Marknaden mitt i djungeln

I Wang Prajan säljs Calvin Klein, lokal keramik och bensin i plastpåsar

Wang Prajan i nationalparken Thale Bhan. Under sex av veckans sju dagar ser det ut ungefär så här: en handfull hus och så två byggnader prydda av en thailändsk respektive malaysisk flagga. Gränsövergången längs väg 4 184 ligger tyst och öde. Egentligen kan man undra varför den finns där över huvud taget, för det verkar inte vara många som utnyttjar den, förutom ekorrar och apor då. Djungeln tränger på från fyra olika väderstreck. Frodigheten är elektrisk, snudd på aggressiv. Från djungelklädda spiror och kalklippor hänger grönskan som en spretig lejonman. Nere i en liten dal ligger husen.

Jag ser den thailändska tullaren som sitter och sover med en tidning över ansiktet. Jag ser en tom songthaew med röd kaross och rostiga säten. Och så trädkronorna. De vilar uppe i rymden. Rökgrå bladapor kikar fram från lövverket. Gibbonapor sjunger. Och malkoer och sporrgökar pumpar fram mystiska toner och harmonier.

Det här är Thailands största sundaregnskog. Mitt i den ligger gränsövergången som en liten obetydlig parentes i grönskan.

Jag fortsätter mot Malaysia, en kilometer, två kilometer och så runt en kurva. Den första bussen. Tom och slarvigt parkerad i vägkanten.

Runt nästa kurva början till en lösning. På båda sidor om vägen står täta rader av parkerade bilar och mopeder. Och så kommer de första stånden.

Djungelmarknaden, hastigt uppriggad i mörker, drar iväg mot en uppförsbacke. Någon kilometer senare har den letat sig in i Malaysia. Jag går, trängs och sugs slutligen upp av folkmassan; malaysiska kvinnor i sjalett eller heltäckande chadra, thailändska män och småbarn med läsk i plastpåse, is och sugrör. Registreringsskyltar och bussdekaler skvallrar om deras ursprung: Yala, Hat Yai, Trang, Satun, Khon Kaen, Rayong, södra Thailand och Malaysia.

Det måste vara ett antal tusen personer... mitt ute i djungeln. Aporna skriker. Två spelflygande hökörnar far fram över mitt huvud, en malaysisk kvinna prutar på en batteridriven leksaks-kpist. Sortimentet går från det ätbara till det användbara och slutar någonstans i närheten av det absurda.

Framför kvinnliga försäljare med kinder vita av "prickley heat" - ett eucalyptusdoftande pulver som anses svalkande - ligger varor omsorgsfullt uppradade: lamyai, en sträv frukt med smak mitt-emellan gråpäron och persimon. Calvin Klein, valda delar ur kollektionen à 30 kronor stycket. Keramik från Satun. Klockor, kläder, torkad fisk och caramel; små kulörta pyramider av nordthailändsk ris- och cocostofé. Röran, färgerna och dofterna överväldigar. Alla är på jakt efter något. Folk från Thailand korsar gränsen och kommer tillbaka med mjöl, socker och bensin i plastkassar. Ja, faktiskt bensin i genomskinliga plastkassar.

- Åtta baht billigare litern, förklarar en taxichaufför från Satun och kånkar vidare på den svarta och distinkt doftande sörjan.

Malaysierna tar steget över till Thailand med betydligt tjockare plånböcker. Allt blir möjligt genom en fördelaktig växelkurs. Kläder, leksaker, mat och Rolex-kopior. Det prutas, växlas och slås in på miniräknare. Malaysiska ringit blir till thailändska baht.

Framåt seneftermiddagen försvinner marknaden snabbt som ett kadaver på savannen. Ser en kvarglömd kartong och några skivor wellpapp. Gräset i väggrenen är nertrampat. Annars? Tullaren sover. Uppe i trädkronorna sitter bladapor.

Allt är som vanligt i Wang Prajan, i Thale Bhan. Åtminstone en vecka framåt.

Fakta/Thale Ban

Mikael Persson