Här är Brasiliens okända kust

PIPA

Bara ett par timmars färd från chartertorten Natal hittar du brassarnas egna smultronställen.

Här finns öde stränder, skummande vågor – och två orter med helt olika karaktär.

Pipa

 Elva mil söder om Natal ligger byn Pipa med sina paradisstränder och charmigt levande nattliv. Här semestrar fotbollsstjärnor som Romario och Ronaldo, liksom kända artister, skådespelare och modeller.

Det är tidig morgon men stranden är redan full av liv. Ett gäng killar sitter under en palm, grillar kyckling och dricker sockerrörsbrännvin.

Brasilianarna praktiskt taget lever på stranden. De umgås, äter, festar och till och med älskar bland sanddynerna. Från de många barragas (kiosker) som säljer frukt, läsk och öl ljuder medryckande latinska tongångar.

Efter ett svalkande dopp vadar jag över till den närliggande ”Kärleksstranden”, eller Praia do Amor som den kallas på portugisiska. Men högvattnet stiger fort och snart går det inte att ta sig tillbaka samma väg. Som tur är får jag hjälp att hitta hem längs den längre landsvägen.

Andra dagen bestämmer jag mig för att upptäcka omgivningen från hästryggen. Det är inga problem att hyra en häst men någon hjälm finns inte. Guiden André lovar att det ska gå bra ändå.

Tillsammans galopperar vi längs öde stränder. Efter ett par timmar är vi framme vid Praia do Madeiro. Här stannar vi, dricker kokosmjölk och tittar på delfiner.

På en av Pipas alla små restauranger äter jag vitlöksfrästa havsräkor, lime och välkyld Brahma-öl. Jag är öm i baken och har skavsår mellan benen – men jag är lycklig. Precis som alla andra verkar vara här i Pipa. Tillsammans dricker vi caipirinhas och dansar tills solen går upp.

Då är det dags att bege sig till stranden igen.

Galhinos

 B yn är belägen på en halvö men på grund av tidvattnet färdas man den sista biten med båt.

Två unga pojkar möter på stranden och för en real (cirka fem kronor) kör de mig vart jag vill i sin taxi. Men det är ingen taxi i vanlig bemärkelse, utan en vagn dragen av en åsna. Här finns inga bilar och nästan inga turister.

De flesta i Galinhos livnär sig på fiske. Familjerna är stora, ofta bestående av tio–tolv barn, ett par hundar (nästan alltid döpta efter fiskar) och minst en åsna.

Jag tar in på en av byns tre familjepensionat, pousador. Standarden är enkel men det är ett charmigt ställe beläget på stranden, bara några meter från havet.

Klockan är snart fem. Men solen lyser fortfarande stark och het en bra bit ovanför horisonten och inbjuder till ett svalkande dopp. Några pojkar tittar nyfiket på mig och fnissar. Deras svarta kalufser blänker i eftermiddagssolen när de glatt sprattlar omkring i Atlantens vågor, som väller in, tunga och skummande höga.

När solen är på väg ner och allt skimrar i rött serveras middagen på verandan. Friterad dorado med ris och rostad riven maniok. Efter middagen tar jag en kvällspromenad i byn.

På stranden spelas det fotboll och på det lilla torget har ett hundratal människor samlats. En man med nyckel anländer och låser upp ett skåp där byns enda tv-apparat är placerad. Det ska tittas på såpopera och åskådarna slår sig ner i sanden. Några av de äldre som har slutit upp har specialplatser i form av träbänkar på första parkett.

Jag slår mig ner bland barnen och tittar. Efter en halvtimma tröttnar jag på portugisiska repliker och återvänder till min pousada för att sova. Det blir en tidig morgon nästa dag för att se soluppgången från en båt ute i mangroveträsket.

Fakta/Brasilien

Resematchen/Pipa vs Galinhos

5 skäl att åka till Galinhos

5 skäl att åka till Pipa

Linda Isacsson