Ludmila talar ut – i bok och dokumentär

Ludmila Engquists uppgång och fall väckte starka känslor för snart ett kvartssekel sedan.

Nu talar hon ut, i en SVT-dokumentär och i en bok.

– Det är den märkligaste och mäktigaste historia jag har sprungit på, säger medförfattaren Henrik Johnsson.

En söndag i början av november 2001 gick pulsen upp på landets nyhetsredaktioner. Engquist kallade några utvalda journalister till en pressträff i Köpenhamn.

Där släppte hon bomben: Hon erkände att hon dopat sig innan resultatet blev offentligt.

I ett fax sänt till TT bad hon svenska folket om ursäkt.

”Snälla, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag har gjort ett medvetet fel. Men om det finns en liten, liten chans så ber jag er att försöka förlåta mig.”

”Tack för allt ni gett mig genom åren, jag har inte förtjänat det.”

”Söker inga sympatier”

Sedan gick hon i vad som bäst kan kallas för exil i Spanien.

Nu öppnar hon upp och vill ge sin berättelse. Det gör hon i en SVT-dokumentär i två delar, skriver Aftonbladet, som har premiär den 28 april.

Och i höst i bokform.

Varför vill hon ge sin berättelse efter 23 år?

– Hon har förträngt och gått vidare. Det är mycket som hon inte sagt högt, säger Henrik Johnsson till TT.

Vill hon bli förlåten?

– Nja, jag tror hon vill bli förstådd. Hon söker inga sympatier, hon vill att vi ska förstå och sedan får vi säga vad vi vill. Det finns ingen tendens till att göra det för att tjäna pengar eller för att etablera ett varumärke eller att få vara med i Mästarnas mästare.

Författarduon Johnsson och Johar Bendjelloul har under ett drygt år samlat på sig hundratals intervjutimmar och flera gånger besökt henne i Spanien.

– Hon är en människa som inte har något som helst att försvara. Inget är skamligt. Inget av det hon uträttat på idrottsbanan är värt något. Det finns ingen medaljsamling, inga pokaler. Inget är sparat. Eftersom det slutade som det gjorde är hennes livsverk värt noll, säger Johnsson.

Fanns ingen kärlek

Han avslöjar att boken handlar väldigt lite om friidrott.

– Boken handlar mer om en människa som inte gjorde vad hon kunde utan vad som krävdes. Och det fanns ingen kärlek till idrott utan det var för att överleva och för att bli älskad.

Ludmila Engquist växte upp under enkla förhållanden i ett totalitärt samhälle.

– I Sverige, när barnen har idrottat får man inte säga ”Hur gick det?” utan föräldrar får lära sig att fråga ”Är det kul?” Men i Sovjet.. hon är 9-10 år när hon får höra att klarar hon det här och det här resultatet får hon lunchkuponger till hela familjen. Om du klarar detta får du en lägenhet, om du klarar detta får du en bil.

– Hon var en maskin som idrottade utan någon som helst kärlek eller passion för idrotten.

Flytten från Ryssland till Sverige var inte okomplicerad.

– Det tog tid för henne att förstå att i Sverige säger man en sak, tycker en annan och gör en tredje.

Inget revanschbehov

Finns det sprängstoff i boken?

– Ja, det kommer det nog att finnas, men vi har varit noga med att det inte får bli en bok med personliga vendettor eller hämnd. Det viktiga är att det är en berättelse som förklarar hur hon har blivit den hon har blivit och varför hon sitter där hon är.

– Jag upplever inte att hon har något revanschbehov. Hon fick vansinnigt mycket kärlek och den var nog äkta även om hon aldrig hade bett om den, säger Henrik Johnsson.