs kajen är vi bara en 15–20 stycken som är äkta, suckar Tamaris.

Hon ser ut som en riktig parisisk bohem, iklädd lång volangkjol, singoallablus och med det långa håret uppsatt i en slarvig knut. Allt lite lagom skrynkligt.

Tamaris arbetar vid ett av de mer ambitiösa stånden. Tillsammans med sin kollega har de flera lådor, alla med olika innehåll.

– Man kan se vilka som är seriösa bokhandlare på innehållet. Ofta är de specialiserade på olika ämnen, berättar hon.

Själva har de en låda med barnböcker, en med fransk historia och en med filosofi och psykologi.

Det kostar ingenting att ha en boklåda men väntetiden på en bra placering, som här vid Pont Neuf, är 15 år.

Det känns lite märkligt att i sakta mak promenera på en flerfilig motorväg, men i dag är det söndag och biltrafiken längs med Seinekajen är förbjuden. Vi strosar förbi förälskade par som ohämmat kysser varandra trots folklivet runt omkring, cyklister, vingliga inlinesåkare, barnfamiljer, picknickande kompisgäng, en lidande konstnär, coola killar med gitarr och sökande blickar.

Det luktar varm asfalt och hettan är än mer intensiv här. Luften fylls av små vita pollentussar från träden längs med floden, det ser väldigt roligt ut när de landar på alla blanka, väloljade kroppar som ligger utsträckta utefter vattnet.

Mot en mur halvligger Charlotte, Sabrina, Janis och Marlen och solar. De är från Tyskland och är i stan för att plugga och jobba. Janis har en liten radio på magen som spelar popmusik. Tjejerna njuter verkligen och jag slår mig ner bredvid dem för att vila fötterna.

–?Det här är ett jättebra ställe att komma till och bara sitta och slappa, säger tjejerna som berättar att de bor tillsammans hos katolska nunnor.

–?Inga pojkar får komma upp ovanför första våningen, säger de och fnissar.

Ett stenkast från Notre Dame pågår blomstermarknaden som vanligt. Syrénträd, jasmin, blåregn, rosor och pioner – det doftar sommar.

–?Underbart, vilken fantastisk färg! säger en kvinna och lutar sig ner för att dofta på en vacker violett ros.

Lite längre bort ligger husdjursmarknaden. Guldfiskar flämtar i värmen i små, små akvarier och undulater och andra färgglada småfåglar sitter på rad i minimala burar. Plötsligt känns det som vi hamnat på en marknad i Sydostasien.

Borta vid Notre Dame flockas turisterna i massor, och vi skyndar i stället bort mot bron över till Ile Saint Louis.

Här hittar man Paris mest exklusiva adresser, fastighetspriserna är astronomiska men med utsikten över vattnet och chansen att se i stort sett hela Paris från sitt fönster blir det förståeligt. Men att promenera är gratis.

Vi sätter oss på La Brasserie Ile Saint-Louis. Stället är välkänt för sitt hembrygda öl, men solen gassar och vi har en bit kvar att gå, så det får bli kaffe och en Perrier i stället.

Runt hörnet ligger Friarudden. Hit kommer traditionella parisare för att just – fria. Andra kommer för Paris godaste glass, och just i dag ringlar köerna långa till glassbutikerna på ön. Det mest kända stället, Berthillion, är stängt, men folk är inte så nogräknade i värmen.

– Min favorit är choklad, jordgubb och vanilj säger unge Maximillian lyckligt med ansiktet fullt av glass.

Slick, slick, glassen smälter snabbt och pappa Pascale får rycka ut och torka.

Mitt emot Berthillon, på Rue Saint Louis, ligger restaurangen Le Tastevin.

– Det här är Herman Lindqvists favoritrestaurang, säger Katrin och berättar att författaren har en lägenhet ett stenkast härifrån.

I Marais är det fullt med folk. Området är ett populärt ställe för söndagspromenader. I de gamla judiska kvarteren har nämligen de flesta affärer öppet trots att det är söndag, till skillnad från övriga Paris.

På den lilla gågatan Rue des Rosiers står ortodoxa judar med sina långa skägg och de klassiska korkskruvspolisongerna. Om du behöver hjälp med att sända en bön fäster de sina små bönelådor med långa läderremmar runt armen eller på huvudet.

Längs gatan ligger falafelstånden på rad, liksom flera små delis med koshermat. Det doftar förföriskt av nybakat pitabröd, friterad lök och grillad aubergine.

– Kom hit, madame! Titta, vi har världens godaste falafel här, säger föreståndaren för King Falafel Palace och visar upp en tallrik som onekligen ser helt makalöst god ut.

Vi tittar på klockan.

Tja, varför inte?

Efter en lång dags strosande vill mina värkande fötter ingenting hellre än att slå sig ner just precis här.

Och vad kan vara en bättre avslutning på en varm och solig vårdag i Paris än världens godaste falafel i skymningen på Rue des Rosiers?

– Okej, monsieur, vi tar två!

Läs också:

Cecilia Lundblad