Gammalt möter nytt i Mittens rike

Kina - ett land i förändring

Tibetkris, brott mot mänskliga rättigheter och en OS-fackla som följs av protester världen runt.

Men Kina är också ett fascinerande land – mitt i en ekonomisk explosion som världen aldrig tidigare upplevt.

Vi tar pulsen på ett Peking i förändring.

Ju längre du varit i Kina – desto mindre förstår du.

Orden är Anders Lennartssons, reseledare och sedan många år bosatt i terracottaarméns hemstad Xian.

– Jag träffade en gång en svensk författare på besök i Kina. Efter tre veckor i landet hade han bestämt sig för att skriva en bok. Han frågade mig varför jag aldrig skrivit någon bok om Kina, jag som bott här så länge. Ja, just därför, svarade jag.

Anders Lennartsson fyrar av ett sarkastiskt leende. Och visst har han rätt. Precis när man tycker sig förstå ett beteende, ett sammanhang eller en händelse gör landet ett tvärt lappkast och raserar alla ens omsorgsfullt uttänkta slutsatser.

Att Kina just nu förändras i en rasande fart gör ju inte direkt saken lättare.

Anders har bott i Kina i 20 år och har upplevt mycket av den enorma förändring som skett i landet. Massakern på Himmelska fridens torg, Hongkongs tillbakagång till kinesiskt styre, utvecklingen av ekonomin och den förändring som utnämnandet av Peking som värd för OS 2008 har inneburit.

Han har följt Kinas förvandling från ett slutet kommunistiskt land till ett öppnare samhälle med stora kapitalistiska ambitioner.

– Förr kunde regimen tysta ner saker på ett annat sätt. Nu har alla mobiltelefoner och nyheter sprids jättefort. Om polisen går till attack mot demonstranter någonstans finns det bilder på nätet på en gång, säger Anders.

Vi träffar Anders tillsammans med en svensk turistgrupp på Bianyifang, en restaurang som serverar den traditionella Pekingankan.

För mitt i all den snabba förändring och byggkaos som är Peking i dag, så håller man trots allt fortfarande på vissa traditioner – som den grillade ankan.

Gruppen är väldigt nöjd med sin Kinavistelse, som nu är inne på sista kvällen.

– Det roligaste var när vi besökte en pagoda här i Peking och ett par munkar i orange dräkter gick förbi. Under skynket kunde man skymta deras strumpor. Det var Playboy-kaniner på, säger Rickard Eitrem, läkare från Karlskrona som rest Kina runt tillsammans med sin fru Eva-Lott.

Gammalt blandas med nytt, urgamla kinesiska traditioner mixas med moderna västerländska influenser.

Bilden av munkarna sammanfattar på ett träffande sätt bilden av Peking av i dag. Ett kontrasternas Peking.

Nästa morgon står vi på ett dimmigt Himmelska fridens torg.

Vi huttrar till och drar jackorna tätare om oss, men kylan hindrar inte de uppsluppna kinesiska turistgrupperna i likadana röda kepsar som myllrar omkring och turas om att ta kort eller vant posera framför kameran.

Vid torgets ena kortsida sitter porträttet av Mao och markerar ingången till Förbjudna staden. Återigen – det gamla och det nya sida vid sida.

Längs ena långsidan ringlar sig en grön buskversion av den kinesiska muren. Framför den väller ett hav av blommor ner och avslutas med en stor grön buskskulptur föreställande logotypen för OS i Peking. Längs med muren finns skulpturer av de nya, för spelen specifikt framställda, piktograferna. Det är nytolkningar av uråldriga kinesiska skrifttecken som representerar 35 olika olympiska sportgrenar.

En bit bort, på en husvägg på andra sidan vägen, sitter en gigantisk nedräkningstavla som talar om exakt hur många dagar, timmar, minuter och sekunder som är kvar till invigningen den åttonde augusti, klockan åtta minuter över åtta. Det urgamla lyckotalet åtta har fått styra när invigningen av spelen går av stapeln.

Vi passerar det gigantiska Mao-porträttet och går in den Förbjudna staden. Nu vimlar det av både kinesiska och utländska turister, men före 1912, då den siste kinesiske kejsaren abdikerade, hade hela det enorma palatskomplexet varit förbjudet område för vanliga människor i 500 år.

Att ströva genom området tar nästan en hel dag. Palatsen och templen avlöses av gigantiska torg som gjorda för pampiga militära uppvisningar.

Vissa av husen undergår renovering, och det sägs att det alltid pågår målnings- och putsningsarbeten någonstans på området – när man hunnit varvet runt har det gått så lång tid att det bara är att börja om igen.

Vid toppen av en bred trappa står Dough DeHaan, 66, och Gail DeHaan, 65, från Alameda i Kalifornien, USA, och tittar ut över Förbjudna staden.

– Ja, tänk att de byggt upp allt det här. All marmor och all sten, det är fascinerande. Rom och andra kända ställen vi tidigare besökt bleknar i jämförelse, säger Dough.

Innan de går vidare frågar vi om de sett till Starbucks. Enligt guideboken ska den amerikanska kaffekedjan ha öppnat en filial inne på området, men paret DeHaan skrattar bara och skakar på huvudet.

Till slut hittar vi ett litet kafé och köper varsin värmande kopp kaffe. Men Starbucks, de verkar ha fått slå igen.

I kampen mellan amerikansk framåtanda och kinesisk historia verka Kina ta tagit första ronden.

Vi kommer ut från den Förbjudna staden med blandad känsla av vördnad och förundran över hur man under två kejsardynastier lyckats hålla kejsaren och alla hans enucker så åtskilda från resten av befolkningen. Det, och en tacksamhet till premiärministern Zhou Enlai som trots påtryckningar räddade hela området från att jämnas med marken under Kulturrevolutionen.

Om tiden på många sätt stått stilla inne i den Förbjudna staden – så har den gjort allt annat utanför.

Överallt byggs det och rustas inför de olympiska spelen. Den gamla stadskärnans traditionella gårdshus och smala gränder, hutonger, får ge plats för nybyggda hotell och skyskrapor med kontorskomplex och shoppinggallerior. En taxiresa längs någon av stadens spikraka paradgator känns som ett besök i en hyperkreativ arkitekts hjärna – här byggs den ena utflippade och tyngdkraftsutmanande huskroppen efter den andra.

Den välkända bilden av Peking som en stad av cyklar har bytts ut mot en bild av konstanta bilköer och trafikkaos. I dag registreras ungefär tusen nya bilar i Peking varje dag och i en stad med cirka 16 miljoner invånare blir det lätt att räkna ut att miljöpåverkan från trafiken är enorm.

Smoggen ligger oftast tät över staden, vilket bekymrat OS-kommittén som ställt miljökrav på Peking för att förbättra luftkvalitén till spelen.

Viss tung industri, bland annat ett stålverk, har flyttats längre ut från stan, taxiflottan har bytts ut till modernare bilar och stadens tunnelbanenät – som i dag är mindre än Stockholms – håller på att byggas ut.

– Jag vet inte riktigt vad jag tycker om förändringen av Peking, säger Björn Elmqvist, 31, som bott och arbetat i staden i drygt tre år.

Vi träffar Björn på en liten restaurang i norra delen av stan, nära barkvarteren vid Shichahaisjöarna.

På menyn finns bland annat läckerheter som ugnsbakad orm i tomatsås, eller blandade stekta inälvor. På kinesiskt vis beställer vi in ett antal smårätter – dock inte orm – och pratar om Peking samtidigt som vi plockar räkkakor, wokad tofu, strimlad biff och andra läckerheter från de gemensamma faten.

– På ett sätt är det väl bra att standar

den i innerstan blir bättre, men det är synd om alla de kinesiska familjer som blivit utlokaliserade i stora bostadsområden långt utanför stan, resonerar Björn och berättar att det på senare år skapats en medelklass i Peking som inte fanns förr.

Mycket av förändringarna har med OS att göra, ett evenemang som för med sig både bra och dåliga saker. Enligt Björn är många nervösa att den uppåtgående ekonomiska trenden ska nå sin kulmen under spelen.

– Jag har flera rika kinesiska vänner som försöker få tag i utländska pass nu. De vill ha en säker väg ut ur landet om allt kollapsar, säger han.

Vissa av hans vänner talar till och med om risken för en ny revolution, eller en upprepning av det som hände på Himmelska fridens torg 1989. Men Björn hoppas att det inte ska gå så långt.

– Kineser är ett tåligt folk, de finner sig i mycket. Men det är tydligt att det finns stora motsättningar mellan gammalt och nytt. Till exempel är pengar väldigt viktigt, många kineser drömmer om att lyckas och bli rika. Men samtidigt anses det fult i Kina att framhäva sig själv, säger Björn.

Han pratar om svårigheterna för många unga Pekingbor, hur de slits mellan viljan att tjäna pengar och göra karriär och önskan att tillfredsställa sina föräldrars krav på att leva traditionellt och bilda familj.

– Min före detta flickvän hade det jobbigt med just de sakerna. Det är svårt att kombinera ett västerländskt levnadssätt med kinesiska traditioner, säger han.

Efter middagen vill Björn visa oss några barer.

– För ett tag sedan skulle jag tagit med er till Sanlitun, ett klassiskt barområde i CBD, eller Central Business District. Men nu har de rivit nästan allt där. Ett tag var det omöjligt att stämma träff med folk där. Om man sågs på ett ställe på onsdagen och kom tillbaka på fredagen så var det borta.

I stället tar vi oss bort till Nan Long Gong, ett av de hutongområden som pekas ut som ett nytt, hippt ställe med många nya affärer och barer.

– Här kan det nog bli bra om ett tag, sammanfattar Björn efter att vi strosat runt en stund bland gränderna och hamnat på en iallafall just den här kvällen ganska folktom bar.

Det är mest utländska besökare på barerna, i Kina anses det fortfarande lite fult eller åtminstone konstigt att gå ut på en bar och dricka öl. Dricker, det gör man till maten och på restaurang. Men i takt med att turismen och antalet utländska invånare ökar blir barkulturen allt mer accepterad. Så accepterad att den världberömda franska designern Philippe Starck precis designat stans just nu hippaste bar – Lan Club. Här trängs nyrika kineser och storögda turister i en exklusiv miljö.

Kineserna är ett morgonpiggt folk, varje morgon är det full aktivitet i den lilla parken nära vårt hotell.

Här finns pingisbord och ett antal maskiner som ser ut som en blandning mellan gymredskap och färgglada klätterställningar i en lekpark.

I ärlighetens namn är det mest den lite äldre generationen som fortfarande håller hårt på morgongymnastiken och många har pyjamasen på när de går ner till parken för dagens motionspass.

Vi ställer oss vid pingisborden och tittar på en match.

Bollen flyger över bordet och det står snabbt klart att det är den äldsta av gubbarna som leder. Han smashar och skruvar som ett riktigt pingisproffs,

hela tiden med ett smittande skratt.

– Vi är från Sverige. J-O Waldner, säger vi och alla nickar instämmande.

J-O är fortfarande kungen här i Kina och vår svenskhet dämpar misstänksamheten mot fotograf Saras stora kamera en smula.

Det är bara en gammal man med en tjusig uniformsjacka som tittar ilsket på oss. Han lägger fingret över munnen och skakar bestämt på huvudet som för att visa att han minsann inte tänker prata med oss.

En påminnelse om att Kina fortfarande i allra högsta grad är ett slutet land – partimedlemmar får inte prata med utländska journalister.

I en slags trappmaskin står Sun Yangchong och trampar, hennes man joggar i maskinen bredvid.

Hon pratar bra engelska och frågar om vi kan ta en bild av henne.

– Vi bor i en annan del av stan, men varje söndag tar vi cyklarna hit och motionerar en stund. Sen går vi till Jingshanparken här bredvid och sjunger och spelar munspel, berättar hon.

Hon tycker absolut att vi ska gå till parken och titta. Vi följer hennes råd och går den korta biten till den stora Jingshanparken.

Att kliva in genom portalen till parken är som att kliva igenom garderoben som leder till Narnia.

Inne i parken är det hektiska stadslivet med taxibilar och stress som bortblåst.

Här står gamla krokiga gubbar och övar kalligrafi med stora penslar som de doppar i vatten och skriver med direkt på marken. I en skogsdunge en bit bort värmer en stor folksamling upp sig inför ett synkroniserat thai chi-pass.

Längs med gångvägen in i parken passerar vi gamla tanter som sitter och virkar på en bänk, en liten sånggrupp ledd av en man som pekar bestämt på ett stort block med handskrivna noter och människor som promenerar i rask takt samtidigt som de svänger med armarna och gör lite lätta gymnastikövningar.

Vi hör musik på avstånd och går mot ljudet, som snart kompletteras av en mansröst i en mikrofon. På en öppen plan bakom ett hus ramlar vi rakt in i en valslektion, där ett tiotal damer under idel glada tillrop dansar med varandra enligt lärarens instruktioner.

Det är mestadels de lite äldre kineserna som använder parken som sitt vardagsrum och risken finns att det vi nu har sett snart kommer att tillhöra en svunnen tid.

Men så är verkligheten i dagens Peking, en stad i ständig förändring.