Rivierans två sidor: party och stillhet

Förläng sommaren i Antibes och Juan-les-Pins

Franska rivieran är rätt plats att förlänga sommaren på - september ligger dagstemperaturen kring 25 grader.

Resas Nina Jakobson återvände till sin ungdoms språkresestäder, Antibes och Juan-les-Pins. Och 14 år senare är det mesta sig likt. Den förra är stillsam med en gammal stadskärna. Den senare är hetsigare, med intensivt nattliv och trånga stränder.

Sorlet studsar under det välvda taket på Marché Provençal i Antibes gamla stad. Det luktar starkt av lök, fisk, basilika och getost. Inga väggar stänger in dofterna, men taket skyddar om det mot all förmodan skulle börja regna.

Kunderna klämmer prövande på frukterna som vägs av ivriga försäljare. Vi får provsmaka kakor och salami och blir glatt hälsade med ett "bonjour mademoiselle, monsieur". En lördagsmorgon är hela stan här och köper frukt och grönt, ägg och ost, kött och charkuterier, kryddor, fisk och blommor.

"Bra för barn"

I ringmuren som löper längs hamnen och upp genom staden är det svårt att hitta öppningen som leder till Antibes ena strand. Den är stenigare och mindre packad än den stora sandstranden i Juan-les-Pins.

Här ligger Lisa och Ged Corbett från London och solar. Sonen Alex, 2, leker med hink och spade.

- Det är tionde gången vi är här. Antibes är en trevlig stad med mycket restauranger och så är det bra för barn, säger Lisa.

Susanne Hjelm från Lysekil har också varit i Antibes tio gånger. Och av samma skäl.

- Antibes är det bästa på hela Rivieran. Det är så mysigt här och det finns många bra restauranger.

Hon sitter med sambon Tony Carlsson och dottern Ellen, 1, och äter vitlöksdoftande musslor ur stora skålar under marknadstaket. På kvällen plockas grönsaksstånden ner och restaurangborden ställs fram.

Party i Juan-les-Pins

Efter middagen är det dags för uteliv, men då är inte Antibes rätt ställe. Kanske är det förklaringen till att jag inte har några särskilda minnen härifrån, 14 år efter att jag var här på språkresa.

Men i grannorten Juan-les-Pins är det mesta sig likt. Stranden är lika full med folk, ungdomarna lika många, ställena nästan desamma.

Vi börjar kvällen på Le Crystal, precis som vi gjorde då. På den enorma uteserveringen står korgstolarna i plast, kyparna verkar ha bytts ut, men drinklistan är lika lång och det är svårt att hitta ett ledigt bord.

Det är inte lika roligt nu. Kanske beror det på att vi är äldre, eller kanske på att vi är här för att jobba.

Zapata är ett ställe jag inte känner igen. Här inne är det varmt, varmt. Tequila- och romdrinkar slängs över bardisken och det är fullt med folk.

- Vi stänger vid tre-fyra eller när vi vill, skriker bartendern genom ljudmattan.

Salsa och merengue

Överallt dansar folk till salsa, merengue och macarena. Marine har åkt hit från Nice.

- Det är bättre att gå ut i Juan-les-Pins än i Nice. Det är mindre, men har fler barer koncentrerat, säger hon.

Runt oss dansar hennes vänner så att svetten rinner. De skrattar och det är sådant drag att hjärtat börjar banka i takt med musiken.

- På sommaren går vi alltid ut här. Det känns som att man är på semester med alla trevliga människor, uteserveringar och den kosmopolitiska stämningen, säger Marine.

Whisky a Gogo håller än

Det fanns två diskotek i stan på den tiden, och de finns kvar än i dag. Vi gick alltid på Whisky a Gogo. Det var hippare än Voom Voom, tyckte vi.

– Whisky a Gogo är bättre än Voom Voom, säger också Marine. Och publiken är äldre.

De öppnar inte förrän halv ett och som jag kommer ihåg det var det alltid tomt så dags. Nu är klockan ett och stället är faktiskt ganska fullt. Det är mycket mindre än jag minns och musiken har gått från house till hiphop, men folk dansar lika mycket och det är lika varmt.

Inne på Voom Voom är det stelare, större, segare. Vakterna är tuffare och har headsets.

Vi ångrar oss genast.

Det är tydligen inte bara nostalgin som gör att Whisky a Gogo är roligare.

Nina Jakobson