Oh la la! Här sjunger alla på franska

Varje söndag är det allsångsdags i Paris

Tänk att få vakna till så här varje söndag: med en sång på läpparna och uppbjuden till dans av galanta damer.

Tyvärr, det händer bara i Paris.

Dragspelaren Christian Bassoul, 54, har förvandlat Rue Mouffetard till en musikalisk happening i klass med Allsång på Skansen.

Christian Bassoul är en virtuos på musette-dragspel. Det finns inte en chanson - fransk visa - som han inte kan tonerna till.

- Jag förstod inte riktigt vad jag drog igång. För 15 år sedan började jag komma hit till Latinkvarteren regelbundet på söndagarna. Jag var en av många gatumusikanter, säger Christian.

Sjunger Piaf

Bland storhandlande parisare på söndagsmarknaden på rue Mouffetard stannade folk upp, lyssnade, log och nynnade igenkännande åt Edith Piafs, Charles Trenets och Yves Montands gamla slagdängor.

Christian Bassoul hade hittat sin plats.

Varje söndag sedan dess, oavsett väder, har han dykt upp vid den lilla vackra kyrkan, Église Saint-Médard, där den 600 meter långa Rue Mouffetard tar slut.

Varje söndag, cirka 11.30 när de sista gatuhandlarna och delikatessaffärerna stänger marknaden, står redan en förväntansfull skara människor med allsångsblad i nävarna.

- Jag upptäckte för länge sedan att folk vill sjunga. Men ofta kan de bara en eller ett par verser. Så jag har kopierat hundratals sånger och några av mina vänner och "stamgäster" hjälper till att dela ut texterna, säger Christian Bassoul.

Jag kommer när han just packar upp sitt dragspel och kopplar några mikrofoner till en ljudanläggning. Här och nu känns Rue Mouffetard som den knivskarpa klichébilden av Paris: eleganta par blandas med bohemer och reserverade turister. Mat och vin exponeras förföriskt bland delikatessaffärer, bagerier, blommor och skaldjur.

Återvänder till platsen framför kyrkan Saint-Médard när tonerna av Georges Brassens "Une jolie fleur" ljuder från Christian Bassouls dragspel.

En man i slokhatt, överrock och halsduken artistiskt slängd över axeln valsar runt med en tonårsflicka. Två väninnor skrattar förtjust och börjar sjunga till sina danssteg. En grupp japanska turister skrattar hejdlöst, applåderar och videofilmar om vartannat. Vi är flera hundra människor som ler saligt, kastar blickar på den skicklige anföraren samtidigt som vi försöker hålla koll på texthäftet och närmaste trottoargrannar.

Efter "La Vie en Rose" och "La Mer" föreslår Viviane Hatry en vals på kullerstensunderlaget.

Skyller på knä

Jag lyckas ta mig ur eldprovet. Skyller på ett krånglande knä. Viviane Hatry tycks vara van vid ortopediska bortförklaringar, men är ändå på sitt soligaste sång- och danshumör.

Hon bor i grannskapet, är stammis här sedan många år ""och i min ungdom sjöng jag på alla de berömda kabaréerna i Paris"" Hon greppar mikrofonen och sjunger. Folkhavet blir till en allsångskör. Visor av Jacques Brel står högt på önskelistan - och så blir det rock"n"roll när vi får höra en hit av Eddy Mitchell.

I den här stunden, på den här platsen, står vi alla med leenden och sång på läpparna. Och med en krossad myt om den franska arrogansen.

Sture Olsson