Hemma hos Gran Canarias grottfolk

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-05

1 000 meter ovanför turisterna - Isabel har bott i berget i 40 år

Låt inte de slingriga, gropiga vägarna upp i Gran Canarias berg hindra dig. Åk vidare.

Åk hela vägen hem till farmor Isabel Casorla Martels grotta.

Från vägen är det svårt att tro att där uppe bakom vildvuxna pelargoner bor en handfull gamla människor, en stor tjur och elva hönor.

I en grotta vid bergets fot har någon hängt upp långa rader med lufttorkade skinkor i taket. Den mustiga doften blandar sig med fukten i grottan och dunster från öltunnan.

I dunklet bakom bardisken i ek står en kvinna i vitt förkläde och skedar upp oliver ur en djup glasburk. Hon pekar uppåt kullerstensvägen och säger att i grotta nummer 17, ungefär 1 000 meter över havet, kan man få titta in.

Luften står stilla i Barranco de Guayadeque. Det är värmebölja på Gran Canaria och fast det är mitt i vintern visar termometern över trettio grader. I stenrösen rasslar små ödlor. Någonstans skrockar hönor.

Ljudet kommer inifrån en liten fördjupning i berget. Bakom ett hönsnät vaggar de runt och krafsar i jorden. Det är Isabel Casorla Martels värphöns.

Hon bor i nummer 17. Det är lite lågt i tak, men annars ser det ut som ett vanligt enkelt hem.

- Jag har bott här i fyrtio år, säger Isabel Casorla Martel och nickar tankfullt.

I dag passar hon sitt barnbarn, Nadia, två år. De är båda vana vid nyfikna blickar och backar artigt när någon vill kliva över deras tröskel.

- Ja, ja. Kom in, säger hon med ett skrynkligt leende.

En gammal farbror i blåkläder går långsamt nedför den branta stigen med en hink vatten. En stor tjur följer blåkläderna med blicken från en av grottorna och ser ut att undra om det är han som ska få vattnet.

Grannskapet präglas av lugn och ro. Ingen trängsel och ännu inga hotellkomplex. Kaktusarna har fått växa i fred. De är väldigt höga.

Fakta/Grottbostäder

5 bilutflykter på Gran Canaria

Johanna Kendel

Följ ämnen i artikeln