Våra misslyckade matrevolutioner
Du förförs av kryddorna i Vietnam, handgjord pasta i Italien och charkuterier som smälter i munnen i Spanien. Du lovar dig själv att ta med dig matkulturen och bli en internationell kock hemma i köket som från och med nu lagar nya och spännande recept till familjen. Likt förbaskat åker du hem och steker falukorv. Varför är det så svårt att behålla ambitionerna?
Fenomenet drabbar mig efter varenda resa som jag har gjort, Vitryssland undantaget. Deras ”sallader” (två förskrämda tomatskivor som hukar under 5 dl majonnäs) är inget jag saknar.
Annars brukar det gå till så här:
Redan innan man har packat upp väskan på resmålet börjar matromansen. Nya dofter retar näsan och blickarna vänds efter läckra matvaror som visas upp i den lokala saluhallen/affären/restaurangen. Wow! Vilken rikedom! Vilken kontrast till Konsum!
På kvällen når man klimax på en liten restaurang då kockens special bärs in: Tapas som får den svenska varianten att skämmas, riktig, krämig risotto och fisk som är så färsk att den nästan sprattlar i munnen.
Vid det här laget är du förförd och beslutet tas: Hädanefter är det slut på snabbmakaroner och djupfrysta köttbullar, på hushållsost och hårda, gula tomater som bara smakar vatten. Hemresan ska bli starten på en matrevolution, på en mer smakrik och internationell vardag. Du köper en kokbok, ”Smaka på Marocko”, och några basvaror för att komma igång.
Sedan faller alltihop. Ett år senare hittar du den där kokboken i en storstädning och skänker den till Myrorna. Oläst.
Har du tur, håller matprojektet en vecka. Oftast faller det direkt för det krävs mer än ambitioner för att klara av det, det krävs ett sammanhang. Själv tyckte jag till exempel att kombinationen saltgurka och smetana (en slags crème fraiche) var en delikatess på plats i St. Petersburg och lade dyrbara flygplanskilon på att köpa med mig stora glasburkar med inlagda grönsaker. Hemma såg det bara sorgligt ut på tallriken. Att äta gurka med sur grädde kräver en fond av lökkupoler.
Det blir också för arbetskrävande att en stressig måndagskväll laborera med okända, kinesiska kryddpastor, tre sorters groddar och flaskor med besynnerligt innehåll när man inte är van vid det. Om man ens lyckas få tag på dessa ingredienser hemma i Örebro. Dessutom är det svårt att få med sig omgivningen på tåget som inte alls ser samma charm som du i en efterrätt gjord på ris och morot (eftersom den påminner dig om semestern i Indien), utan vill ha vanlig vaniljglass.
Men det finns inga skäl att deppa ihop över alla matmisslyckanden. Kanske är det listigt uttänkt för att vi ska behålla fascinationen över att upptäcka nya smaker utomlands och inte tröttna på dem genom att köra slut på recepten hemma. Dessutom: När du står där och suckar över en stekpanna fylld med falukorv nästa gång, kan du trösta dig med tanken på att någon utländsk turist som varit i Sverige, just nu springer benen av sig hemma i Paris/Budapest/Kapstaden, för att få tag på denna svenska delikatess.