Konsten att resa med en idiot
Jag har tidigare skrivit en krönika om hur människor förändras på resan, hur din bästis kan visa sig vara en gnällig hypokondriker och din kollega ett vuxet barn. Nu är det dags att tala om överlevnadsstrategierna, hur man står ut tillsammans.
Jag har fått många anledningar att fundera på det. Jag har nämligen tagit begreppet blind date till en ny nivå genom att resa med människor jag inte känner:
En gång vann jag en resa för två till Sälen – i november. Ingen jag kände kunde ta ledigt och därför blev jag jätteglad när en främmande kille på krogen erbjöd sig att haka på. Stärkta av ett gäng stora starka i baren slog vi fast att det var en utmärkt idé.
När vi möttes några dagar senare och brummade iväg i en hyrbil ändrade vi uppfattning om det. Redan första milen lägrade sig den pinsamma tystnaden och det blev uppenbart att vi inte hade något att prata om i nyktert tillstånd. Båda satt och tänkte samma sak: ”det kommer att bli en lång vecka i fjällstugan”.
Sedan har vi tågluffen där jag och bästisen i ett spontant infall bjöd in en arbetskompis som vi brukade spela innebandy med. Problemet var att vi aldrig hade umgåtts utanför planen, och därför baserades vårt omdöme om honom, ”Peppe är en jättebra kille”, på att han gjorde många mål. Inte på att vi hade något gemensamt i övrigt.
Efter en vecka på tågluffen frågade han försiktigt om det var okej om vi delade på oss. Vi svarade lättat ”ja”.
Jag har också genomlidit en veckas bilsemester i Europa tillsammans med en främmande man (fråga inte) där vi började reta oss på varandra mer och mer. Han behandlade mig som en blind och berättade oavbrutet vad vi såg: ”Titta! Där är en skylt som visar vägen till vingårdarna!” ”Titta! Där är en tyskregistrerad bil!” Och tyckte jag var oförskämd som ”ville sitta tyst en stund och samla tankarna lite”
(i början av veckan) och senare mindre diplomatiskt utropade ”håll tyst!” (slutet av veckan).
Den klaustrofobiska känslan av att sitta inklämd bredvid någon man avskyr och inte kunna fly unnar jag inte någon. Inte honom heller, han led lika mycket som jag.
Så här är mina bästa överlevnadsstrategier när du upptäcker att du reser med en idiot. Eller åtminstone någon du passar väldigt dåligt ihop med:
Blanda upp. Sök dig aktivt till andra människor på resmålet och bilda ett litet gäng. Då späds idiotin ut.
Bli introvert. Gör dig själv så tråkig som möjligt för att skrämma bort ditt sällskap. Ägna således dagarna åt att skriva dagbok och svara hummande på tilltal. Eller svara inte alls: ”Är det okej om vi bara sitter tysta i dag?”
Bjäbba loss. Anta utmaningen och tjafsa så mycket som möjligt med ditt hopplösa sällskap, som en sport. Kan bli riktigt uppiggande.
Bli konstig. Bli så bisarr att alla undviker dig. En kompis ägnade till exempel en hel tågresa åt att högljutt recitera Shakespeare på gammaldags engelska inför hela vagnen för att slippa sitt sällskap, en tafsande italienare. Det lyckades.
Tänk på det inre skrattet. Vänd frustrationen till fascination och se det hela som humor. Kanske kan du skratta åt eländet när du kommer hem – eller skriva en krönika.
Åsas topp tre
Fler metoder för de modiga:
Fyllna till
Om ni båda går in i dimman blir det lättare att stå ut. Den enklaste men även mest krävande metoden eftersom ni kommer att hata varandra ännu mer dagen efter, bakfulla.
Gå till sängs
En kompis tyckte att allt var så tråkigt att hon åtminstone ville få ut något av den trista resan. ”Det kan ju ändå inte bli värre” (tyvärr visade det sig att det kunde det).
Rymma
Funkar bara om du är hundra procent säker på att aldrig ses igen. Tråkiga arbetskompisar som man sedan ska träffa i lunchmatsalen varje dag, går alltså bort.