7 länder på 8 dagar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-28
Följ med på klassiska Orientexpressen
Vagnen rycker till och tåget börjar sakta rulla. Vi är äntligen på väg på vår tågresa tvärs över den europeiska kontinenten.
Resan går i Orientexpressens spår från Paris till Istanbul.
Vi ska lära känna flera spännande städer – men det är alla möten med nya människor som fastnar i minnet.
Ända sedan ungdomens tågluffarresor kors och tvärs genom Europa har jag inte kunnat se eller höra ett tåg susa förbi utan att önska att jag satt med i en av vagnarna.
Att resa med tåg är något helt annat än att flyga. Tåg är miljövänliga. Tåg är människovänliga. Men framför allt är själva resan en del av upplevelsen när man åker tåg. En fest, en politisk diskussion, nya vänskaper, allt kan hända ombord på ett tåg och händer också.
Genom åren har jag åkt tåg genom alla kontinenter där det finns järnvägar. Några av resorna minns jag mer än andra. Men ingen är som min första tågluffning för trettio år sedan. Och nu är det dags igen. Ett nytt tågluffarkort ligger i fickan och några veckors äventyr väntar. Denna gång går färden i Orientexpressens spår.
För diplomater och militärer
Ingen annan tåglinje är så mytomspunnen som Orientexpressen, eller Orient-Express som är det egentliga namnet. Tåglinjen öppnades för trafik redan år 1883 då Europas länder för första gången samsades om att låta internationella tåg passera.
Orientexpressen var ursprungligen tänkt för europeiska diplomater, affärsmän och officerare på väg ut mot koloniala uppdrag i Asien. Men det dröjde inte länge innan också vanliga resenärer tog plats i vagnarna. Tåglinjen blev Europas port mot Orienten. Det var Orientexpressen som öppnade vägen för den moderna turismen.
Orientexpressen avgick från Gare d’Est i Paris och passerade sedan Wien, Budapest, Bukarest och Bulgarien innan den nådde sin slutstation Sirkeci i Istanbul. I forna tider gick det att åka i samma vagnar hela vägen. I dag är det endast sträckan mellan Strasbourg och Wien som trafikeras av det järnvägsbolag som en gång körde hela sträckan och där namnet Orient-Express fortfarande används.
Författarnas favorit
Vi har haft några härliga vårdagar i Paris och stiger ombord på vårt tåg med en känsla av att mycket fortfarande finns kvar att se och göra. Men det glömmer vi så fort vi rullar iväg från perrongen.
Under första natten ombord diskuterar vi Orientexpressens magi över en öl och nattmacka med vår kupégranne, tyskan Carla Amina, som liksom vi är på väg mot Wien.
– När jag såg att det stod Orientexpressen på vår sovvagn blev jag alldeles lycklig, säger Carla.
Inga andra tåglinjer har blivit lika omskrivna som Orientexpressen. Författare som Ernest Hemingway, Maurice Dekobra, Graham Greene, Paul Theroux och vår egen Jolo har rest i Orientexpressens spår, för att inte tala om celebriteter som Mata Hari och Greta Garbo.
Fängslande berättelse
Men framför allt är det Agatha Christies hjälte Hercule Poirot och Ian Flemmings spion James Bond som gjort att Orientexpressens namn för alltid har etsat sig fast i våra medvetanden.
Jag har tagit med mig Agatha Christies roman ”Mordet på Orientexpressen”, inköpt på antikvariat, och när vi senare under natten glider genom München är jag djupt inne i den snillrika berättelsen.
Hårda knackningar tränger ilsket igenom det rytmiskt sövande järnvägsdunket. Ett förvirrat ögonblick har jag ingen aning om var jag befinner mig eller vart jag är på väg.
– Guten Morgen Orient-Express!
– Nechter Anhalt Wien!
Wien nästa!
Det är morgon på Orientexpressen, fotografen Stefan och jag närmar oss Wien i expressfart. Utanför kupéfönstret är dagen på väg att spricka upp och morgonsolen kastar sina första bleka strålar över det öppna gröna slättlandskapet som rusar förbi.
Vi dånar igenom samhällen där spåret kantas av träd, staket och bangårdar och väntande morgonpendlare på perrongen. Vi har nått fram till Niederösterreich, den folkrikaste av Österrikes delstater.
– God morgon Orientexpressen ... Wien nästa ... Om en timme är vi i Wien!
Sovvagnskonduktörens rop och dörrknackningar försvinner bort längs korridoren. Det är dags att stiga upp. Den gamla kejsarstaden Wien väntar med pampiga palats, breda promenader och inbjudande kaféer.
Eget kök ombord
Efter några intensiva dagar i Wien är vi ombord på tåget igen och fortsätter vår färd. Gränspassagen till Ungern går så snabbt att vi först inte märker att vi nått ett nytt land. Därefter är det restaurangvagnen som väntar.
Det visar sig att tåget har en riktig restaurang där maten lagas från grunden i grytor. Läckra dofter sprids inne från köket. Valet är enkelt. Det blir ungersk gulasch med gnocchi, till det ett glas ungerskt rödvin.
I väntan på maten samtalar vi med bordsgrannarna, det ungerska paret Juliana och László, som berättar att de jobbar i Wien. Där finns jobben och lönerna är högre än i Ungern. Men, säger de, framtiden finns i Budapest.
– När vi växte upp, för bara tjugo år sedan, var det en dröm för oss att besöka Wien. Att få tillstånd att lämna Ungern, få pass och visum var närmast omöjligt.
– Nu tar det bara några timmar att åka till Österrike och det märks inte ens att man passerar gränsen.
Galet god gulasch
Vi har lämnat gamla Västeuropa och medan vi äter av gulaschen och smakar vinet avhandlar vi allt från den ungerska forintens värde mot euron till Ungerns nya roll i den globaliserade världen med våra nya vänner.
Tåget rusar vidare – allt djupare in i Ungern. Vi passerar Hegyeshalom, Györ, Komáron. Namnen på stationerna är lika främmande som omöjliga att uttala. Byggnaderna i byarna vi dundrar förbi har blivit gråare.
Maten är läcker och i efterhand kommer jag att inse att detta är den bästa måltiden vi serveras under hela resan.
– Vad heter tack på ungerska! frågar jag våra nya vänner innan vi skiljs åt.
– Köszönöm.
När jag passerar köket använder jag mina nya språkkunskaper. Glada miner bekräftar att jag lyckas få till det rätt. Ungerska är ett av Europas mest säregna språk.
– Hemligheten med en gulasch är råvarorna, säger den kvinnliga kocken. Råvarorna ska vara riktigt färska. Och gnocchin, den gör vi naturligtvis själva.
”Bäst är Transylvanien”
Morgonhimlen har spruckit upp och utanför susar landskapet förbi, vi delar vagn med läkarna Claudia Krönert och Dorothea Fröhlich från Dresden, Tyskland. De reser också med tågluffarkort och har liksom vi varit några dagar i Budapest, staden som med sin blandning av gammal historia, Sovjetunionens ockupation och EU-anpassning blivit en favorit bland weekendresenärer.
Tyskorna är på väg till Transylvanien i Rumänien där de ska stanna några månader för att arbeta som volontärer vid ett hem för handikappade barn. Det är tredje gången Claudia ska arbeta i Rumänien, första gången för Dorothea.
Utanför fönstret ormar sig tåget i en rak linje genom det böljande landskapet. Vi stannar till i Cagléd, Szolnok och Békéscsaba men stoppen är korta, vi håller tidtabellen.
– Jag gillar Rumänien, säger Claudia. För mig är det en magnet. Jag återvänder alltid hit,
– Bäst gillar jag Transylvanien. Där på landsbygden lever man som man alltid har gjort. Som främling kommer man så nära folk.
Plommonbrännvin och öl
Nästa stopp är Curtici, gränsstaden. Nya tullpoliser i nya uniformer och nya stämplar i passet. Klockan flyttas fram en timme. Tåget startar med ett ryck. Den rumänska restaurangvagnen har börjat servera lunch.
Tåget dunkar strävsamt framåt, landskapet förändras snabbt utanför fönstret och den enformiga slätten bryts av vid horisonten med en trädklädd bergskedja. Närmast spåret ligger fält. Vi passerar ett arbetslag som skördar med liar. Häst och vagn är lika vanligt som bilar.
I den rumänska restaurangvagnen serveras hårdstekt kycklingfilé med lök, svamp och pommes frites.
– Ölen är i fall god, säger fotografen.
En station visslar förbi med ett namn vi inte hinner uppfatta i skymningsljuset. Bukarestexpressen stannar bara vid de stora städernas stationer.
När vi återvänder till vår vagn är det kväll och ett nytt sällskap har tagit plats i kupén och flaskor med plommonbrännvin och öl klirrar. Det har blivit varmare, vi har lämnat bergen bakom oss. I byarna vi dånar igenom står ett fåtal gatlyktor och lyser upp var sin ände av bebyggelsen. Så närmar sig Bukarest med sina svarta bangårdar, vi är redo för en ny stad.
Trångt och smutsigt
När det är dags att stiga ombord på nattåget mot Sofia ligger några spännande dagar bakom oss. Bukarest är en storstad, men vi kommer ihåg att köpa med oss bröd, ost, vattenflaskor och salami. Ombord saknas mat.
Vår sovkupé är så trång att bara en i taget kan gå in. Vagnens toalett är så smutsig och stinkande att vi tvingas smita in till någon av de andra vagnarna. Men vi ska egentligen inte klaga. Vi har skämt bort oss i Bukarest genom att bo på hotell Athénée Palace, det klassiska Orientexpressenhotellet där alla tågresenärer tog in i forna tider.
I sovkupén intill reser det brittiska paret Joe Williams och Beth Bonfield som också är på väg mot Sofia. De berättar att det är första gången de tågluffar.
– Vi var i Peru förra året, berättar Joe. Vi hade tänkt resa runt i Asien i år. Men så insåg vi att vi saknade något. Nu vill vi se Europa först innan vi fortsätter till andra delar av världen.
– Nu har vi sett alla länder och rest genom delar av Europa man aldrig hört talas om. Jag har ju inte ens sett Tyskland tidigare.
Ceauescus stolthet
De sista milen innan gränsen mot Bulgarien passerar vi ödsliga byar, det var här diktatorn Nicolae Ceauescu placerade sin smutsigaste industri så att föroreningarna blåste in över grannlandet. I dag är de flesta av industrierna som var Rumäniens stolthet under kommunisttiden stängda. De utblåsta byggnaderna står kvar med krossade rutor.
Vi står i korridoren och dricker öl medan gränspolisen går genom tåget. Resenärer från andra kupéer deltar nu i diskussionen om hur det var under den gamla tiden. Det blir en lång natt då många synpunkter och åsikter vädras.
– Under den här resan har jag förstått vad min pappa menar när han talar om att interrail förenade Europa, säger Joe när det till slut är dags att gå till kojs.
– Har du druckit öl genom hela Europa med folk från alla nationaliteter så inser man hur mycket vi har gemensamt trots alla historiska skillnader.
Färdigbyggd – då föll muren
När konduktören knackar på dörren har vi nått utkanten av Sofia. Vi bromsar in på stationen samtidigt som morgonsolen spricker upp natthimlen.
Den bulgariska huvudstaden är liten och enkel att överblicka, så vi åker snart vidare mot havet där vi förlänger vistelsen i Bulgarien med en utflykt till Varna. Men till slut är vi redo för den sista sträckan mot Istanbul.
Under vår väntan på att Istanbultåget ska passera Stara Zagora, där vi väntar, slår vi oss ner på stationens enda servering, baren heter Idol och har stolar med leopardklädsel. Det finns öl, vin och sprit i överflöd men chips och godis är det enda som finns att äta.
Bordsgrannen är turk men har bott en stor del av sitt liv i Bulgarien. Nu är han också på väg mot Istanbul.
– Jag bodde här i 24 år men slängdes sedan ut. Nu bor jag i Istanbul. Det är bättre. Men samtidigt har jag ju min historia här.
Stationen är gigantisk, anpassad till en miljonstad men utan trafik och människor. Vi får veta att det fanns stora planer. Staden var tänkt att bli Bulgariens industricentrum. Men precis när allt var färdigt att sätta igång föll Berlinmuren.
Tåget körde över pojke
Sista natten på tåget delar vi sovkupé med tyskorna Veronica Felber och Anna Geishanser som tågluffar genom Östeuropa på väg mot Turkiet.
– Vi har varit några veckor i Rumänien och nu ska vi ha tio dagar i Istanbul som är en härlig stad, säger tjejerna.
Deras sista minne från Bukarest chockade dem. När de väntade på sitt tåg blev de vittne till hur ett av gatubarnen, de brukar hålla till runt stationen, omkom i en olycka. Pojken låg och sov på spåret när ett tåg körde över honom.
– Vi hade sett pojken tidigare. Då satt han och sniffade. Men vi såg aldrig att han sedan hade lagt sig på spåret. Troligen var han så påverkad att han inte vaknade när tåget kom. Han dog direkt, säger Veronica Feiber.
Klockan är 03.15 när vi når gränsstaden Kapikule. De bulgariska passpoliserna har då redan gått igenom vagnarna med sina strama och barska ansikten, men de har varit effektiva och nöjt sig med att titta på passen.
Klassiskt hotell
På den turkiska sidan måste däremot alla stiga ut ur vagnarna och ställa sig i kö. Perrongen fylls med passagerare, hängiga av trötthet, och ett moln av illaluktade cigarettrök. Två ensamma passkontrollörer granskar noggrant alla pass. De som har stora väskor tvingas skriva omständliga tulldeklarationer.
Tåget dånar igenom vidsträckta förorter, vi närmar oss Istanbul i expressfart. Mindre än en timme framför oss ligger vårt slutmål och korridoren är fylld med förväntansfulla passagerare.
I Istanbul ska vi bo på det gamla Orientexpressenhotellet Grand Hotel de Londres som visserligen har sett sina bättre dagar men som ändå har kvar mycket av sin ursprungliga charm. Här tog alla resenärer in som inte hade råd att bo på närbelägna lyxhotellet Hotel Pera Palas.
Klockan 09.40 är vi framme vid vår slutstation – sagolika Istanbul.
Så funkar interrail
1972 lanserades det klassiska interrail-kortet och blev snabbt ett nytt sätt att resa bland ungdomar. Så småningom förlorade kortet dock sin lockelse och några månader i Sydostasien lockade mer. Men nu har tåget fått en renässans. Tågcharter gör succé och tågluffning har blivit inne.
Tågluffarkortet som kallas Inter Rail Global Pass gäller för hela Europa och motsvarar det gamla tågluffarkortet. Det finns kort som gäller för 10 dagar med fem resdagar, 22 dagar med tio resdagar, 22 dagar med fritt resande eller en månad med valfritt resande.
Pris för en månad med valfritt resande i andra klass: 6 590 kr (vuxen), 4 390 kr (ungdom) och 3 295 kr (barn). Pris för 22 dagar med 10 resdagar i andra klass: 3 950 kr (vuxen), 2 530 kr (ungdom) och 1 975 kr (barn).
På vissa tåg krävs platsbiljett eller liggvagnsplats som kostar extra. Kortet gäller inte i det land det är köpt men berättigar då till rabatter.
Mer info: