Isla de Margarita - en ny horisont

27-gradigt vatten och bland Karibiens lägsta priser

Nu startar direktflyg till Isla de Margarita i Venezuela.

Här finns all den värme och tillbakalutade livsstil som förknippas med Karibien, plus finfina bad och låga priser.

Men frågan är om inte utflykterna bort från ön ändå är resans stora behållning.

Vi klafsar i lera och stövelskaften räcker inte till för att hålla fötterna torra. Redan när vi bara kommit några meter från båten ser vi inte längre floden genom den täta djungelgrönskan.

En indianpojke med stor machete i handen visar vant vägen. Delta Amarcuro – slutet på den stora Orinocoflodens väg genom Venezuela – är hans bakgård och vi är här på utflykt från Isla de Margaritas stränder.

Det doftar kompost. Bara lite ljus orkar igenom trädkronorna.

Det finns gott om anakondor här (världens största orm). Men jag tror inte att vi skulle upptäcka ormen även om vi passerade strax intill.

Vår guide Miguel Canepa stannar vid ett multnande träd. Med macheten hackar han fram ett par riktigt feta larver med gulvit kropp och svart huvud. De slingrar sig vilt i min hand för att ta sig loss.

– Man skär bort huvudet och skakar ut inälvorna, säger Miguel Canepa. Sedan är det bara att äta.

Fisk är den bästa proteinkällan för de 14Ì´1;000 waraoindianer som lever här i deltat. Men insektslarverna är också näringsrika. Ett par är lagom som mellanmål.

Pirajorna som vi fångar smakar mycket bättre. Även om rovfiskens dåliga rykte är lite överdrivet (människoattacker är mycket sällsynta) måste jag säga att de är mycket aggressiva när de attackerar våra fiskekrokar agnade med rått kött.

Ute på en flera hundra meter bred flodarm ser vi sötvattensdelfiner – det finns två arter – och i träden sitter vrål­apor. Vi får syn på den märkliga hoatzin, en stor hönsfågel med klor på vingarna, en länk i dinosauriernas förvandling till fåglar.

Förr var sjökor vanliga i floden, men de har jagats hårt och är nu sällsynta. Deras favoritföda – vattenhyacinter – har frodats vilt och proppar nu igen mindre flodarmar.

Snabba motorbåtar tar oss till indian­familjen (eller snarare släkten) Silva – drygt tio vuxna och dubbelt så många barn. De lever tillsammans i ett stort traditionellt hus med en sovplattform och ett grästak utan väggar. De behövs inte här där dagstemperaturen alltid ligger runt 30 grader.

Familjens överhuvud, Carmelo, tillverkar en ny kanot när vi kommer på besök. Tillsammans med sju andra karlar har han fällt och fraktat hit ett stort träd som han urholkar med yxa och sedan bränner invändigt för att täta.

– Den här kanoten kommer hålla i åtta till tolv år, säger han.

Han säger att det tar honom tolv dagar att bli klar.

Familjen tjänar pengar genom att sälja smycken, korgar och hängmattor som de gör själva. Pengarna har bland annat gått till en generator och en tv.

Många av indianerna i deltat har inga inkomster utan lever på jakt, fiske och enkelt svedjejordbruk. Eftersom få andra anser att djungeln har något av värde har de oftast fått vara i fred och sluppit de övergrepp som drabbat indianer på andra håll.

En timmes flygresa söder om deltat ­ligger Canaima nationalpark. Under inflygningen gör vi en dramatisk sväng in i en trång dal med tusen meter höga, lodräta berg på sidorna. Vi flyger tätt förbi Salto Angel, världens högsta vattenfall, som kastar sig 978 meter rakt ner. Innan vattenfallet når dalens botten löses det upp i ett moln av små droppar.

Nära flygplatsen, där dussintals charter­plan från Isla de Margarita landar varje dag, ligger en lagun med märkligt svart vatten som fylls på av ett pärlband av dånade vattenfall.

Jag tror att vattnet måste vara svalt, men en simtur under Hacha-vattenfallet avslöjar att det är cirka 27 grader. Havet runt Isla de Margarita håller samma temperatur, något som bland annat vind­surfarna uppskattar. När vi når Playa el Yaque i söder glittrar 400 trekantiga segel i efter­middagssolen.

Enligt entusiasterna är vindförhållandena här perfekta under en stor del av året. De som inte flyger fram över vågorna trängs på stranden där brädorna monteras. Det här är ingen bra strand för barn – snarast livsfarlig med alla snabba seglare. Men alla andra njuter av tuffa aktiviteter och de som orkar, festar när solen gått ner.

Vid nordkustens vikar – alla med fina sandstränder – behöver man inte trängas. Än mer folktomt är det på den torra, västra delen av ön, Peninsula de Macanao, där bara några tusen människor bor. Flera av nordkustens vikar hyser små fiskebyar och åtminstone en av dem har helt nobbat turistinvesteringar, men att nyttja stranden går utmärkt.

Med så superba fiskevatten erbjuder strandrestaurangerna färska skaldjur: hummer, jätteräkor, ostron och dagens stora fiskar.

Stora delar av Isla de Margarita är nästan öken, men den östra, bergiga tredjedelen är tropiskt grön. Här hittar vi de mest populära charterstränderna, med Playa el Agua i spetsen som bjuder på snälla vågor och flera kilometer av långgrund sandstrand med palmer, solstolar, strandförsäljare, barer och restauranger. Längre inåt land finns affärer och många hotell som satsat på all inclusive.

Med så många semesterfirare väntade jag mig hett natt-hålligång, men kvällarna är överraskande stilla. Festar gör man bäst i öns största stad, Porlamar, där salsa- och merenguehaken ligger tätt och där dansen sällan kommer igång före midnatt. Nya ställen öppnar hela tiden. Och det är billigt att åka taxi.

I Orinocodeltat har mörkret lagt sig, ölen druckits ur och vi har tittat upp på den makalösa stjärnhimlen.

Innan jag somnar lyssnar jag länge till djungel­ljuden: hundratals kväkande grodor och underliga ljud från insekter och fåglar. Det sista jag hör är en kraftigare stämma, morret av en jaguar i natten.

Isla de Margarita

Johan Öberg (resa@aftonbladet.se)