Giliöarna - här kan du bara vara

På öarna utanför Lombok går livet lååångsamt

Vi skulle bara stanna i två dagar.

Ett snabbt besök för att kolla in läget och sedan fortsätta österut i Indonesiens övärld, mot Flores, Komodo och kanske till och med Timor.

Men när vi väl kom fram till Gili Meno, den minsta av de tre Giliöarna utanför Lombok, ja då blev vi kvar i över en vecka.

Gili Meno är en av de där platserna i världen där stress inte existerar. Ett ställe där man automatiskt rör sig lite långsammare, talar lite tystare, funderar lite mer. Ett ställe som får en att förstå hur klyschan ”att bara vara” en gång kom till.

Det finns helt enkelt inget val. Vi vaknade när tuppen nästgårds tyckte att det var dags, badade och snorklade bland fiskar och sköldpaddor i de klara vattnen, satt i skuggan på verandan till den rymliga träbungalowen och läste och åt nyfångad fisk till middag på någon av de enkla restaurangerna på ön. När solen väl gått ner och mörkret lagt sig över ön var det bara att gå och lägga sig i skenet av oljelampan som vår hyresvärd kom och lämnade varje dag i skymningen.

Numera har jag förstått att utvecklingen så smått börjar komma ifatt även lilla Meno. Mängden turister har ökat och

enligt vad jag hör finns det till och med elektricitet på ön.

Men det gör inget. Jag har längtat tillbaka till Meno sedan den dagen jag åkte därifrån - och kan utan problem förlika mig med tanken på såväl varmvatten som en läslampa ovanför sängen.

Och jag hoppas verkligen att The Good Heart Café fortfarande finns kvar, för en finare solnedgång än den från ett bord på strandrestaurangen på öns nordvästra udde, det har jag nog aldrig sett.