Här betar levande grottmålningar

Staffan Heimerson

Jag kom från Dordogne i Sydvästfrankrike, där längs floden Vézère vår mänskliga förhistoria finns bevarad i områdets grottor. På grottväggar hade jag betraktat konstnärliga mästerverk, utförda för 30 000 år sedan. Fascinerad hade jag stått framför bilder på hästar, inristade i kalkstensväggen och färglagda.

Hästarna var hästar – men mera massiva och med kortare mule än en kuse på Solvalla. Jag hörde en turist notera: ”De ser ut som en zebra fast utan ränder.”

Nu hade jag bilat över Centralmassivet och genom Cantal (med osten) och var i Cevennerna på väg ner till Languedoc och Medelhavet.

Där uppe – på 950 meters höjd, där vinden ven och kölden bet – var landskapet märkligt. Det var som en stepp i bortersta Asien. Och där – tvärnit! – fanns synen: en hjord betande hästar, som tagna från grottornas målningar.

Det var inte en synvilla. Det var verkligen samma hästar. Det är resultatet av en rörande idealism och vetenskap samt en envishet gränsande till mani.

Schweiziskan Claudia Feh hade i årtionden varit intresserad av vildhästar. Den första impulsen fick hon när hon som barn besökt den mest berömda grottan av alla, Lascaux (numera stängd för att skydda målningarna).

När på 1970-talet urhästen på jorden, Equus ferus przewalski, inte längre fanns i vilt tillstånd ens på Mongoliets stepper utan bara i ett litet antal i fångenskap i några djurparker (bland annat i Noaks ark i Bohuslän), räddade hon dem från undergång.

Feh, nu en grånad kvinna med väderbiten hy, har sedan 1993 köpt in hästar från djurparker. Det fanns runt om i världen 1 300 exemplar i fångenskap.

På vidderna utanför byn Le Villaret släppte hon ut dem i fritt tillstånd. Det första fölet föddes året därpå. Sålunda byggde hon, finansierad av stipendier från Rolex, upp en ny stam.

Det är den vi kan betrakta, när vi från staden Hures-la-Parade på vindlande småvägar letat oss upp på högplatån.

Du ser l e v a n d e grottmålningar!

Hästarna betar stillsamt i flock men spetsar öronen och skumpar iväg när vi försöker närma oss för att fotografera dem. Vildhästar!

Deras främsta kännemärke är att deras man står uppåt och

att de inte, som andra hästar, har pannlugg som faller ner framför ögonen. Över deras ryggar löper en mörkbrun rand.

Arten säkrades tack vare att hingstarna själva kunde välja vilket sto de ville para sig med. Flocken består av flera familjer, dominerad av en hingst, och antalet djur tangerar hundra.

Forskarna hade oroat sig för att 13 generationers avel i fångenskap skulle ha gjort hästen oförmögen att överleva i det vilda.

”Oron visade sig ogrundad”, konstaterade Feh – och beviset fanns, när jag bilade upp till den hydda varifrån arbetet med vildhästarna sköts. Stängt. En lapp på dörren sa: ”Förlåt. Men vi är i Mongoliet och har med oss 12 hästar som ska få leva vilt där. Tillbaka den...”

Feh har upprepat sina leveranser med flyg till urhästens moderland flera gånger. Där heter den takh – ordet för vildhäst.

Och efter 30 år har zoologer nu nedgraderat Przewalskihästen:

Från utrotad till bara utrotningshotad.