Guinea - vi dansar till Afrikas rytm

Upplev värme, glädje och gemenskap

Att anmäla mig till kursen i afrikansk dans är det bästa jag gjort i mitt liv.

Efter arbetsdagens slut träder jag in i en helt annan värld, full av värme, gemenskap och glädje.

Dessutom gav det mig chansen att resa till dansens hemland, Guinea i västra Afrika.

Jag landar i huvudstaden Conakry på nyårsaftons kväll tillsammans med några svenska vänner, och vi hinner precis ut till stadsdelen Matam för att delta i nyårsfirandet.

I Matam bor och repeteterar de flesta av landets allra bästa artister. Här, i detta pulserande hjärta av trummor och dans, ska vi tillbringa de närmaste tre månaderna och lära oss mer om afrikansk dans av de riktiga experterna.

Det är bäst att dansa på förmiddagen, innan ­hettan kommer och tar alla krafter. Vid ingången till danslokalen trängs nyfikna barn och vuxna som vill titta på när ”vitingarna” försöker röra sig i takt med musiken som spelas på djembe- och doundoun

-trummorna.

Efter morgonens energikick kan det vara gott att äta något. Mitt på dagen är det svårt att hitta lagad mat. Smörgåsar med olika pålägg finns dock alltid att få tag på för några få kronor.

Men lukta aldrig på maten, det anses fruktansvärt oartigt. Och kom ihåg att äta (och hälsa) med höger hand, den vänstra används vid toalettbesök.

En tur till Madina, den stora marknaden, är att rekommendera. Här finns allt, inte minst smycken och färgrika tyger. Det är heller inte svårt att hitta en sömmers­ka som syr upp kjolar, blusar, byxor och klänningar för 50–100 kronor.

Men vi orkar inte stanna alltför länge på marknaden, för det är kolossalt intensivt. Vita utlänningar är ovanliga här, så vi är väldigt intressanta för lokalbefolkningen, vilket till slut blir en aning enerverande??

Priserna i Guinea är för oss svenskar mycket låga. Att åka taxi till Madina kostar mindre än en läsk. Läsk är billigare än vatten. Och en flaska vatten kostar fem kronor.

I Matam är det lätt att hamna mitt i gatufester, som kallas doundounbah.

Musikerna spelar då rytmen doundounbah, och människor dansar i högt tempo medan åskådare samlas i en stor ring runt omkring. Som utlänning till-

delas man direkt en plats längst fram, och helt plötsligt sitter man som hedersgäst mitt i en doundounbah.

Naturligtvis försöker alla dra in en

i ringen, och som svensk är det svårt att inte få prestationsångest: ”Ska jag in och göra bort mig inför alla dessa dansare??”

Men när man väl vågar sig in räcker det egentligen med att skaka på rumpan för att få höra folkets uppskattande jubel.

Efter en månad i det intensiva Matam är det skönt att tillbringa ett par veckor på stranden Bel Air, norr om Conakry. Här bor vi i små hyddor och sover under myggnät. Varje morgon är det dans i minst tre timmar i skuggan under de vajande palmerna, nära de brusande havsvågorna. Men dagarna fylls också av sol och bad, sång- och trumlektioner.

På kvällarna tänder vi en brasa i sanden och njuter av en obeskrivlig känsla av frihet och av att leva i harmoni med sig själv.

Livet i Sverige, med vardagsstress och måsten, känns väldigt långt borta

?

Snabbfakta

Fakta/Danskurs

Carin Evander (resa@aftonbladet.se)